top of page

GOTLANDSSAMTAL

En skriftserie ägnad det fria ordets ställning i Ryssland

Upp
kuretjyk omslag.jpg

Andrej Kurejtjyk

SISTA DROPPEN. BELARUS(SIA)

Innehåll

Förord till den svenska utgåvan

Utdrag ur akt 1 (Klicka för att gå direkt.)

»Jag kan inte tiga längre.« Den 9 augusti i år skar denna tanke som en rakkniv genom min hjärna. Denna dag insåg diktatorn Aljaksandr Lukasjenka att han, efter att ha styrt Belarus – ett lugnt och lydigt land i mitten av Europa – i tjugo­sex års tid, hade förlorat presidentvalet. Han svarade med att inleda ett regelrätt inbördeskrig mot sitt eget folk. Denna dag gjorde också en ny generation av belarusier ett historiskt val. De avsvor sig sitt postsovjetiska arv. De ville inte längre se sig som en spillra av Sovjetunionen eller tro på de sovjetiska ideal som Lukasjenka predikade. De sade nej till hans falska »stabilitet«, som i själva verket bara varit en mångårig stagnation bakom taggtråden. Istället valde de frihet, självständighet och nationell tillblivelse.

 

Så den 21 augusti satte jag mig vid datorn och började skriva denna pjäs. Jag satt ute på landet, där jag höll mig undan sedan åtal väckts mot Koordinationsrådet, där jag ingår i gott sällskap av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, den före detta kulturministern och direktören för Nationalteatern Pavel Latusjka, designern Uladzimir Tsesler, musikern Uladzimir Pugatj och andra moraliska auktoriteter.

 

Det första problemet pjäsen vill närma sig finns i ­själva titeln. Lukasjenkas anhängare, liksom de som tar ­parti för Ryssland eller Sovjetunionen, kallar vårt land för »Belorussia« eller »Vitryssland«, som för att understryka att vi bara är ett territorium som huggits loss från Ryssland. De unga och den nationella intelligentian använder beteckningen ­Belarus, som understryker vårt folks historiska unicitet. I den konflikt som utspelar sig nu står dessa två koncept mot varandra. Det fick mig att inkludera dem båda i pjäsens titel: Sista droppen. Belarus(sia).*

 

*  De moderna namnen på de två grannländerna Ryssland och Belarus har båda utvecklats ur det historiska namnet Rus, som var benämningen på den statsbildning som våra historieböcker kallar för Kievriket. Det namn som tidigare var vanligt på svenska – Vitryssland – byggde egentligen på en historisk felöversättning av just ändelsen -rus. Eftersom Lukasjenkas regim i perioder tryckt tillbaka det belarusiska språket och den belarusiska nationella identiteten, samtidigt som han har premierat ryskan som språk och talat om en sammangång med Ryssland i en gemensam stat, har detta kolonialt färgade namn på svenska blivit allt mer politiskt laddat. Det antyder i likhet med de imperialistiska föreställningar som är i omlopp bland vissa ryska nationalister att Belarus inte är en egen nation utan en del av ett större ryskt rike. Det ryska imperiet erövrade dagens Belarus i slutet av 1700-talet, tidigare hade landet ingått i olika statsbildningar tillsammans med grannländerna Litauen, Polen och Ukraina. Att använda namnet Belarus är i dag mindre politiskt laddat än att använda felöversättningen Vitryssland. (Red. anm.)

 

Det andra problemet var språket. Majoriteten i Belarus talar ryska. Det är ett resultat av den russifiering som bedrevs först av de sovjetiska myndigheterna, sedan av president Lukasjenka. Överallt talas också så kallad »trasianka«, en lantlig, ibland vulgär blandning av ryska och belarusiska. Lukasjenka talar själv trasianka – han är ju en människa som kommit till makten från landsbygden. Det belarusiska språket blev intelligentians språk, poesins, finlitteraturens, teaterns. Detta problem var lätt att lösa: det språk som proto­typerna till mina hjältar talar, det använder också jag. Så kom det sig att en stor del av dem talar ryska, en del på trasianka.*

*  Pjäsen är i huvudsak skriven på ryska, men övergår ofta i trasianka. Också ren belarusiska förekommer – nämligen i de sånger som mer eller mindre fragmentariskt uppträder i texten, framför allt »Murarna«, som under sommarens valkampanjmöten blev till oppositionens främsta protestsång. (Ö.a.)

