Sergej Lebedev: Du föddes 1994. I början av december samma år gav Boris Jeltsin de ryska trupperna order att gå in i Tjetjenien. Kan du minnas om det fanns något bestämt ögonblick under din uppväxt när du förstod att det pågår ett krig, när du insåg hur omfattande och ödesdigert det är?

Lana Estemirova: Jag tror egentligen inte att jag insåg vidden av fasan, vilka monstruösa övergrepp mitt folk och min familj hade utsatts för, förrän jag hade lämnat Tjetjenien och började betrakta det som hänt i Tjetjenien genom ett akademiskt prisma. Förrän jag började arbeta på min egen bok och blev tvungen att läsa en enorm mängd av vad man skulle kunna kalla för krönikor över våldet – texter från Memorial, akademiska artiklar, ögonvittnesskildringar. Av principskäl läste jag ingenting som var skrivet av ryska soldater. Jag samtalade med mina jämnåriga, frågade ut mammas vänner. Jag växte upp mitt i kriget, men för att kunna se den fullständiga bilden var jag tvungen att ta ett steg tillbaka. Det var så det fungerade för mig.

Och jag är säker på att många av mina landsmän, som bor kvar i Tjetjenien nu, har en annan syn på saken, eftersom de just nu har fullt upp med att försöka överleva, att försöka undvika att hamna i vägen för våldsmaskineriet. Därför är det ett privilegium jag fått, att kunna inse vidden. Och därför har sådana som jag ett särskilt ansvar att tala och skriva om detta.

SL I Ryssland brukar man antingen säga »det tjetjenska kriget« eller »Tjetjenienkriget«. »Afghanistankriget« eller »det afghanska kriget«. Semantiskt utelämnar dessa benämningar Ryssland som krigförande part, som aggressor. Idag hör vi ofta »Ukrainakriget« istället för »kriget med Ukraina«. Benämningen »militär specialoperation« befinner sig semantiskt på samma plan som formuleringarna »operation för att återställa den konstitutionella ordningen« eller »antiterroristoperation«, som de officiella benämningarna på Ryssland första och andra krig med Tjetjenien löd. Men vad borde vi egentligen kalla de krigen? Hur ska de definieras? Som imperialistiska? Eller koloniala?

LE Naturligtvis är det här en begreppsförvirring som är alldeles orwellsk. Den gör svart till vitt och vitt till svart. Syftet med dessa ytterst välavvägda formuleringar är att erbjuda folk ett sätt att avsäga sig allt ansvar. Man försöker så att säga linda in vassa föremål i bomull för att de ska se mjuka ut. För att göra dem mindre skrämmande. För trots all propaganda tror jag att relationen mellan putinregimen och folket hela tiden befinner sig på katastrofens rand. Och det tror jag att också Putin och hans omgivning förstår mycket väl.

För att återgå till kriget med Tjetjenien … »Imperialistiskt«. »Kolonialt«. Det är frestande att tillgripa detta språkbruk. På många sätt motsvarar det också verkligheten. Men jag hade valt ett annat ord – »bestraffning«. Det var ett bestraffningskrig. Androm till varnagel, så att de inte ens skulle våga tänka på självständighet. Det sände en signal både inne i Ryssland och till omvärlden.

Jeltsins vacklande regim behövde ett litet segerrikt krig. Som skulle vara över snabbt och sluta med fullkomlig seger för Ryssland. Men som istället förvandlades till ett förnedrande nederlag. Det var därför Putin i sin tur bytte taktik och istället valde att underkuva och utplåna Tjetjenien fullkomligt. Som hämnd.

SL Ett bestraffningskrig. Ett krig mot civilbefolkningen … Efter den öppna invasionen av Ukraina i februari 2022 hör man ofta också liberalt sinnade ryssar säga att de inte förstår hur en sådan mardröm är möjlig. Som om den eruption av våld som Butja och Irpen blivit symboler för kom som en fullkomlig överraskning för dem. Samtidigt kände vi ju till både Novyje Aldy och Samasjki* från förr. Varifrån tror du att dessa verkliga
eller låtsade minnesluckor kommer? Hur kommer det sig att folk hela tiden upptäcker vilken våldspotential den ryska staten och dess institutioner besitter som om det var för första gången?

(*) Massakerna i de tjetjenska samhällena Samasjki (7–8 april 1995, minst 300 civila dödsoffer) och Novyje Aldy (5 februari 2000, runt 75 civila dödsoffer) utfördes av ryska trupper i samband med så kallade »upprensningsoperationer«. De dokumenterades noggrant, bland annat av Memorial, och kom snabbt till både den ryska allmänhetens och världssamfundets kännedom. (Ö.a.)

LE Om man ska jämföra hur kriget mot Tjetjenien och kriget mot Ukraina uppfattas så tror jag att ryssarna har lättare att känna medkänsla med ukrainarna. Det handlar om ett slags dold narcissism med inslag av överlägsenhet: de är som vi. Våra språk liknar varandra, jag har varit i Kyjiv, vi ser likadana ut, och så vidare. Också i väst är det många politiker som nu blir anklagade för att de behandlar de ukrainska flyktingarna bättre än flyktingar från till exempel Somalia eller Sudan.

Till och med på ett rent fysiskt plan är det alltså förmodligen lättare för många ryssar att identifiera sig med ukrainarna och vara emot Putin. Och sedan förvånar de sig: »Men varför vill inte ukrainarna prata med oss? Vi är ju med dem med hela vår själ!«

Men när det gäller Tjetjenien är det ofta ingen skillnad mellan liberalt sinnade ryssar som är emot Putin och den genomsnittlige tittaren av Pervyj kanal. Deras ståndpunkter och uppfattningar liknar varandra.
Hur kan det komma sig? Vardagsrasism och främlingsfientlighet. Och så det faktum att Tjetjenien, förstås, uppfattades som en fiende. Det var fullt av terrorister som när som helst kunde spränga tunnelbanan eller ta en skola som gisslan … Denna skräck tror jag präglade många. Och jag tror att många, också bland liberalt sinnade, bestämde sig för att inte gräva djupare och fråga sig varför dessa terrordåd ägde rum, vem tjetjenerna var och vad det var som egentligen pågick i Tjetjenien. På den tiden var det lätt att lägga locket på och helt enkelt inte tänka mer på saken. Medan kriget mot Ukraina påverkar alla direkt.
Du nämnde Novyje Aldy, Samasjki … Men vem kände över huvud taget till vad som hände där? Vem intresserade sig för det? När jag var liten, då trodde jag naivt att alla kände till Tjetjenien, vilken mardröm som pågick hos oss …

SL Och ändå var den statliga propagandan inte lika fruktans­värd på den tiden. Den bildade allmänheten kände till Tjetjen­ien. De läste Novaja gazeta. Och ändå är det nu som om också dessa människor stod inför en sådan grymhet för första gången, och för första gången frågar sig hur det är möjligt att de ryska soldaterna är sådana … Som om varken erfarenheter eller ­ansvar går i arv.

