Liza Aleksandrova-Zorina

​

Internet bakom taggtråden

​

​

​

​

​

1. Inledning

​

Den yttrandefrihet som fortfarande finns kvar i den ryska mediasfären finns – än så länge – på internet. Några oberoende massmedia existerar nästan inte längre: vissa står direkt under Kremls kontroll, andra indirekt, och resten tvingas av fruktan att försöka balansera mellan oppositionen och makten. Mest oberoende är de publikationer som får stöd från utlandet, men dessa har numera status som »utländsk agent«.*

​

* Denna term kom i bruk i rysk lagstiftning 2012. Då riktade den sig i första hand mot NGO:s som erhöll utländsk finansiering, inte minst olika människorätts- och yttrandefrihetsorganisationer. År 2017 infördes ett tillägg till den ryska massmedialagstiftningen, som klassar massmedia med utländsk finansiering som »utländska agenter«.

​

Journalister blir utsatta för överfall, rättsprocesser och stämningar, deras redaktioner för husrannsakningar och vräkningar, och deras tidningar tvingas att lägga ner. På internet kan man däremot fritt publicera både grävande antikorruptionsjournalistik, politisk satir, reportage av oberoende bloggare och kommentarer av experter som inte får komma till tals på tevekanalerna. Internet har övertagit viktiga delar av de traditionella massmedias upplysande och opinionsbildande funktion. Vilken tevekanal skulle till exempel visa filmen »Han är inte nån Dimon«,* som avslöjar premiärminister Dmitrij Medvedevs korruptionsaffärer, hans residens i utlandet, hans yach­ter och vinodlingar.

​

* Filmen, som lades ut på internet i mars 2017, är ett timslångt, traditionellt grävande reportage, gjort av antikorruptionsaktivisten och oppositionspolitikern Aleksej Navalnyjs undersökande byrå »Fond för bekämpande av korruptionen« (Fond bor’by s korruptsiej, fbk). Titeln blev ett slagord under de omfattande antikorruptionsdemonstrationer som i slutet av samma månad ägde rum i många ryska städer, protester som för första gången lockade ut den unga generationen på gatorna. – Titeln är ett citat av Medvedevs pressekreterare, som 2013 markerade mot den alltför familjära ton människor tillät sig gentemot premiärministern på internet: »Han är inte nån Dimon för er. Han är en representant för regeringen.« (»Dimón« är en familjär form av namnet Dmitrij.) (Ö.a.)

​

Trots att statstelevisionen än idag är den viktigaste informationskällan i det ryska samhället har förtroende för tv sjunkit från 79% till 49% under de gångna nio åren. Samtidigt uppgår antalet internetanvändare, äldre än sexton år, idag till 87 miljoner – en siffra som under de senaste åren stigit framför allt tack vare den äldre generationen. Om det tidigare bara var unga människor som följde Aleksej Navalnyjs stora korruptionsavslöjanden har han idag läsare och tittare också bland den medelålders och äldre befolkningen. Mot bakgrund av den djupa ekonomiska krisen, missnöjet med den pensionsreform som drevs igenom hösten 2018 och de fallande popularitetssiffrorna för Putin är makten mycket oroad av det faktum att folk får information från fria källor. 

​

Detta försöker den få bukt med på två sätt: å ena sidan genom censur, å den andra genom att förfölja internetanvändarna. Organisationen »Freedom House«, som bevakar yttrandefriheten på internet, har kunnat konstatera hur censuren på ryska internet hårdnar för varje år som går. 2017 års upplaga av rapporten Freedom on the Net listar sextio länder; på den intar Ryssland femtionde plats, mellan Sudan och Turkiet.

​

Det finns ett officiellt register över förbjudna sajter, som ryska internetleverantörer är ålagda att blockera. Men i avsaknad av tydliga regler och kriterier, och eftersom de ryska lagarna på detta område rör sig med juridiskt otydliga begrepp och med formuleringar som går att tolka mycket brett, upptar detta register inte bara nazistiska grupper, porrsidor och torrentsajter, utan också icke önskvärda massmedia. Och förresten inte bara inhemska: till exempel är Sveriges Radios hemsida upptagen i det.* Riksåklagarämbetet har dessutom gett tillstånd att blockera hemsidor utan att först invänta domstolsbeslut, i de fall de uppviglar till oroligheter eller innehåller annan information som av de rättsvårdande myndigheterna anses extremistisk. Och för den myndighet som övervakar massmedia och internet i Ryssland** är »extremism« ett mycket töjbart begrepp, som kan omfatta allt från »propaganda för homosexualitet« till information om kriget i Ukraina, antikorruptionsjournalistik och i stort sett vilket reportage som helst som berör oppositionen. Men hit hör också, exempelvis, rapportering om de skyhöga tillgångarna hos Putins vänner och familjemedlemmar.

​

* Formellt för sin bevakning av självmord bland unga, som klassas som uppmuntran till detsamma. sr:s app går dock att använda obehindrat. (Ö.a.)

​

** Nämligen Roskomnadzor, den federala myndigheten för övervakning av teleförbindelser, informationsteknologi och masskommunikation, som alltså i praktiken utgör det ryska censurorganet för massmedia och internet.

​

I Tsarryssland existerade inte posthemligheten. I de så kallade svarta kabinetten, »cabinets noirs«, som inrättats för att öppna posten, arbetade brevcensorer som inte bara hade i uppgift att läsa breven och göra avskrifter, utan också att dechiffrera hemliga koder och att kontrollera pappret med olika slags syra och alkali. De mest intressanta breven vidarebefordrades till imperatorn personligen. År 1824 blev Aleksandr Pusjkin förvisad till Michajlovskoje för att han i ett privat brev råkat försäga sig om sin »vurm för ateismen«, och då Vjatjeslav von Plehve 1902 tillträdde ämbetet som tsaristisk inrikesminister, sedan hans företrädare på posten mördats av socialistrevolutionärerna, fann han på dennes bord ett utdrag ur ett av hans egna brev till sin hustru.

​

I dagens Ryssland krävs det ett domstolsbeslut för att få rätt att läsa korrespondens. Dessa ansökningar bifalls i 97% av fallen. Och nu handlar det inte längre om traditionella pappersbrev, utan om elektronisk korrespondens på sociala medier och i olika chatt-appar.