Det tredje problemet är förmodligen det viktigaste. Vem är huvudperson i denna revolution? Vem är det som gjort den möjlig? Vilka är nyckelkrafterna som fött detta motstånd, som redan pågått i flera månader? Är det Aljaksandr Lukasjenka? Utan tvekan. Allt är hans fel. Är det Svjatlana Tsichanouskaja, vår nya nationella ledare, som vann presidentvalet men inte kan tillträda sitt ämbete och har tvingats i exil? Naturligtvis. Men utöver politikerna finns också de vanliga människorna: alla de som trots polisens övervåld protesterar, och så poliserna som begår detta våld, och alla de modiga kvinnor som trätt fram som denna revolutions verkliga ledare, och medlemmarna av valkommissionerna som utförde valfusket, ja till och med Lukasjenkas yngste son Nikolaj, som presidenten utsett till sin efterträdare. Sju huvudpersoner, sju perspektiv. Och i ett land så litet som vårt visar det sig att deras öden är sammanbundna i en oupplöslig knut. 

 

Den 12 september 2020 satte jag punkt, pjäsen var klar. Nu, två månader senare, har den översatts till sjutton språk, inklusive svenska, och presenterats i tjugoen olika länder runtom i världen. Jag tar det som ett bevis på att talet om internationell solidaritet inte är tomma ord.

 

Så vad handlar den om? Kanske om att den belarusiska revolutionen inte liknar de som ägt rum i så många andra länder – Rumänien, Serbien, Ukraina, Georgien, Kirgisien. Den liknar inte den arabiska våren eller revolterna i Latinamerika. Den är en unik händelse i världshistorien – med sina fredliga protester, ofattbart massiva, inspirerade och uthålliga. Den är en kärlekens och solidaritetens, hoppets och den mänskliga godhetens revolution. Och även om landet än så länge inte lyckats besegra den vålds- och repressions­apparat som Lukasjenka haft tjugosex år på sig att bygga upp är det redan förvandlat i grunden. Det har vaknat och kommer aldrig att somna igen. Och det är det allra ­viktigaste.

 

Andrej Kurejtjyk, 7 november 2020

Akt 1

ROLLERNA

Den gamle

Den unge

Den nya

Den positiva

Den förlupne

Den döde

Den pedagogiska

Läsningen av pjäsen går att se på Dramaten Play

Den svenska utgåvan av Sista droppen. Belarus(sia) tillägnas minnet av Aljaksandr Tarajkouski, som sköts till döds av Lukasjenkas säkerhetsstyrkor den tionde augusti 2020.

UTDRAG UR AKT 1

Scen 1

DEN GAMLE        Jag tycker inte om teater. Har aldrig begripit mig på den. Det är bara trams. Dumheter. Tänk efter själva, vad är det egentligen för nytta med den? Ska det där vara underhållning? Vuxna människor som gör sig till, visar ändan, skrattar och har sig. Hi-hi, ha-ha. Beter sig en vettig människa på det sättet kanske? Dessutom är alltihop bara hittepå. Trams. Bara för dom inte har något bättre för sig. Oduglingar! Med dom armarna och benen! Dom skulle man ha att ploga med! Sätt en sån på traktorn så skulle han plöja upp tio hektar … På en enda dag! Kanske ännu mer. Och kvinnorna sen! Hem och föd barn med er! Koka borsjtj! Det stödjer staten. Det är det nån nytta med. Men en vuxen karl som går runt och vickar på arslet på en scen, målad och dan – vem har nån nytta av det? 

 

(Paus.) 

 

Ena kräk är vad dom är. Det ska jag säga. Ena kräk. Avskum. Förrädare. Biter den hand som föder dom … Jag har diat dom med min vänstra spene, men dom … Förrädare.

 

Därför finns det ingen teater ute i byarna. För ute i byarna tål dom inte det här packet. För bonden, han … Han är av jorden. Han är ren. Honom lurar man inte. Och några konstgallerier finns det inte heller ute i byarna! För där är det så grant bara man ser ut genom fönstret att det inte behövs några tavlor. Ska det där vara tavlor förresten? Kludderier! Chagall-Schmagall! Trettio miljoner dollar, fyrtio, ja hundra om ni vill – det är ändå bara kludderier!