LE Under det första kriget tror jag att folk i Ryssland kände ett väldigt medlidande med soldaterna, alla dessa arton-, nittonåriga pojkar som myndigheterna helt enkelt släpade in i armén. Och sedan var det deras mödrar, alla dessa små tanter, som letade efter dem vid vägspärrar och ute på vägarna, i bästa fall levande, annars deras lik åtminstone … Det fanns en känsla av sympati, av identifikation, av samhörighet med dessa pojkar som kastats ut i ett meningslöst krig. Mer identifikation än med de stackars tjetjenska barnen som blev bombade i källarna, eller med flyktingarna …

Och efter detta, efter alla terrordåd, efter kadyrovväldet*, är det mycket lätt att bara se det sämsta när man tittar på Tjetjenien. Det går helt enkelt inte att se förbi allt detta, och få syn på alla de invånare i Tjetjenien som lider, som lever i absolut fattigdom och sitter utan elektricitet. Att inte se mödrarna som får sina söner kidnappade. Då är det lättare att intala sig att om någon nu hamnat i fängelse och blir torterad, då är det kanske för att han verkligen är en terrorist.

(*) På ryska kadyrovsjtjina, en term som inte bara betecknar Ramzan Kadyrovs regim konkret, utan också själva tillståndet av laglöshet, rättslöshet och godtycklig statlig våldsutövning – ett tillstånd som exemplifieras rikligt i noterna till denna utgåva, och som efterhand kommit att prägla inte bara den tjetjenska delrepubliken, utan den Ryska federationen som helhet. (Ö.a.)

Ja, det är en komplicerad konflikt, där allt ibland inte är svart eller vitt, där allt ibland blir en smula grått. Särskilt när vi talar om terrorismen. Men om man är mot denna blodtörstiga regim så måste man först och främst se människan som befinner sig bakom allt det här. Den lidande människan. Kvinnorna, männen, fäderna, barnen. Så som folket från »Memorial« såg dem, Svetlana Gannusjkina från »Medborgarsamverkan«. Anna Politkovskaja. Boris Nemtsov.

Jag vet inte om man måste ha en speciell läggning eller besitta ett speciellt emotionellt register för att kunna erkänna vidden av de övergrepp som begåtts i Tjetjenien. Men jag anser att det är varje tänkande människas plikt att försöka sätta sig in i vad som verkligen hände. För det är en del av det bagage som Ryssland släpar med sig in i framtiden, likt en säck sten.

SL Under det postkommunistiska Rysslands första år var ­skolan fortfarande sovjetisk, läroböckerna var sovjetiska, läroplanen i historia sovjetisk. Och i den sovjetiska historieskrivningen hade man raderat ut all verklig kunskap om Kaukasiska kriget på 1800-talet, om den första ockupationen av Tjetjenien, och om hur, med vilka praktiker, motståndet krossades. 1944 års deportation var också utraderad. Men tänk om människor hade känt till vad tjetjenerna hade fått utstå från Ryssland sida under ett och ett halvt århundrade, hade det kunnat fostra en annan empati?

LE Redan det faktum att de ryska myndigheterna inte gjorde något åt detta är ett brott i sig. Tyskarna lyckades födas på nytt efter nazismen genom att möta sin egen spegelbild. Utan reflektion är det omöjligt att lägga en stark grund för framtiden.

För det första öppnades inte alla arkiv, inte ens alla de som berörde deportationen. Och att öppna de sovjetiska arkiven måsta vara en punkt på varje oppositionspolitikers program.

Det tillsattes inte heller någon rättvise- eller sanningskommission, trots att det borde vara en naturlig process efter varje politisk kataklysm. Med eller mot sin vilja var folken i Sovjetunionen förenade av en gemensam kultur och ett gemensamt språk, men de var som bedövade – bedövade av okunnighet. Det var bara ett litet fåtal som umgicks i intellektuella kretsar och hade tillgång till samizdat. De allra flesta hade helt enkelt ingen aning om vad som hänt i det förflutna. Det gäller förresten också min mamma.

Min morfar Hussein blev deporterad, som alla andra tjetjener. Men han berättade aldrig för någon om deportationen. Innan de blev vuxna hade min mamma och hennes syskon ingen aning om vad han hade gått igenom. Och han hade gått igenom helvetet. Och jag tror att det var precis därför som mamma bestämde sig för att studera historia på universitetet på åttiotalet. Hon behövde förstå allt det här.

Men de som deporterades har aldrig fått ens något skadestånd … EU erkände deportationen av tjetjenerna som ett folkmord 2004. Det är mycket viktigt. Har Ryssland erkänt deportationen som ett folkmord? Nej. Absolut inte. För i Ryssland är det en politiskt känslig fråga. Och det gäller förresten inte bara tjetjenerna, utan också ingusjerna, balkarerna, tyskarna …

SL Och finnarna, koreanerna och dussintals andra nationaliteter …

LE Det är som om det aldrig hade hänt. Vi förväntas att glömma och gå vidare, att leva för dagen, likt en fjäril. Men dessa historiska övergrepp ligger till grund för framtidens konflikter, det är som att hälla bensin på en eld. I det tjetjenska sammanhanget har de också mycket riktigt fungerat som sådan bensin. Alla har gått runt med sin vrede och sina dolda trauman, tills de briserade i detta krig och denna grymhet. Men det hade gått att förhindra. Det hade visserligen krävt att man ändrade hela ideologin, hela Rysslands inre. Jag vet inte hur redo Ryssland var den gången att göra avkall på denna mentalitet, på denna ovilja att tala sanning och be om ursäkt. Ja, ens det att be om ursäkt för sina misstag. För att inte tala om kompensation.