​

I juli 2018 antogs flera lagförslag, som officiellt utgör ett led i kampen mot terrorismen, men i praktiken förenklar övervakningen av internetanvändarna och underlättar politiskt motiverade rättsprocesser. Alla mobiloperatörer och internetleverantörer åläggs att bevara såväl korrespondens som metadata, och servrar som tillämpar kryptering åläggs att ge fsb tillgång till krypteringsnycklarna. Flera tjänster som vägrar att samarbeta med de ryska säkerhetsorganen har blockerats. Det gäller till exempel LinkedIn, WeChat, BlackBerry, Imo, Line och Telegram, men även appen Zello, med vars hjälp man kan skicka röstmeddelanden, och som användes flitigt av de långtradarchaufförer som under 2016 och 2017 genomförde landsomfattande protester mot det så kallade »Platon«-systemet. 

​

Men censurbegränsningar som dessa har, ur maktens synvinkel, sina begränsningar. För det första har användarna lärt sig att kringgå blockeringarna med hjälp av olika slags plug-ins för webbläsare och vpn-servrar. För det andra är de enheter som ansvarar för den tekniska driften av censuren inte alltid uppgiften vuxna. När man till exempel skulle blockera Telegram (den skyddade chatt-app som är en viktig publiceringskanal för oppositionen, och som många andra använder sig av helt enkelt för att det är ett säkert kommunikationsmedel, som man kan vara förvissad om inte kommer att hamna i händerna på fsb) råkade man på kuppen blockera hundratals andra sajter: från chatt-appar och betalsystem till hemsidor för högskolor och vetenskapliga arkiv, internet­affärer och onlineregistrering till flyget (vilket fick till flöjd att enorma köer bildades på somliga flygplatser), och hos många slutade både Google och gmail att fungera. Det hela slutade med att Roskomnadzor lyckades blockera ett antal regeringsportaler samt sin egen hemsida.

 

​

​

Jakten på aktivister och regimkritiker

​

Desto framgångsrikare har de ryska myndigheterna tillämpat sin favoritmetod sedan århundraden tillbaka: att ställa oliktänkande inför rätta. De som idag ansvarar för denna verksamhet är avdelningen för bekämpande av extremism vid den ryska polisen – för korthetens skull kallad »Avdelning E«. I rättvisans namn ska sägas att denna avdelning har varit mycket effektiv både mot de högerextrema och nazistiska grupperna på nätet och mot nationalistiska organisationer utanför nätet. Såväl rasistiskt motiverade mord som sammandrabbningar mellan nationalister och antifascistiska aktivister har i praktiken försvunnit ur brottsstatistiken. Men det är samtidigt så att dessa i sig berättigade lagar, som syftar till att bekämpa nazister och rasister, i första hand tillämpas mot vanliga medborgare som är kritiska mot makten. Det är inte en slump att antalet dömda för »extremistbrott« steg brant år 2011, då massprotester inleddes i Ryssland, och att antalet »extremisträttegångar« vuxit till det fyrdubbla sedan dess.

​

Enligt uppgifter från människorättsgruppen »Agora«* väcktes under 2016 åtal i 298 fall för delningar, inlägg eller kommentarer på sociala medier. Av dessa slutade 37 med fängelsestraff. Under 2017 var antalet åtal 441 och antalet fängelsedomar 48. Under 2018 förväntas de bli än fler. De flesta åtalen avser inlägg på den ryska motsvarigheten till Facebook, Vkontakte, som har 97 miljoner aktiva användare i månaden. Grundaren av nätverket, Pavel Durov (som förresten också står bakom Telegram), sålde företaget i januari 2014, sedan fsb börjat kräva att företaget skulle lämna ut användarnas data – krav som utgjorde en reaktion på utvecklingen i Ukraina, där Euromajdan inletts i november 2013. Nu tillhör företaget oligarken Alisjer Usmanov, som ingår i den innersta kretsen kring Putin. Vkontaktes administration samarbetar aktivt med rättsväsendet och lämnar ut alla användaruppgifter, inklusive personlig korrespondens och raderade inlägg.

​

* »Internationella människorättsgruppen Agora« är, sitt namn till trots, ett landsomfattande ryskt nätverk av advokater och människorättsjurister, som bistår vid uppmärksammade fall av brott mot de mänskliga rättigheterna. Organisationen grundades 2005 som »Interregionala sammanslutningen av människorättsorganisationer Agora«, baserad i Kazan, men fördes 2014 in i registret över utländska agenter och likviderades 2016 av det ryska justitieministeriet – ett exempel på hur lagen om utländska agenter tillämpas i praktiken. Den »internationella gruppen« bildades som en löslig sammanslutning utan egen budget av de aktiva advokaterna för att driva vidare organisationens verksamhet. (Ö.a.)

​

I den ryska brottsbalken finns det en handfull paragrafer som kan tillämpas mot användare av sociala medier: paragraf 282 om »väckande av hat och fiendskap«, paragraf 354.1 om »rehabilitering av nazismen«, paragraf 148 om »kränkande av de troendes känslor«, paragraf 205.2 om »rättfärdigande av terrorism«, paragraf 280 om »offentlig maning till extremism«, liksom även det tillägg till denna som tillkom efter annekteringen av Krim 2014 – »maning till separatism«. 

​

I den del av den ryska straffrätten som reglerar så kallade »administrativa förseelser« finns paragrafer som dubblerar brottsbalkens paragrafer.* Till exempel riktar sig paragraf 20.3 i den administrativa strafflagen mot »propaganda eller publik demonstration av nazistiska attribut eller symboler, samt attribut eller symboler tillhöriga extremistorganisationer« – en motsvarighet till brottsbalkens paragraf 354. Och paragraf 20.29 i den administrativa strafflagen, om »framställning och spridning av extremistiskt material«, är en lättare variant av brottsbalkens paragraf 280.

​

* Den »administrativa« strafflagen (kodeks administrativnych pravo­narusjenij, förkortat KoAP) behandlar ringa förseelser, som inte utgör någon fara för allmänheten. Vid upprepade förseelser kan straff emellertid utdömas enligt brottsbalken (ugolovnyj kodeks). (Ö.a.)