SL Nittiotalet innebar en pånyttfödelse för den ryska chauvi­nismen och rasismen, inte minst på grund av den ryska aggressionen mot Tjetjenien. En symbol för detta blev neologismen »LKN«, litso kavkazskoj natsionalnosti, »person av kaukasisk nationalitet«, en generalisering av den farlige och fientlige Andre. Det ligger en fruktansvärd paradox i att Ryssland å ena sidan fruktar Kaukasus och drar en tydlig mental gräns mellan »oss« och »dem«, samtidigt som det å den andra inte har kunnat förmå sig att gå med på en verklig emancipation, på en politisk skilsmässa. Hur skulle du vilja förklara den paradoxen?

LE Jag tror att det handlar om en taktik som kom till särskilt tydligt uttryck i Stalins nationalitetspolitik: söndra och härska. Varför inte söndra slaver och kaukasier? Eller vem som helst som har en annan ögonform, för att på så vis ge slaverna en känsla av överlägsenhet? Så länge de känner att det är de som dominerar, att de har särskilda privilegier, så kommer de kanske inte att kräva något mer. Som frihet, till exempel.

Denna bana av imperialistiskt våld inleddes 1994. Men med det andra kriget är allt lite annorlunda. Det fördes med en ny taktik och var ännu omänskligare och grymmare. Det var som om regimen rättfärdigade sig för sin egen svaghet. Putin, fostrad inom KGB, ville visa alla att han kunde åstadkomma ordning. Och visa det på ett så blodigt sätt att målet helgade medlen.

Meningen med Ukraina var att förvandla det till ett slags Tjetjenien multiplicerat med hundra. Landet skulle erövras, alla protester krossas och en marionettregim inrättas. Men invasionen gick inte som planerat. Och jag tror att ett skäl till att man satte in Kadyrovs trupper och utnyttjade dem i propagandan var för den avskräckande effektens skull: »Titta på tjetjenerna. Vi har kuvat dem, vi har slagit ihjäl dem, och nu är det de som slår ihjäl er.« Detta missbruk av historien är fullkomligt surrealistisk.

Kriget i Ukraina var tänkt att bli en apoteos för Putins styre. Lillryssland* skulle på nytt bli en del av Ryssland. ­Istället kommer det att bli Putins slut.

(*) Malorossija, historisk rysk benämning på ett landområde som inom synnerligen fluktuerande gränser omfattade de centrala delarna av dagens Ukraina (Kyjiv–Polatava–Charkiv). Den ryska regimen använder den som synonym med Ukraina för att implicera ukrainsk underordning under det imperiala Ryssland. En annan historisk term som aktiverades i samband med inledningen av den ryska militära aggressionen i Donbas 2014 var Novo­rossija, »Nya Ryssland«, som avser de östra och södra delarna av dagens Ukraina. (Ö.a.)

SL Sedan de ryska trupperna gick in i Tjetjenien 1994 har det gått mer än ett kvartssekel. Det är en lång tid – tillräckligt lång, kunde man tycka, för att den ryska kulturen skulle ha hunnit bearbeta händelserna. Och ändå har jag en känsla av att den ryska kulturen föredrar att överhuvudtaget inte se åt det hållet. Vi har inte ens en historia över de två krigen som är värd namnet. Vi saknar den kritiska mängd vetenskapliga studier – av kriget som sådant, av våldet, av olika politiska och ideologiska aspekter – som skulle ha möjliggjort en sådan bearbetning. Det finns också väldigt få skönlitterära texter. Vad kan man göra åt den saken?

LE Det är verkligen sant att det finns betydligt fler källor på engelska än på ryska. Och jag vill inte urskulda något, men kan ha viss förståelse för dem som bestämmer sig för att inte skriva om Tjetjenien … När jag frågar mig hur det kommer sig att det inte ens bland bildade människor finns något slags liten bro, som hade kunnat förbinda Tjetjenien med Ryssland, då tänker jag att den här frågan fortfarande är alltför smärtsam, alltför kritisk. Det är ett sår som legat öppet i många år nu, bara nödtorftigt omplåstrat, och nu sipprar varet fram ur det i form av kadyrovväldet. Det är ingen trevlig anblick. Det är skrämmande, motbjudande och luktar illa. Och helst av allt vill man slippa tänka på att man har hjälpt till att tillfoga detta sår: kanske med sin tystnad, kanske genom aktivt stöd. Och jag tror inte att vi kommer att få se varken medveten reflektion eller analys förrän det är slut på Putinregimen.

SL Men vi hade ju de semiliberala åren av semireformer. Medvedevs presidenttid. När det kändes som om Putin verkligen var på väg ut och vi på väg någonstans med våra vita band.* Men i politisk mening har kraven på rättvisa och ansvar för de båda krigen mot Tjetjenien aldrig blivit en integrerad del av oppositionens dagordning. Inte heller för Aleksej Navalnyj. Vi talar om vad som framstår som den ryska statens främsta brott under Jeltsin och Putin, om ett blodbad vars make vi inte sett sedan Stalintiden, och ändå … Folk reagerar med att undvika temat, att titta bort, allt för att slippa ställa frågan på sin spets. Hur kan det komma sig?

(*) De vita banden var en central symbol under de omfattande protester som ägde rum 2011–2012, först mot valfusket i samband med parlamentsvalen, sedan mot Putins återkomst till presidentposten för en tredje mandatperiod. En slutpunkt för dessa protester var det våldsamma ingripandet mot demonstrationen på Bolotnaja-torget i maj 2012, som markerade upptakten för en skärpning av landets repressiva lagar. (Ö.a.)

LE På den tiden, det vill säga Medvedevs styre fram till protesterna på Bolotnaja-torget, rådde ett slags trötthet på det tjetjenska temat. Och det inte bara hos ryssarna, som aldrig varit särskilt intresserade, det gällde Europa också. Trots att flyktingströmmen från Tjetjenien tvärtom var större än till och med under det andra kriget: med sina brutala metoder helt enkelt utplånade Kadyrov människor. Men till och med de europeiska politkerna sade: »Äsch, men de har ju byggt upp Groznyj igen. Och varför flyr ni därifrån egentligen, ni har ju det bra, nu avsätter visst Ryssland till och med medel ur statsbudgeten åt er.« Kanske var det helt enkelt bekvämast att bara svälja versionen att nu stödde tjetjenerna Putin, och Kadyrov hade återuppbyggt allt, och nu har de till och med skyskrapor där borta. Varför göra sig omak i onödan, varför bry sig om några människorättsbrott?