​

Nittio procent av alla som döms för ett extremistbrott har begått detta på internet. I lagstiftningen finns inte begreppet »delning«, och därför kallas detta i rättssammanhang för »spridande av information«. Tolkningen av lagarna är i sig luddig, och situationen förvärras ytterligare av att polis och domare tillämpar dem så absurt att så gott som vilken kommentar som helst kan falla under vilken av dessa paragrafer som helst. Detta ger makten en möjlighet att göra upp räkningen inte bara med oppositionella aktivister, utan också med korruptionsbekämpare och allmänt samhälls­engagerade medborgare, som inte har några klagomål på den sittande makten som helhet, utan bara bekämpar »lokala ytterligheter«.

​

Låt oss se på en handfull konkreta fall.

​

Paragraf 20.3 KoAP syftar till att beivra rehabilitering av nazismen, men används inte bara mot högerextrema aktivister eller öppet aktiva nazister, utan också flitigt för att att komma åt oppositionella eller medborgarrättsaktivister. Detta trots att Roskomnadzor i ett officiellt uttalande uttryckligen slagit fast att »det inte i sig utgör en yttring av extremism att offentligt framvisa nazistiska attribut eller symboler så länge detta inte sker i propagandasyfte, eftersom begreppet ›propaganda‹ i lagtexten står i prioriterad ställning i förhållande till att ›offentligt framvisa‹«. 

​

1.    [§20.3 KoAP] Polina Danilevitj, Smolensk. Journalist. Bötfälldes 2015 för »propaganda och offentligt framvisande av nazistiska attribut och symboler« sedan hon på sociala medier publicerat ett historiskt fotografi från sin innergård i Smolensk under den tyska ­ockupationen. Detta foto är, liksom tusentals andra fotografier från krigstiden, fritt tillgängligt på internet. I samma inlägg berättade hon att den underjordiska partisanrörelsen hade ett högkvarter i ett av husen. Formellt dömdes hon för att foto­grafiet innehöll en svastika.

​

2.    [§20.3 KoAP] Julija Usatj, Krasnodar. Psykolog, arbetade som frivillig med att hjälpa offren för översvämningarna i Krymsk 2012 och flyktingar från krigszonen i sydöstra Ukraina. Dömdes i september 2015 till böter för att ha lagt ut en bild av en samtida konstnär, som parafraserar de kända fotografierna från seger­firandet på Röda torget 1945, på vilka man ser sovjetiska soldater som fäller erövrade hakkorsfanor till marken. Bland dessa fanor avbildar parafrasen den vit-blå-röda trikoloren, som idag utgör Ryska federationens flagga, vilket domaren vid ett tillfälle under rättegången påpekade och i upprörda ordalag kallade för en skymf. Dömdes gjorde Usatj dock för den svastika bilden ofrånkomligen innehåller.

​

3.    [§20.3 KoAP] Lev Gjammer, Novokuznetsk. Koordinator för proteströrelsen »Kuzbassprotesten«. Dömdes tidigare i år för rehabilitering av nazismen (visserligen än så länge bara enligt en administrativ paragraf) för några videoklipp som tvärtom drev med nazismen – en sekvens ur filmen Bunkern om Tredje rikets sista dagar, en musikvideo om andra världskriget, History of World War II, från den satiriska Youtube-kanalen History Bombs, samt trailern till filmen Iron Sky. Ingen av dessa filmer är förbjuden i Ryssland, problemet var bara att de lokala myndigheterna hade fått nog av Gjammer och hans oppositionella aktioner.

​

4.    [§20.3 KoAP] Pavel Karatjausjev, Stavropol. Student. Greps tidigare i år och hölls arresterad i tre dagar för att ha delat ett reportage om Andra världskrigs-muséet i Gdansk, där ett hakkors skymtade förbi (återigen: en oundviklighet på ett museum över detta krig). Under förhören frågade förundersökningsledarna ut honom om hans deltagande i Aleksej Navalnyjs demonstrationer. När han släpptes raderade han alla sina inlägg och skriver sedan dess ingenting på sociala medier.

​

5.    [§20.3 KoAP] Michail Listov, Archangelsk, 59-årig oppositionsaktivist och Navalnyjanhängare. Bötfälldes tidigare i år för att ha lagt upp ett av de ovan nämnda berömda fotografierna av sovjetiska soldater på Röda torget 1945 – för att gratulera sina följare på Segerdagen den 9 maj. På de naziflaggor som soldaterna håller på fotot (som förresten ingår i nära nog alla ryska historieläroböcker) kan man mycket riktigt urskilja ett hakkors. 

​

Naturligtvis bevakar »Avdelning E« också inlägg som går på tvärs mot eller öppet kritiserar den ryska politiken: radikala yttranden, kritik av Putins militära kampanjer i Syrien och annekteringen av Krim, politiska karikatyrer och roliga historier. Så faller kritik mot Rysslands Syrienpolitik under antiterrorlagstiftningen, medan kritik mot annekteringen av Krim klassas som »maning till separatism«. Politisk humor och allmänt politiska inlägg kan klassas som »väckande av hat och fiendskap«.

​

6.    [§280] Dmitrij Tretiakov, Primorskterritoriet, 31-årig Navalnyj­anhängare, delade tidigare i år på sin Telegram-kanal ett inlägg av den berömde journalisten och bloggaren Arkadij Babtjenko, i vilka denne kritiserade protesterna i Ryssland för deras obeslutsamhet. Tretiakov greps ett år efter delningen och sitter än idag arresterad. Åklagarsidans experter slår fast att Babtjenkos text »manar till extremistverksamhet« och uppvisar »tecken på uppvigling i form av maningar till våldsamma och destruktiva handlingar, protestmöten, väpnad kamp, motstånd mot myndighetsrepresentanter och polismedarbetare (›slåss med snutarna‹) samt uppmaningar att förstöra fångtransportfordon (›bränn fångbussarna‹)«. Mot Babtjenko själv, som skrivit originalinläggen, har åklagarna däremot inte vidtagit några åtgärder. 

​

7.    [§20.29 KoAP] Till och med en av människorättsgruppen Agoras egna advokater, Aleksej Gluchov, dömdes tidigare i år till böter för »masspridning av extremistmaterial« – för att på Facebook ha lagt ut domstolsutlåtandet i ett fall han drev, där hans klient stått åtalad enligt samma paragraf, liksom för en kommentar från en annan användare, som i diskussionen lagt ut en video som klassats som extremistisk. Helt uppenbart handlar det om att bestraffa människorättsadvokaten ifråga – androm till varnagel.

​

8.    [§205.2] Aleksej Kungurov, Tiumen. Bloggare. Dömdes 2016 till två års läger för ett inlägg på LiveJournal med titeln »Vem är det Putins falkar bombar egentligen«, i vilket han kritiserade den ryska militärens agerande i Syrien.

​

9.    [§280.1 respektive §282] Rafis Kasjapov, Naberezjnyje Tjelny. Tatarisk människorättsaktivist. Dömdes 2014 för väckande av hat och fiendskap och 2015 för maning till separatism till sammanlagt tre års frihetsberövande för att på sitt konto på Vkontakte ha gjort inlägg med rubriker som »Krim och Ukraina kommer att bli fria från ockupanterna«, »Igår – Hitler och Danzig, idag – Putin och Donetsk«, liksom även collaget »Där Ryssland är, där är tårar och död«, som ägnades händelserna i Moldavien, Tjetjenien, Dagestan, Georgien och Ukraina. 

​

10.    [§280] Jelizaveta Krasikova, Ivanovo. Nittonårig anarkokommunist. Dömdes 2015 till höga böter för »offentlig maning till extremistisk verksamhet« för att hon delat ett inlägg med rubriken »Upprop från ukrainarna till Rysslands folk«. Vid husrannsakan i hennes hem beslagtogs telefoner, datorer och usb-minnen, och själv togs hon in på förhör som varade i flera timmar, trots att hon var höggravid. 

​

11.    [§280.1 och §282] Andrej Bubejev, Tula. Elektriker. Dömdes 2015 till två års läger för att ha delat artikeln »Krim är Ukraina« samt material från det i Ryssland förbjudna, höger­extrema ukrainska partiet »Högra sektorn«. ­Bubejev hade redan dessförinnan dömts till ett ettårigt lägerstraff för väckande av nationellt hat. Formellt väcktes detta åtal för att han delat den antisemitiska filmen »Den eviga juden«, men då detta brott preskriberats dömdes han för foton och videoklipp som riktade sig mot det ryska militära engagemanget i östra Ukraina. ­Bubejev är varken bloggare eller internetaktivist, hans konto lästes bara av tolv personer.

​

12.    [§282] Vjatjeslav Dmitrijev, Moskva. Docent på filosofiska fakulteten vid mgu, Moskvas statliga universitet. Greps 2014 av polis på sin arbetsplats för att i en internetgrupp ha citerat ett inlägg från en annan sida om ett möjligt scenario för ett maktskifte i Ryssland. Han hotades av åtal i enlighet med två paragrafer: »offentlig maning till extremistverksamhet« och »väckande av hat eller fiendskap«. Tack var den stora uppmärksamhet fallet rönte – det är inte varje dag filosofer vid mgu blir arresterade – gick hans fall aldrig så långt som till domstol.

​

13.    [§282] Eduard Nikitin, Petersburg, 43-årig invalid av andra gruppen. En domstol sände honom tidigare i år till rättspsykiatrisk utredning för att han lagt ut följande vits på sociala medier:

​

– Pappa, vad tror du, kommer någonting att bli annorlunda här i landet efter valen?

– Nej, det tror jag inte…

– Varför det?

– Du vet, min son, det räcker inte att lägga ett par körsbär på en hög skit för att den ska förvandlas till en tårta.

​

Den rättspsykiatriska utredningens slutsats lyder som följer: »Undersökningen kan konstatera att texten i fråga i fördold form uttrycker misstro, omfattande varje tänkbar genom omröstning tillsatt parlamentsledamot, statsöverhuvud, myndighetsperson eller medlem av annan organisation, avseende vederbörandes möjlighet att genomföra någon som helst positiv förändring i landet.« Åklagarsidan kräver att han ska dömas till tvångsvård på psykiatriskt sjukhus.

​

14.    [§282] Oleg Semjonov och Dmitrij Dzjigalov, Krim, aktivister i organisationen »Krims antikorruptionsbyrå«. Befanns tidigare i år skydliga till »ringaktning av bulgarernas värdighet«, sedan Semjonov i ett videoklipp förebrått bulgarerna för att inte vara tillräckligt tacksamma mot ryssarna för att dessa befriat dem från »det ottomanska oket« (en inom parentes sagt ganska spridd uppfattning i Ryssland, som man kan få höra både i kök, på tv och till och med från universitetskatedern). Informationscentrumet »Ugglan«* skriver: »Det är uppenbart att det egentliga skälet till rättegången är de åtalades samhälleliga verksamhet: ›Antikorruptionsbyrån‹ har bekämpat soptippar, brott mot byggförordningar, olaglig utdelning av mark för nybyggen och dylikt, bedrivit aktiv kritik mot lokala myndigheter samt fört fram korruptionsanklagelser, i synnerhet mot Sudaks före detta borgmästare, Vladimir Serov, som för inte länge sedan tilldelades posten som vice premiärminister i Republiken Krim.«

​

* »Informations- och analyscentrumet Ugglan« övervakar frågor som berör nationalism och främlingsfientlighet, politisk radikalism och religionen som samhällsfenomen. (Ö.a.)

​

15.    [§280 respektive §282] Jevgenij Karakasjev, Krim, vänsteraktivist. Sitter sedan i februari i år i häkte, anklagad för väckande av hat och fiendskap samt för offentliga maningar till terrorism för några inlägg (vars innehåll inte framgår) samt för att ha delat videon »Primorskijpartisanernas sista intervju«.* Ryska människorättsaktivister har, utan att uttala sig om Karakasjevs verksamhet eller maningar, påtalat att fallet är politiskt motiverat: han är en ständig deltagare i protestaktioner på Krim, medlem i den antifascistiska vänsterrörrelsen, mot vilken flera rättsprocesser inletts på halvön under 2018.