SL Så du menar att den här hägringen i form av det återuppbyggda Groznyj med skyskrapor faktiskt funkade?

LE Ja, jag tror det. Och för att förstå vad som egentligen pågår var man tvungen att gräva djupare. Och vid den här tid­punkten höll Sobjanin som bäst på med att rusta upp Moskva med parker, mysiga caféer och butiker med modemärken, och det började dyka upp billiga flygbiljetter till Europa. Det var det som de flesta prioriterade. Det var ungefär nu som folk började säga att vi kanske inte lever i ett totalitärt land i alla fall; jo, det har en del totalitära later, men det här är en verklighet som det går att leva i. Till och med brotten mot de mänskliga rättigheterna, själva putinismen kunde framstå som ett slags pikant bonus, en krydda till ett i övrigt på det hela taget angenämt liv.

Vi hade visserligen både Chimkiskogen och fallen av tortyr hos polisen. För att inte tala om mardrömmen som fortsatte i Tjetjenien – kadyrovväldet, tortyren i källarna, alla som spårlöst försvann … Men allt detta var lätt att ignorera. Både Tjetejnien och det som inte var Tjetjenien.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna var ett obekvämt tema, som bara tråkmånsar kom dragande med på festerna: varför i hela friden förstöra stämningen? Än idag ser man ofta på ryska internet memet »Jag vill ha tillbaka mitt 2007«.

SL År 2014. Ryska trupper har annekterat Krim och trängt in i östra Ukraina. Men frågan om de ryska myndigheternas juridiska ansvar restes likväl aldrig, den kom aldrig upp på den politiska dagordningen. Liksom dessförinnan i fallet Tjetjenien … Inte ens Aleksej Navalnyj tog bladet från munnen och talade öppet om kriget mot Ukraina förrän efter den 24 ­februari …

LE Jag har studerat Navalnyjs program noga, just eftersom han inte har uttalat sig offentligt om Tjetjenien eller om behovet att erkänna ansvaret för de tjetjenska krigen.

Och där står det: Krims status är ett problem, som det nya demokratiska Ryssland kommer att få i arv. Oppositionens hållning visavi detta problem kommer att avgöras genom att tillerkänna Krims folk rätten att självständigt avgöra sitt öde. Vad betyder det? Krim är ett territorium som med våld har införlivats i den Ryska federationen. Tiotusentals ukrainare och krimtatarer har varit tvungna att fly därifrån. Krimtatariska aktivister hålls fångna i burar, under omänskliga förhållanden, men det är det ingen som talar om. Istället säger de: »Krim hit, Krim dit«. Medan krimtatarerna än en gång diskrimineras på alla upptänkliga sätt. De har redan blivit deporterade en gång i historien, och nu är en ny generation tvungen att gå igenom denna fruktansvärda erfarenhet.

Eller ta alla ryska medborgare som har köpt sig en lägenhet på Krim och flyttat dit? Folkomflyttningar och befolkningsersättning har alltid varit en omhuldad taktik. Samma sak ägde rum efter deportationen av Kaukasus folk: omedelbart flyttade man dit folk från andra regioner.

Eller ta en annan sak … I programmet står det att Ryssland ska införa visumtvång för länderna i Centralasien och Transkaukasien, samtidigt som man för medborgare i »de utvecklade länderna« radikalt ska förenkla proceduren för att få arbetstillstånd i Ryssland. Och allt detta efter inledningen av kriget, efter det att stora delar av Navalnyjs väljarbas hals över huvud har flytt till just dessa länder, som enligt hans retorik är »outvecklade« – och till råga på allt utan visum! Och när de slår sig ner i Transkaukasien och Centralasien tränger de dessutom undan lokalbefolkningen – genom att pressa upp priset på bostäder …

Allt detta gör att jag är på min vakt. Jag förstår att Navalnyjs program, med ryska mått mätt, är ytterst radikalt. Men med västliga mått mätt är det centristiskt, snarast en smula konservativt. Jag försöker betrakta det utan förutfattade meningar. Men jag ser inga svar på helt centrala frågor. Kommer det att finnas någon legal väg till självbestämmade? Kommer man att erkänna ansvaret inför Tjetjenien? I egenskap av tjetjen, som blivit tvungen att lämna sitt land och som förlorat allt på grund av det krig som Ryssland startade, betraktar jag just dessa frågor som prioriterade.

SL Vad är Kadyrovs regim idag? Hur skulle du beskriva den? Hur ser dess dynamik ut (om det alls finns någon)?

LE En taktik som såväl Ryska imperiet som Sovjetunionen och putinregimen tillämpat när de inte lyckats krossa motståndet är att försöka komma överens med någon, att hitta någon som är beredd att samarbeta med dem. Sedan hjälper de honom till makten och ger honom rätt att göra precis vad han vill på sitt territorium, så länge detta territorium förblir en del av landet och upproret krossas. Så såg praktiken ut under de kaukasiska krigen, både med ossetinerna och med många andra nationaliteter, som hade sin egen elit eller sina härskare, en aristokrati i en eller annan form, som det gick att förhandla med.

Men som samhälle är Tjetjenien tämligen anarkistiskt till sin struktur, det är splittrat och ytterst decentraliserat. Varken ingusjier eller tjetjener har någonsin haft någon sammanhållande politisk struktur. Därför var det svårt att hitta någon som det gick att förhandla med, i synnerhet efter det att Kaukasus hade förenat sig under Sjamil.

Men efter alla dessa århundraden, efter denna oupphörliga davidskamp mot Goliat, lyckades de till sist hitta någon som var beredd att förråda sitt folk. Och det var Ramzan Kadyrovs far, Ahmad Hadzji Kadyrov. År 1999 gick han över på Rysslands sida, och äntligen fanns det någon som kunde iklä sig rollen som denna aristokrati, elit, småfurste, som med glädje tog emot den makt som erbjöds honom. Och hans son, Ramzan Kadyrov, har med sitt personliga exempel visat vad man får om man tar en obildad, brutal och djupt traumatiserad ung människa, som aldrig har sett något annat än krig i hela sitt liv, och ger honom ett furstendöme.