​

* »Primorskijpartisanerna«, ett gäng som 2010 begick inbrott, anlagda bränder och streetracing i Primorskijterritoriet i Sibiriens sydöstra hörn, men som också attackerade och skadade flera poliser. Namnet fick de av massmedia, som i likhet med många i befolkningen sympatiserade med gänget, eftersom det allmänna missnöjet med polisen är så starkt i Ryssland. Två av »partisanerna« begick senare självmord och fyra dömdes till långa fängelsestraff. I sin video anklagar de polisen för korruption och säger: »folket är försvarslöst och underdånigt, men det finns några få som inte är rädda.«

 

Det kan påpekas att såväl Semjonov och Dzjigalov som Kara­kasjev stött annekteringen av Krim, varför man skulle kunna säga, hur hämndlystet det än kan låta, att de nu skördar frukterna av halvöns anslutning till Ryssland.

​

​

Väckande av hat mot poliser, domare och presidenten

​

Paragraf 282 omfattar, för att citera den i dess helhet, »handlingar, begångna offentligt, med hjälp av massmedia eller via informations- och telekommunikationsnät, inklusive internet, syftande till att väcka hat eller fiendskap mot, alternativt uttrycka ringaktning för enskild person eller grupp av personer på grundval av dessas kön, ras, nationalitet, språk, ursprung, förhållande till religionen eller tillhörighet till social grupp«.

​

Formuleringen om hat mot »social grupp« kan låta underlig i sig, men än mer iögonfallande är hur den används i praktiken. Polisen inleder aldrig förundersökningar om väckande av hat mot proletariatet, medelklassen, landsortsbefolkningen, moskoviter eller petersburgsbor, ungdomar eller pensionärer, även om det finns hur många uttalanden som helst på internet som hade kunnat föranleda detta. Istället används den mot regimkritiker, genom att göra det möjligt att åtala människor för underblåsande av hat mot sociala grupper som »myndighetsrepresentanter«, »polisanställda« eller till och med »anställda vid avdelningen för bekämpande av extremism«. Några exempel:

​

16.    [§282] Natalja Kovaljova, Saratov, åtalades tidigare i år för att sprida hat mot den sociala gruppen »domare« sedan hon på Youtube lagt ut tjastusjkor i stil med följande:

​

     I Sara-a-a-tov är domstolen köpt

     ch domar’n han tar mutor

     å gudfäder och gangsters får

     är fritt florera«

​

Dessa började hon skriva sedan hon personligen fått känna på det ryska domstolsväsendets orättvisa. Enligt åtalet är hennes tjastusjkor »ägnade att väcka hat eller fiendskap på grundval av tillhörighet till den sociala gruppen ›domarkåren‹«, samt att »uttrycka ringaktning för och negativa känslomässiga omdömen om« domare. Kovaljova fick besök av kriminalpolis från »Avdelning E« i sitt hem, där också hennes till åren komna mor och hennes son, som är student, bor. När de inte öppnade tillkallades förstärkning, som vanligen utgörs av ett tungt beväpnat specialförband, specialtränat för att ta hand om särskilt farliga brottslingar. Husrannsakan genomfördes också hos en annan Saratovbo, Galina Kolpakovaja, som länkat till Kovaljovas videor. Hos henne beslagtogs datorn som hon kopplade upp sig mot internet med. Rättegången mot Natalja Kovaljova pågår i skrivande stund.

​

17.    [§282] Jekaterina Vologzjeninova, Jekaterinburg, 46-årigt kassabiträde och ensamstående mor. Dömdes 2016 för »väckande av hat mot den nationella gruppen ryssar och frivilliga från Ryssland som strider i sydöstra Ukraina« till 320 timmars samhällstjänst för proukrainskt material hon lagt upp på sin sida. Åklagaren yrkade på att också en karikatyr av Putin som hon lagt ut skulle klassas som »väckande av hat mot myndighetspersoner i dagens Ryssland«, men detta krav avvisades av domstolen – möjligen för att undvika alltför stor publicitet. En bärbar dator och mus som hon köpt på avbetalning förklarades som »brottsredskap« och skulle enligt domen förstöras. När en grupp aktivister genomförde en insamling för att betala av det resterande lånet och köpa en ny dator åt henne kunde de inte föra över pengarna till hennes konto – det visade sig att alla transaktioner till Vologzjeninova var förbjudna i enlighet med brottsbalkens paragraf 205.1, »Stöd till terrorverksamhet«, delen »finansiering av terrorism«. 

​

Skälet till det senare är att alla som döms för extremism förs in på det federala finansövervakningsorganets lista över terrorister och extremister. Denna lista upptar över åttatusen namn, och utöver avlidna tjetjenska terrorister som Doku Umarov och Sjamil Basajev kan man här finna alla som under senare år dömts för delningar på sociala medier, som till exempel denna ensamstående mor från Jekaterinburg. Alla som hamnar på denna lista får sina bankkonton frysta och tillåts ta ut max tiotusen rubel (ca 1 400 kronor) i månaden. Att finnas med i straffregistret gör överhuvudtaget livet komplicerat: det blir svårare att få en anställning eller ett hyreskontrakt, man kan nekas lån och utrikespass. Elektrikern Andrej Bubejevs familj såg sig, till exempel, till sist tvungen att flytta till Ukraina: i Ryssland kunde de inte ens få dagisplats åt sitt barn för att fadern var alltför berömd.

​

Paragraf 282 har funnits i den ryska brottsbalken ända sedan 2002 (och liknande paragrafer finns i flera andra länder – Ukraina, Kazakstan, Tyskland, Frankrike, Nederländerna … ), men brott »begångna« på internet tillkom först 2014. Sedan den instiftades har lagen skärpts, och fängelsestraff införts bland påföljderna. Antalet dömda enligt paragraf 282 har också växt för varje år. År 2011 dömdes 82 personer för brott av normalgraden och 35 för grova brott mot paragrafen. År 2017 var motsvarande siffror 460 respektive 1 (!). Det intressanta här är ökningen i brotten av normalgrad – dit uttalanden på internet hör. 