Det är en tortyr, och inte bara på det fysiska planet. Majoriteten av tjetjener utgör nu i allt väsentligt ett slags gisslan. Och inte ens de tjetjener som har kunnat lämna landet har blivit nämnvärt friare, eftersom många har släktingar kvar i Tjetjenien. Om de säger något fel, som till exempel Tumso Abdurachmanov och många andra bloggare, eller som med Jangulbajev, då kommer de hem till deras familjer.* Det är en svart ironi, men i den bemärkelsen är det enklare för mig, eftersom jag inte har några föräldrar kvar, och mina närmaste släktingar bor utanför Tjetjenien. Vem ska de gå till? Ska de gräva upp min mors grav?

(*) Tumso Abdurachmanov, tjetjensk oppositionell bloggare, befinner sig i exil i Sverige, överlevde ett omskrivet mordförsök i Gävle 2020. – Abubakar Jangulbajev, tjetjensk advokat och människorättsaktivist,
verksam inom Kommittén för motverkande av tortyr. I början av 2022 försvann flera av hans släktingar i Tjetjenien, och hans mor kidnappades i Nizjnyj Novgorod och fördes till rättegång i Groznyj. I juli 2023 dömdes hon på falska anklagelser till och ett halvt års fängelse för bedrägeri och våld mot polisman. (Ö.a.)

Regimen är så osannolik att den å ena sidan känns fullkomligt påhittad, men som just därför är desto mera skrämmande, för å andra sidan är all denna grymhet på riktigt … Och det mest skrämmande av allt, efter alla dessa år av motstånd, efter all smärta som det tjetjenska folket har fått gå igenom, är att det nu är tjetjener som dödar tjetjener, tjetjener som torterar tjetjener. Detta är nog imperiets allra mest skrämmande vapen. Förmågan att hetsa fränder mot fränder.

Många av mina tjetjenska vänner och bekanta befinner sig i förnekelse, och hävdar att Kadyrov inte är tjetjen utan avar. Om du är tjetjen, då är du en god människa, du skulle aldrig göra dig skyldig till något dåligt. Så om du gör något dåligt, då är du inte en sann tjetjen. Men nej, dessvärre är det många som ansluter sig till Kadyrovs trupper, de har starka ekonomiska skäl, för det är en mycket fattig region. Och hela den här härvan kommer vi att bli tvungna att nysta i. Vi kommer att vara tvungna att leva med allt det här. Med att veta att ens granne har angett en, att grannens son är Kadyrovsoldat och att det var han som torterade ens son … Jag vill inte förringa den skuld som konkreta personer har, minst av allt Kadyrovs egen. Men jag försöker inte kalla honom för »ryss«. Nej, han är tyvärr tjetjen. Och inte heller den skuld hans otaliga medbrottslingar bär. Men det är Ryssland, det är Putin som står bakom detta experiment. Utan Putin skulle det inte finnas någon Kadyrov.

SL Men hade Kadyrov haft en framtid i Tjetjenien utan ­stödet från Ryssland?

LE Absolut inte. Alla försök att framställa Tjetjenien som en stat i staten eller att säga att Kadyrov har sin egen armé och att han en vacker dag kommer att inta Kreml betraktar jag som fullkomligt grundlösa. För till och med den närmaste kretsen kring Kadyrov hålls bara samman av skräck och avgudadyrkan. I samma stund som den politiska situationen ändrar sig det minsta, då är jag övertygad om att den som han betraktar som sin närmaste vän kommer att vara den förste att stöta dolken i ryggen på honom. Och då kommer allt att rasa samman.

Kadyrov har inget stöd bland befolkningen. Jo, visst kan man se fotografier av unga par som promenerar längs Segerprospektet i Groznyj, nu omdöpt till Putinprospektet, och som fotar sig med moskén »Tjetjeniens hjärta« i bakgrunden. Detta är mycket svårt att bevittna, och svårt att känna medkänsla för. Men det här är människor som under de senaste trettio åren har genomlevt två krig och en diktatur. Och det som diktaturen gör med ens verklighetsuppfattning är fruktansvärt. Och det är mycket svårt att få bukt med efteråt. Därför tror jag att tjetjenerna är ett mycket traumatiserat samhälle.

SL Vad är den tjetjenska kulturen idag? I vilken mån kan epitetet »traditionell« tillämpas på den? Vilken är dess relation till Kadyrovs regim – bjuder den regimen motstånd eller stöttar den den?

LE Det tjetjenska samhället är förstås i sig mycket konservativt, traditionellt. Före Kadyrov, före uppsvinget för islam av arabiskt snitt, var det de så kallade adaterna som spelade den viktigaste rollen i det. Det är en outtalad regelkodex, som reglerar hur man ska behandla sina anhöriga, hur man ska uppföra sig, hur man ska behandla sina gäster och så vidare.

Det tjetjenska samhället är mycket komplicerat till sin struktur när det gäller mellanmänskliga relationer. Det är ett samhälle som bland annat svetsades samman av det gemensamma traumat av deportationen, det förde tjetjenerna närmare varandra. För när alla runtom en, såväl fiender som vänner, har gått igenom ett och samma trauma, då förändrar det ens perspektiv på många saker. Och så spelar förstås islam en mycket viktig roll. Både ritualerna och människors personliga tro. Förmodligen är det denna tro som hjälper dem nu.

Kadyrov manipulerar skickligt dessa traditioner, han vet precis hur han ska utnyttja dem för att befästa sin makt. År 2008 inleddes till exempel en islamisering på kadyrovskt manér med att ett inofficiellt påbud gick ut om att alla kvinnor måste bära sjal på officella institutioner. Min mamma var en av dem som motsatte sig det, hon vägrade att bära sjal. Jag kämpade själv mot den i min skola. Men detta påbud spelade ytterst raffinerat på de tjetjenska männens känslor: »Ingen främmande man ska säga åt min hustru, dotter eller syster att bära sjal! Därför får jag själv säga åt henne att göra det, för att inte förnedras av detta påbud!«

Han förvränger grundläggande tjetjenska traditioner. Det har förekommit flera »skandaler« på senare år. Till exempel kan Kadyrov ha fått se en video där en far önskar sin dotter välgång i samband med att hon gifter sig. Men det är inte kutym, för egentligen får far och dotter inte träffas på hela bröllopsdagen. Och vips kallar Kadyrov upp honom på mattan, hotar honom och tvingar honom att be om ursäkt offentligt. Trots att Kadyrov själv fotograferade sig tillsammans med sin dotter när han gifte bort henne, fotona spreds på sociala medier. Allt skiftar med hans humör, eftersom han är en absolut despot. Den ena dagen är det somliga sociokulturella regler som passar honom, nästa dag är han mot dem.