​

I oktober 2018 införde Vladimir Putin ett »förmildrande« tillägg till lagen, som stipulerar att den första publiceringen inte ska falla under brottsbalken, utan istället behandlas som ett adminstrativt brott »försåvitt den inte utgör ett allvarligt hot mot rikets konstitutionella grundvalar och säkerhet«. Straffet ska vara upp till hundra timmars samhällstjänst, eller femton dygns arrestering, eller böter. Tillägget infördes delvis till följd av de starka reaktionerna i massmedia, också internationella, på de många uppmärksammade åtalen för inlägg och delningar, men också för att avleda uppmärksam­heten från den pensionsreform som samma dag skrevs under, och som redan dessförinnan fått Putins och maktpartiet »Enade Rysslands« popularitetssiffror att störtdyka och drivit fram gatuprotester över hela landet. Det är dessutom troligt att detta tillägg kommer att leda till fler fall snarare än färre – eftersom det är lättare att väcka ett administrativt åtal än ett brottsmål, och för att dessa inte väcker samma uppmärksamhet i media. Dessutom kommer straffskalan att vara densamma som nu vid upprepade publiceringar, och polisen har rätt att inleda förundersökning inte bara om man är oförsiktig nog att dela samma material igen sedan man fått sin första dom, utan också för annat material man tidigare delat.

​

​

Fyra miljoner angivelser

​

Ett stort antal åtal handlar om inlägg mot den korrumperade kyrkan, som makten skyddar mot angrepp och kritik genom att tillämpa paragraf 148, »kränkande av de troendes känslor«. Fram till 2013 återfanns denna lag i den admi­nistrativa strafflagen, men efter rättegången mot Pussy Riot sommaren 2012 fördes den istället in i brottsbalken och straffet skärptes. Eftersom lagen saknar definition av såväl »troende« som »känslor« är det i praktiken möjligt att döma vem som helst enligt denna paragraf. Varje år avkunnas dom i dussintals mål. 

​

Men varför behöver makten alls en lag som beskyddar de troendes känslor? I första hand för att skydda den ryska ortodoxa kyrkans kommersiella intressen. Trots sin vida och lukrativa kommersiella verksamhet är kyrkan undantagen skatt, den uppbär gigantiska statsunderstöd och beslagtar mark och territorier för uppförande av kyrkor. Om någon är vågar protestera mot att kyrkan bygger ytterligare en kyrka på ett torg där byggförbud råder, eller att Kristi Frälsare-katedralen i Moskva hyr ut sina lokaler till företagsfester, eller att patriark Kirill gjort sig en förmögenhet på att sälja tobak som förts in i landet som »humanitärt gods«, då kommer vederbörande omedelbart att anklagas för att ha sårat de troendes känslor och ställas inför rätta. 

​

18.    [§148] Viktor Krasnov, Stavropol. Processen mot Krasnov in­leddes 2015, vilket gör den till en av de första där paragrafen ifråga tillämpats mot ett inlägg på nätet. Krasnov hade skrivit »Gud finns inte!«, varigenom han, enligt anmälaren, förnekat Guds existens. Rättegången drog ut på tiden och avbröts 2017, då preskriptionstiden gick ut. 

 

19.    [§148] En 22-årig kvinna från Belgorodlänet dömdes 2017 till böter för att ha lagt upp ett fotografi, där hon tänder en cigarett på ett kyrkoljus. Hennes namn har inte offentliggjorts, men man vet att hon fick en »mjuk« dom för att hon nyligen blivit mor. 

 

20.    [§148] Natalja Telegina, Petersburg, fick 2017 två års villkorlig dom för en teckning med en viking som måttade ett slag med slägga mot en ortodox kyrka. 

 

21.    [§148] Ruslan Sokolovskij, Jekaterinburg, videobloggare. Dömdes 2017 till tre och ett halvt år villkorligt för att ha lagt upp en video där han spelar Pokemon Go i Kyrkan på blodet i Jekaterinburg, och en annan där han uttalar sig kritiskt om den ryskortodoxa kyrkan. I samband med domen belades han med utreseförbud och fördes in på listan över extremister och terrorister.

 

22.    [§148] Andrej Sjasjerin, Barnaul, 38-årig byggarbetare. Sändes tidigare i år till rättspsykiatrisk undersökning för att ha delat en karikatyrteckning, på vilken Jesus Kristus böjer sig fram mot patriark Kirill och frågar vad klockan är. Saken är den att patriark Kirill bär en Breguet värd trettiotusen dollar, vilket givit upphov till otaliga karikatyrer, giftiga skämt och anklagelser (jag har själv skrivit om det på min Facebooksida). Många har delat karikatyren ifråga, men Sjasjerin hade oturen att åka dit. »I den givna kontexten används Kristusgestalten för att påvisa negativa egenskaper hos kyrkans tjänare – strävan efter rikedom. Det kommunikativa syftet är att diskreditera den ryskortodoxa kyrkan«, som det heter i åtalet. Han fick hembesök av en enhet ur sobr – polisens högkvalificerade, specialtränade och särskilt hårdföra snabbinsatsstyrka, vars blotta anblick kan skrämma livet ur en vanlig människa. Föga förvånande skrev Sjasjerin en anmälan mot sig själv – efter deras diktamen.

​

23.    [§148] Marija Motuznaja, 23 år, Barnaul, fördes tidigare i år upp på extremistlistan för några memes som hon vid det laget för länge sedan raderat från sitt konto på Vkontakte, men som sidans administration bevarat information om och överlämnat till rättsväsendet. På en av bilderna ser man en kyrklig procession längs en väg med trasig asfalt och vattenpölar. Bilden beledsagades av texten »Rysslands två främsta fördärv« (en anspelning på det populära talesättet att Rysslands största olyckor är »vägarna och alla dumskallar«). Kvinnan själv menar att orsaken till de rättsliga åtgärderna mot henne är hennes samhälleliga verksamhet – på sin sida publicerar hon regelbundet annonser om protestdemonstrationer. Flydde i oktober till Ukraina och avser att söka politisk asyl i Europa.

​

24.    [§148] Danil Markin, student, 19 år. Åtalades 2017 för att ha »sårat de religiösas känslor« med några memes – i synnerhet en bild som visar rollgestalten John Snow ur Game of Thrones med en gloria runt huvudet. Rättegången pågår fortfarande. 

​

De sistnämnda fallen är intressanta för att båda polisanmälningarna gjorts av juridikstudentskor. »Samtliga bilder sårade mig som troende person, jag tog mycket illa vid mig av bilderna jag såg. Jag fylldes av ett slags hat och obehag, som förmedlades i bild och text«, hette det i den enas angivelse. 