Därför kan man nog säga att det tjetjenska samhällets själva väv idag i mångt och mycket har slitits sönder. När man ser videor där äldre män i traditionella pälsmössor fjäskar och ursäktar sig inför Kadyrov, videor som visar hur han hälsar på personer som är äldre än han, men det är de som reser sig för honom, då är det en skymf mot tjetjenska traditioner som i grund och botten har sin värdighet. Jag har invändningar mot många av dem, men dessa traditioner har sin skönhet, och de uttrycker en vilja att bevara sig som nation. Och när Kadyrov sliter sönder dem med sina kapriser och oupphörligen skiftande åsikter, då kommer det att bli mycket svårt att sy ihop dem igen sedan.

Tjetjenerna har, förmodligen i kraft av de historiska omvälvningar de upplevt, lärt sig att ta vara på sig själva, att bevara sin kultur. Men här förändras kulturen inför ögonen på en, Kadyrov själv prålar med sina fruar, och plötsligt har alla runt honom tagit sig både en andra och en tredje fru. Och med ens betraktas månggifte som någonting normalt, någonting som uppmuntras. För mig är det fullkomligt absurt, för innan Kadyrov kom var månggifte ytterst sällsynt. Det är mot lagen. Så allt har ställts på huvudet, och människor som lever under diktaturen uppfattar mycket på ett annat sätt. Man befinner sig i ett tillstånd av permanent överlevnad. Det är fruktansvärt att se denna allmänna förnedring, denna totala förnedring.

SL Ett klassiskt sätt att beskriva Ryssland är att säga att det finns mer än ett Ryssland. Till exempel finns det ett ­urbant Ryssland. Vi pratade om Moskva tidigare, med alla dess vansinniga sparkcyklar. Och så finns de vanliga städerna. Och så finns den deprimerande landsbygden. Och strängt taget är det därifrån staten nu öser de människoreserver den behöver till kriget. Hur tillämpbar är en sådan beskrivning på Tjetjen­ien? Finns det på samma sätt »mer än ett« Tjetjenien?

LE Nu utgör Kadyrovs Tjetjenien en kategori för sig. I själva verket befinner sig Tjetjenien under ockupation. Och när vi talar om det tjetjenska samhället kan vi bara tala om idén om ett tjetjenskt samhälle. I islam finns begreppet umma, som avser det islamska samhället, muslimer över hela världen. Här talar vi om ett slags allmän andlig idé om det tjetjenska samhället. Vad är detta samhälle för något idag? Det utgörs av människor som har spritts ut över hela världen, och som trots det försöker förbli enade, var de än befinner sig någonstans. Ofta sluter de sig kring sig själva och umgås bara med varandra, vilket är ytterst begripligt. När man har blivit fråntagen allt, när man har tvingats att lämna sitt land, då vill man förbli trogen sig själv och sin kultur.

Och vad är Kadyrovs Tjetjenien? Det är ett glittrande, färggrant hölje som är helt tomt och fattigt inuti.

Vet man inte bättre kan det vara svårt att inse hur illa det är med Tjetjenien när man ser alla dessa skyskrapor och läser att budgeten består till 95 % av statsbidrag. Men en stor del av dessa pengar går rakt ner i fickan på Kadyrov och hans närmaste krets.

Det är en republik där det inte finns några arbeten, arbetslöshetstalen och socialbidragsberoendet är bland de högsta i landet. Till och med helt vanliga tjetjener, som inte sysslar med politik, om man nu råkar ha ett arbete, eller en affär, då måste man ge ifrån sig större delen av sin förtjänst till Kadyrovfonden, som leds av Kadyrovs mor. Eller så kommer de helt enkelt hem till dig och kräver in en inofficiell skatt. Det är ett fullkomligt feodalt samhälle, där alla regler skrivs om dagligen. Och det är alltid en och samma person som hittar på de nya reglerna – Ramzan Kadyrov.

SL Ofta möter man en rationaliserande syn på Kadyrovs regim, som påminner om synen på Assads regim i Syrien: jo, de är visserligen diktatorer, men de förhindrar att de radikala islamisterna tar makten. Vilka motargument kan man anföra?

LE Om det enda sättet att hantera ett lands interna problem och problemet med radikalism är att ge all makt till en person eller en kraft som utplånar det egna folket, bryter mot de mänskliga rättigheterna och begår krigsbrott, då är det någonting som blivit fel från första början. Det är samma sak som att välja kärnvapenalternativet, att fälla en atombomb. Det är en mycket ytlig och primitiv politik, en ovilja att gripa sig an problemets kärna.

SL När man talar om den ryska arméns brott i Tjetenien får man ofta höra: men tjetjenerna själva då … Och så räknar de upp gissantagandet på BB i Budjonnovsk, de sprängda bostads­husen och så vidare* … Hur finna ett etiskt exakt språk för att tala om detta? Hur ska vi kunna nysta upp denna knut av ansvar?

(*) I juni 1995 genomförde tjetjenska separatister under Sjamil Basajev ett våldsamt angrepp mot staden Budjonnovsk ett tiotal mil norr om den tjetjenska gränsen. Över 1 500 personer togs som gisslan på stadens sjukhus. Under fritagningsförsöken dödades minst hundra personer ur gisslan. – I september 1999 skedde en serie bombdåd mot bostadshus fr.a. i Moskva, med åtminstone 300 dödsoffer. Skulden lades på tjetjenska terrorister, och bombningarna blev upptakten både till det andra Tjetjenienkriget och Putins makttillträde, först som premiärminister, sedermera som president. Mycket pekar på att det var den ryska säkerhetstjänsten som låg bakom attentaten. (Ö.a.)

LE Jag vill med en gång säga att jag inte betraktar till exempel Sjamil Basajev som en antikolonial hjälte och befriare. Han är en mördare och förbrytare. Jag vet att han hade en komplicerad historia: hela hans morbrors familj blev dödad under ett bombanfall, både vuxna och barn. Jag har kanske också mina skäl att gå och spränga någon, men av någon anledning gör jag inte det. Jag anser inte att det löser problemen.

Ofta ser jag att det tjetjenska kriget i Ryssland skildras som ett krig mot terroristerna. Öga för öga. Som om de tio- och hundratusentals människor som dödades i Tjetjenien var ett rättmätigt offer för de tusentals människor som dödats i terrordåd inuti Ryssland.