​

På ryska internet finns det ganska gott om detta slags frivilliga, som aktivt söker upp inlägg som skulle kunna intressera rättsväsendet. Vilka motiv driver dem? Somliga tar tillfället i akt att göra upp personliga oförrätter. Andra gläder sig oegennyttigt åt att krossa andra människors liv. Åter andra tänker sig en karriär inom polis- eller domstolsväsendet, och vet att detta »frivilligarbete« kommer att räknas dem tillgodo i framtiden. Och somliga får helt enkelt betalt i reda pengar av polisen – från och med augusti i år honoreras angivelser officiellt i Ryssland. För hjälp att avslöja brott kan man nu få från femtiotusen upp till en miljon rubel (ca sjutusen respektive nästan etthundrafemtiotusen kronor). Mot bakgrund av den ekonomiska krisen och den allt mer utbredda fattigdomen kan man förvänta sig att antalet personer som är villiga att hjälpa polisen att fånga »extremister« kommer att stiga till skyarna, i synnerhet med tanke på att det inte kräver några specialfärdigheter att övervaka inlägg på internet. I Sergej Dovlatovs bok Zonen heter det i en passage: »Vi tröttnar aldrig på att förbanna Stalin, och det, förstås, med goda skäl. Och ändå vill jag fråga – vem var det som skrev fyra miljoner angivelser?« Det ser ut som om denna fråga är på väg att få förnyad aktualitet.

​

​

​

»Avdelning E«:s databaser

​

När man går igenom de domar som avkunnats för inlägg på sociala medier är det omöjligt att inte notera den tämligen dubiösa nationalistiska bakgrund många av de fällda har. I oppositionsmedia är detta ingenting som brukar påtalas, där ser nyheterna ofta ut ungefär på följande vis: »Trådbusschaufför avskedad på grund av delning«, »Femtonåring arresterad för inlägg på Vkontakte« eller »Studentska arresterad på sitt universitet för inlägg på sociala medier«. Men busschauffören ifråga, Dina Garina, är en nationalistisk aktivist, ledare för rörelsen »Sankt Petersburgs ryssar« och känd för sina skarpa uttalanden mot människor från kaukasusregionen. Och studentskan ifråga, Oksana Borisova, hade delat ett inlägg om en demonstration i Stavropol och uttalat sig mot »den etniska brottsligheten« i Sydryssland. Och femtonåringen, till sist, vars namn inte är känt för pressen, arresterades för ett inlägg »ägnat att så split mellan nationaliteter« – en formulering som antyder att inlägget antingen riktade sig mot kaukasier eller mot den »frimurarjudiska konspirationen«. 

​

Vad som blir tydligt är att agenterna vid »Avdelning E« håller ett öga på alla som av ett eller annat skäl hamnat i deras databaser – nationalister, deltagare i högerextrema aktioner och medlemmar i nationalistiska internetforum – i jakt på allt på deras sidor på sociala medier som det går att sno ihop ett åtal av. Det, liksom nyckelordssökningar, är det enklaste sättet att leta upp någon att hänga upp en anklagelse på. Och vad betyder ett framgångsrikt fall för en polis? Det betyder en förbättrad uppklarandestatistik, beröm från cheferna, premier och karriärperspektiv. 

​

25.    [§282] Danis Safargali, Kazan. I egenskap av ledare för den tatariska nationalistiska rörelsen »Altyn Urda« fanns sexbarnsfadern Safargali i »Avdelning E«:s databaser. Men när han 2017 dömdes till tre års läger var det inte för sin tatariska nationalism, utan för inlägg mot kyrkan, myndigheterna och presidenten. 

​

26.    [§282] Vladimir Timosjenko, Kislovodsk. Från fängelset där han redan avtjänade ett femårigt straff dikterade Timosjenko 2015 på telefon en text om Rysslands militära aggression mot Ukraina för sin flickvän. Texten bad han henne lägga upp på Vkontakte. I denna text använde han ord som »antifolklig« och »repressions­apparat« om den ryska regimen (formuleringar som många journalister, också jag, ofta använder i sina artiklar). När han frigavs blev han arresterad på nytt, nu anklagad för väckande av hat och fiendskap mot ämbetsmän och företrädare för polis- och militär­väsendet. År 2017 dömdes han till två år på nytt. Bakgrunden är hans tidigare dom – som han fått för att han (varken mer eller mindre!) hade försökt att spränga muren runt Novgorods Kreml med en hemmagjord sprängladdning. Inlägget om kriget med Ukraina gjordes i en internetgrupp ägnad de slaviska folken, det vill säga som hade en utpräglat nationalistisk tematik. 

 

Delvis kan man anta att det är samma mekanismer som ligger bakom den pågående, mycket uppmärksammade rättegången mot personerna i en grupp som blivit känd som »Den nya storheten«. Men denna historia illustrerar också hur polis och säkerhetstjänst inte bara använder sig av internet för att passivt övervaka vad som pågår på olika sociala medier, utan också aktivt manipulerar detta i syfte att utöva kontroll över medborgare som uttrycker sig kritiskt om makten. Om förundersöknings­ledarna inte har tillräckligt material för att inleda ett åtal är de beredda att tillgripa brottsprovokationer och falsifikationer. I rättegången mot gruppen »Den nya storheten« står nu två unga flickor och åtta män inför rätta:

 

– Marija Dubovik, 19 år, student.

– Anja Pavlikova, 18 år (blev myndig i häktet), anställd vid en veterinärklinik.

– Ruslan Kostylenkov, 25 år, drev en kaninuppfödningsfarm utanför Moskva innan han arresterades. Han är den ende bland de inblandade som hade en »politisk« bakgrund: han var medlem i rörelsen »Vita ugglorna«, som ägnade sig åt att spåra upp pedofiler på internet.

– Pjotr Karamzin, 31 år, arbetslös, jurist till utbildningen. 

– Vjatjeslav Krjukov, 21 år, student vid juridiska fakulteten. 

– Sergej Gavrilov, 25 år, ingenjör och programmerare. 

– Dmitrij Poletajev, 30 år, arbetslös. 