Våld föder våld. Krig föder vidunder. Men om Ryssland inte hade inlett detta fruktansvärda, blodtörstiga krig 1994, då hade vi inte sett tillstymmelsen till terrordåd. Jag säger detta utan att för ett ögonblick rättfärdiga dessa dåd. De är fruktansvärda. Jag måste tillägga de vanliga tjetjenerna i Tjetjenien inte heller försöker rättfärdiga terrordåden. Den viktigaste och mest smärtsamma frågan för dem är förmodligen den här: varför var det ingen som kände medkänsla med oss när våra barn blev dödade? När de besköt marknaden och BB i Groznyj med raketer 1999? Varför?

Varför uppfattas den ryska arméns våld mot civila i Tjetjenien som någonting givet, medan de tjetjenska rebellernas våld mot civila i Ryssland som en bestialitet? Varifrån kommer denna kontrast? Det är en i mitt tycke mycket berättigad fråga, som sällan ställs.

Och det är en sak till som gör mig häpen och upprörd när jag tänker på Beslan och Nord-Ost och andra fruktansvärda historier. I angreppet på Nord-Ost* deltog både »vanliga« terrorister och de här gerillakrigarna som kallades för »svarta änkor«. Det var ofta kvinnor och män som hade förlorat allt. Jag kan givetvis förstå deras vrede, för jag har många gånger känt den själv – en blind vrede som får en att bara vilja slå sönder och förstöra allt. Det är ens enda chans att hämnas. På många sätt är alltihop en högst personlig historia. Nu ska hela världen få se hur ont vi har haft det. Men det enda som denna vrede leder till, om man ger den fritt spelrum, är att det onda växer. Öga för öga, och snart är hela världen blind.

(*) I oktober 2002 intog ett tjetjenskt terroristkommande Dubrovka­teatern i Moskva, där musikalen »Nord-Ost« spelades. Den profilerade Novaja gazeta-journalisten Anna Politkovskajas medlingsförsök misslyckades, och teatern stormades av specialstyrkor. Under stormningen dog mellan etthundra och tvåhundra ur gisslan, de flesta till följd av den gas som användes. – Den 1 september 2004 intogs Skola nr 1 i Beslan, Nordossetien, av tjetjenska terrorister. Under den mycket våldsamma fritagnings­operationen dödades nära fyrahundra ur gisslan och över sjuhundra skadades. (Ö.a.)

Däremot är allt detta begripligt. Det går inte att rättfärdiga, men att förstå. Lika väl som det går att förstå skräcken hos gisslan. Det är fullkomligt barbariskt och groteskt, och jag har mycket svårt att leva med det. Ibland har jag svårt att inte känna skuld. Och från gisslantagarna, från terroristernas sida, kan man bara förvänta sig känslolöshet och omoral.

Men deras känslokyla reflekterades ju som i en spegel av den ryska säkerhetstjänstens handlingar. Vad de gjorde är fruktansvärt. Det är ett brott, som förblivit obestraffat. Vad dog majoriteten av gisslan på Nord-Ost av? Av gasen. Av säkerhetstjänstens handlingar. Precis som i Beslan.

För en tid sedan förklarade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att Ryssland svek gisslan. Att det hade varit väl känt att ett terrordåd förbereddes, men att de inte gjorde någonting för att avvärja det. Och sedan satte de in tunga vapen och militär teknik, väl medvetna om att det skulle kunna leda till en eskalering, och till att många i gisslan miste livet, vilket också blev fallet. Och att de vägrade att föra några förhandlingar.

Det viktigaste målet för säkerhetstjänsten borde ha varit att befria gisslan. Men deras viktigaste mål var istället att utplåna terroristerna. Det målet stod över humanismen. Och detta är, skulle jag säga, putinismens ansikte: det viktigaste är att döda, att utplåna, och inte att rädda.

SL I Ryssland kan man säga att de tjetjenska krigen redan blivit föremål för en statlig memorialisering. Det finns minnesmärken över stupade ryska soldater, i skolorna hänger det minnesplaketter över före detta elever. Otaliga filmer har spelats in. Men offren för den ryska aggressionen, de som blev dödade, som tvingades på flykt, som överlevde utrensningarna … Var finns deras minne?

LE Det minnet är som den ovärderliga elden som våra förfäder i tidernas gryning vaktade för att den inte skulle slockna. Dokumenten, vittnesmålen, hela det tjetjenska Memorials arkiv, som nu finns i tryggt förvar hos den norska Helsingforskommittén – där finns alla bevis på krigsförbrytelserna … Och det är ovärderligt. Det är ett slags sädeskorn, som vi kanske inte kan plantera i jorden än, men som vi en dag kommer att kunna så, och då kommer det att slå rot.

Just nu ser vi ett uppsving för intresset för den tjetjenska tematiken. Alla som blev förfärade av invasionen av Ukraina och som försökt förstå hur den kunde vara möjlig har förr eller senare kommit fram till Tjetjenien. När kontexten plötsligt handlar om dekolonisering och avimperialisering får Tjetjenien större betydelse. Och hos den nya generationen tjetjener, som befinner sig utanför republikens gränser, som fötts under kriget och egentligen inte minns någonting, finns det också ett stort behov av att förstå vad som hänt och vad som ska hända nu.

SL Om Ryssland skulle få en demokratisk framtid kommer dess erkännande av sitt ansvar inför Tjetjenien att vara en del av den. Vilka former skulle ett sådant erkännande kunna ha?

LE Jag anser att det enda hoppet om någon form av demokratisk framtid för Ryssland går via rening, erkännande av skuld. Hur skulle det se ut i praktiken?

För det första handlar det om rättvisa. Om ursäkter. Om erkännande av ansvar. Att be om ursäkt för sin långa historia. För morden på hela byar under de kaukasiska krigen. För folkmordet på tjerkesserna, som utplånades till 90 %. För deportationerna. För hela denna stafett av våld genom århundradena. För just denna bestraffningspolitik, som vi talade om. Ja, för mig är Tjetjenien den största tragedin. Men varje etnos, varje folk i Kaukasus har sin tragedi, och dess värde är inte mindre.

För det andra måste förbrytelserna bestraffas. Och det spelar ingen roll att somliga redan är preskriberade. Då måste preskriptionstiden förlängas. I ett par uppmärksammade fall – Sergej Lapin, Jurij Budanov* – har krigsförbrytare dömts till fängelse i Ryssland, men det handlar om två personer av hundratusentals på den federala sidan som gjort sig skyldiga till brott. Och denna straffrihet är berusande. Det kom hela tiden nya soldater ur nya förband, som stal och plundrade och våldtog på nytt. Och nu begår ryska soldater – delvis samma personer – samma ondska i Ukraina.

(*) Sergej Lapin, officer inom OMON-polisen, dömdes i två rättegångar 2005 och 2007 till långa fängelsestraff för tortyr och försvinnande i fallet med den tjetjenske studenten Zelimchan Murdalov 2001, som uppdagades av Novaja gazeta-journalisten Anna Politkovskaja, som mördades i oktober 2006. – Jurij Budanov, officer, dömdes 2003 för kidnappningen av och mordet på Elza Kungajeva tre år tidigare. Frigavs i förtid i januari 2009. Bara dagar efteråt sköts Kungajevas advokat Stanislav Markelov till döds tillsammans med den unga Novaja gazeta-journalisten Anastasia Baburova. (Ö.a.)

Ukraina talar om en internationell specialtribunal för Rysslands krigsbrott. Och det är en fråga som absolut inte får ignoreras.

Vad min egen historia beträffar … Min mors mördare har aldrig blivit hittade. Hon offrade sig själv för att åtminstone någonting skulle bli bra i Tjetjenien. För att rättvisan skulle segra. Och tänk bara på vilken cynism som präglade den så kallade förundersökningen … Det är en ren förnedring. Till och med i fallet med Nemtsov och Anja Politkovskaja hittade de åtminstone någon som de kunde sätta i fängelse. Men i min mammas fall lyckades de inte ens med det. Jag antar att det är för att hon var tjetjen …

Jag har många skäl att vara bitter. Bristen på rättvisa väcker en vrede som gör en helt blind. Så för min personliga del skulle botgöringens väg, den nya vägen för ett demokratiskt Ryssland, börja med att de letade upp min mammas mördare och satte dem i fängelse. Allihop, och först och främst Putin och Kadyrov. Ansvaret ligger i första hand på dem.

Jag är inte den enda. Jag har vänner som har sett sina bröder kidnappas som tonåringar. Som har fått sina föräldrar mördade. Vi är en hel legion av föräldralösa och mödrar som förlorat sina söner. Och vi väntar alla på någonting. Vi förlorar inte hoppet. För i annat fall knäcker det en, om man inte har något hopp, man måste bära denna eld inom sig.

Och naturligtvis är det inte bara Tjetjenien som måste ges möjlighet till självbestämmande. Men det får inte göras bara sådär, varsågoda, nu är ni på egen hand!

För mig är Skottland ett gott exempel. Under många år, och särskilt efter de reformer som Tony Blair genomförde och som gav de olika delarna av Storbritannien mer makt, har skottarna levt med ett stort mått av självständighet. De har själva rått över sin budget. Och de fick lov att genomföra en folkomröstning om självständighet, där majoriteten röstade för att stanna kvar.

Hur Tjetjeniens framtid än utvecklar sig måste det ske utan mer blodsspillan. Ingenting går att bygga på hat och blod. Det är tjetjenerna själva som måste avgöra Tjetjeniens framtid. Inte jag. Inte Tumso Abdurachmanov, inte Zakajev. Det är hela folket som måste avgöra det. Det är de som måste göra sitt val, och det är ett val som de måste få lov att göra. Detta är mycket viktigt. Och samma sak gäller de andra regionerna. För första gången i Rysslands historia måste utvecklingen med andra ord vila på en grundläggande respekt. Först då kommer det äntligen gå att bygga något. Jag antar min position är mindre radikal än många av mina landsmäns, som vill bryta sig loss med en gång och få krigsskadestånd … Allt detta går att diskutera. Men jag ser helst att dessa relationer hanteras av människor som har den rätta utbildningen, ekonomisk, diplomatisk … Att dessa diskussioner inte förs av militärer, utan av fackmän.

SL Tack vare din mor Natalja Estemirova känner vi till sanningar som vi inte hade känt till utan henne och de få människorättsaktivister och journalister som riskerade ­livet­ genom att arbeta i Tjetjenien. Du har flera gånger i olika ­intervjuer nämnt att du håller på att skriva en bok om henne. Vill du berätta om den boken, om dess grundidé?

LE Det är en börda som jag har burit på i många år. Jag börjar. Jag kasserar. Känslomässigt är det mycket tungt. Men nu har jag både ett förlag och en deadline. Vi talade tidigare om att det finns så lite litteratur som försöker gå till botten med det som har hänt i Tjetjenien. Just därför är det så viktigt för mig att skriva den här boken.

Det är inte en biografi över en hjältinna, utan en text om en mor och en dotter som växer upp under dessa förhållanden, som tittar på MTV i svartvitt, bär upp vatten till tionde våningen och gömmer sig för skottlossning i källaren … En memoar om henne och mig, om hur vi levde och överlevde, vad som drev denna kvinna, som var min mamma. Min egen berättelse korsar berättelsen om mamma och hennes arbete. Läsarna kommer att ha lättare att känslomässigt identifiera sig med en flicka som helt enkelt bara vill leva ett normalt liv. Med en historia om en familj som de hela tiden försöker splittra.

Det vilar ett stort ansvar på mig att berätta den här historien sannfärdigt. Att göra den begriplig och till och med komisk, ibland. För mellan mig och mamma fanns det väldigt mycket som var bra och roligt. Jag är ju en lättsinnig människa på många sätt, jag älskar att skratta, prata strunt, skvallra.

Jag är trött på att bara prata om tragedin och känna hur denna börda av olyckor och krig tynger ner mig och alla andra tjetjener. Jo, vi är tvungna att bära den. Och nu går ukrainarna genom något liknande. Det är en börda som förenar oss. Men det gör ju inte bara den! Jag hade velat se oss tjetjener skildrade på ett nytt sätt, jag hade velat se andra saker skildras i böcker och på teatern, så att jag kunde se på mig själv från en lite annan vinkel, inte bara genom krigets och tragedins prisma. Nu är vi liksom berövade den möjligheten.

Och jag hade äntligen velat se en generation växa upp som slapp lära känna denna mardröm. Det är nog därför jag vill att min bok ska vara rolig och lättläst: den viktigaste idén är den att livet alltid segrar. Vad vore det annars för mening med att överhuvudtaget tala och försöka åstadkomma något?