– Pavel Rebrovskij, 31 år.

– Rustam Rustamov, ingenjör vid vetenskapliga forskningsinstitutet för specialmaskinbyggnation.

– Maksim Rosjtjin, 38 år, den äldste i organisationen. 

 

De unga medlemmarna i gruppen var varken aktivister eller oppositionella, utan utbytte bara artiklar som intresserade dem och chattade om politik. En gång träffades de på ett kafé. Snarare än en politisk rörelse var det en intresseklubb. Men så infiltrerades gruppen av fsb-agenten Ruslan D. (och ytterligare två polisangivare efter honom), som började provocera medlemmarna till olika mer allvarliga handlingar – samt skrev det politiska program åt gruppen, på vilket hela åtalet nu vilar (eftersom expertisen funnit »tecken på propaganda för våldsideologi« i det). Enligt detta dokument avsåg de två unga kvinnorna, tillsammans med en kaninuppfödare, en programmerare och en jurist, att ta makten i en statskupp och införa en interimsregering.

​

»Den nya storheten« (namnet var det, förresten, polisprovokatören som hittade på) hann inte genomföra en enda politisk aktion, och medlemmarnas gärningar inskränkte sig till att umgås via Telegram och att sätta upp flygblad vid demonstrationer som godkänts av myndigheterna. Däremot lyckades fsb-infiltratören arrangera några resor utanför Moskva, där de unga deltagarna fick skjuta gevär och tillverka Molotovcocktails. 

​

Deltagarna i »Den nya storheten« arresterades några dagar före presidentvalet den 18 mars 2018. Till tänderna beväpnade insatsgrupper stormade deras hem, misshandlade deras föräldrar, slog sönder möbler, tog med sig datorer och telefoner. Några av dem (Kostylenkov, Karamzin, Poletajev, Krjukov, liksom även Dubovik och Pavlikova) sattes i häkte; de andra fick husarrest. I fängelset fick kvinnorna problem med hälsan. Anna Pavlikova hölls i flera timmar i en kall fångtransportbil, och hon fick inflammation i inre organ som kan leda till att hon förlorar förmågan att få barn. »Fängelser steriliserar«, sade fängelseläkaren till hennes mor. Inte ens när Annas tillstånd försämrades ytterligare till följd av ett medfött hjärtfel gick man med på att överföra henne till husarrest. En flicka som i fängelset grät över att hon inte hade fått lov att säga hejdå till sin älskade gamla cockerspaniel nekades alltså husarrest i egenskap av särskilt farlig brottsling och extremist.

​

I augusti i år genomfördes i Moskva den så kallade »Mödrarnas marsch« till försvar för de arresterade – en protest­aktion där de deltagande kvinnorna höll kramdjur i händerna (på ett av de mest spridda fotografierna av Anja Pavlikova håller hon en leksaksponny i händerna). Under trycket av den allmänna opinionen lät man överföra flickorna, som suttit i fängelse sedan mars månad, till husarrest. Ytterligare fyra av deltagarna befinner sig i skrivande stund i häktet, där Ruslan Kostylenkov enligt den oberoende nyhetsportalen Mediazona, utsatts för tortyr.

​

Deltagarna står anklagade för att ha organiserat ett extremistiskt förbund och hotas av sex till tio års fängelse. Hur rättegången mot »Den nya storheten« slutar återstår att se.

​

​

Avslutning

 

Rättsprocesser i masskala mot internetinlägg är en sammansatt process, med många olika, sammanflätade drivkrafter. Här finns både en medveten strävan från myndigheternas sida att injaga rädsla i offentligheten i stort och en vilja att komma åt enskilda aktivister. Här finns både personliga motiv och en önskan om att göra sig förtjänt av nya premier och stjärnor på axelklaffarna. Tillsammans med beredskapen att iscensätta brottsprovokationer är detta någonting som gör repressionernas själva mekanism självgående, liksom 1937, och de kan få en omfattning som gör att makten förlorar kontrollen över dem.

​

De som ställs inför rätta för inlägg på internet kan delas in i tre grupper. De första förföljs i egenskap av oppositionsaktivister. De andra har funnits i någon av »Avdelning E«:s databaser – eller, i de fall databasen visat sig »ineffektiv« hos den ena eller andra underavdelningen, blivit utsatta för en iscensatt brottsprovokation. De tredje har blivit offer för angiveri. I syfte att injaga skräck i de oliktänkande har myndigheterna släppt loss repressioner som nu växer exponentiellt och ofta helt utan politisk mening.

​

Åtal för delningar, memes och kommentarer på sociala medier – än så länge handlar det inte om en heltäckande bombmatta, utan om enstaka skott, avlossade på måfå. Tusen personer kan lägga ut en karikatyr mot kyrkan utan att det får några följder, men den ettusenförste hamnar i fängelse för den. En bloggare kan skriva ett inlägg som någon annan blir satt i fängelse för, bara för att vederbörande citerat det på sin sida. Ingen vet vem som kommer att hamna i skottgluggen för »Avdelning E«, vem som kommer att bli angiven av informatörerna som bevakar sociala medier, eller för vem som en delning slutar med dom och fängelse. Och denna ovisshet är skrämmande i sig. Allt fler människor i Ryssland är rädda att göra inlägg på sina konton, rädda att skriva kommentarer, att dela nyheter eller grävande reportage – för det är ingen som vet vem som kommer att bli nästa namn på denna lista över absurda processer. 

​

Makten å sin sida uppmuntrar på alla sätt rättsliga åtgärder för internetinlägg – för det föder en atmosfär av skräck. Så dras tystnadens snara åt, en tystnad som börjar i den offentliga sfären, men snart nog härskar överallt. De första som upphör att kritisera makten är politikerna, därpå följer journalisterna, sedan offentliga aktivister, och så alla andra. Först tänker sig folk för hundra gånger innan de gör ett inlägg på internet, sedan börjar de tänka sig för in­nan de alls öppnar munnen, och i slutändan tröttnar de på att tänka sig för och kör helt sonika alla »farliga« tankar på porten. Så lever vi, med ihopsydda munnar och med hjärtan, förtrampade av maktens stövlar.

​

​

        Översättning till svenska och bearbetning av Mikael Nydahl

​

​

[åter upp]

​

​