 

Utanför vårt fönster stod det några äppelträd. Bakom dom låg en äng, där gick kolchosens hästar på bete. Det, ska jag säga, är ett ädelt djur. Jag vet inte varför själv, men hästar har jag alltid begripit mig på. Stillsamma, lydiga. Plöjer tills dom stupar. Ingenting ber dom om. Visst, stona kan trilskas ibland, men då ger man henne ett lätt rapp med piskan bara över den bruna manken så blir hon foglig igen … Och sätter man skygglappar för ögonen går hon genom eld och vatten. Trogen. Pålitlig … Precis så ska ett land vara. Arbetsamt. Troget. Det ska äta ur ens händer, med blicken sänkt. Ibland drömmer jag om ett sånt land. Som var som en sån häst. Vi skulle förstå varandra. Havre ibland, piskan ibland, men hon skulle plöja på och älska mig …

Scen 2

 

DEN POSITIVA        Allt går att förändra! Bokstavligen talat allt! Bara man vill går allt att förändra till det bättre. Det är mitt motto och mitt message. Ett message är som ett budskap ungefär. Så här: pfiu, pfiu! Mitt budskap till Universum. Jag älskar att skicka budskap till Universum. För då svarar Universum. Universum kan man lita på! Lenotjka, säger det, om du är ute efter bra vibbar, här har du, Lenotjka, så mycket bra vibbar du vill!

 

Jag är från Hrodna. Hrodna är så Väst det blir i Belarus. Som ett belarusiskt Europa liksom. Det var till och med polackernas innan kriget. Stan har alltid varit fin, men innan såg den liksom gammal ut. Sovjetisk, allt höll på att förfalla. Men nu kommer till och med polackerna hitåkande, och dom bara älskar vårt Hrodna. Om man bara vill så kan man. Och vi ville! Eller som det här med manikyren: innan körde jag alltid pärlemor, jag vågade mig inte på starkare nyanser. Men sen tänkte jag att äsch, och kolla nu: vitt, rött, vitt. Det ser snyggt ut ihop. Vitt. Rött. Vitt. Det är på modet nu. Det är vår nationalflagga.

 

Förresten, den här manikyren gjorde jag till bröllopet. Haha, trodde ni jag menar mitt eget? Ånej, den här lilla fröken är fortfarande ledig. Öppen för frierier. Har inte kommit längre än till castingen! Skämt åsido. Det är Marisjka, min syster. Det är en helt annan sak, hon är redan tjugoett. Vuxna damen! Jag är såå lycklig för hennes skull! Universum – du älskar oss! Vi valde den nionde augusti, på söndag – en superdag! Och hennes kille är världens kap, från Ukraina. Två meter lång, idrottare, ute och löper varje dag. Och så är han snygg, förstås. Klart man blir lite svartsjuk. Från Ukraina, jag menar hur coolt kan det bli! Lviv känns som om man har bott där hela sitt liv, jag älskar allt där! Att dom säger kava och inte kaffe! Till och med dom där partisankaféerna som alla säger är så läskiga. Tänk om hela världen hade varit som Lviv!

 

Jag har till och med bett att få vara ledig från min vallokal för att kunna vara med på bröllopet. Jag har kommit överens med en annan tjej om att hon tar min plats som ­observatör. Vi blir ju inte bli insläppta ändå. Dom skyller på coronan, det går inte, säger dom. Fast alla andra får komma in, bara inte vi valobservatörer. Så vi står utanför och tittar istället. Fatta, dom har täckt fönstren med papper på riktigt! Det ser skitdumt ut, alla fönstren är som vanligt, utom där valkommissionen sitter – där är det papper för fönstren! Fatta hur dumt det ser ut. Så vi nöjer oss med att bara räkna väljare. Hur många som går in. De vita armbanden – det är tecknet för förändring. Förhandsröstningen är i full gång redan, och vet ni, jag får inte ihop det. Vi räknade till trettio som gick in, men dom skrev att det var hundratjugosex. Det är ju bara korkat. Ett misstag. För man kan väl inte luras så grovt?

Scen 3

 

DEN DÖDE        Vi e gula vi e blå, Barysau kan ingen klå! Alla känner oss i stan, om du rör en huligan får du spö av bara fan! Dra in flinet lilla skit, våga aldrig mera hit! 

 

Sorry jag tog i lite. Matchen är ju slut förstås. Men en rejäl fight ultras emellan, det betraktar vi bara som en särskild bonus. Ser ni näsan? Knäckt två gånger. Kolla ärret här, en Dynama-supporter drämde en jävla flaggstång i skallen på mig. Tretton stygn. Värsta blodbadet … Men sen söp vi ihop med dom. Fan killar! Ni är tuffa! Älskar er! Man måste respektera sin motståndare … Vill du slåss så slåss! Men slåss ärligt. Ge dig inte på minderåriga. Låt brudarna vara. Gå aldrig flera på en ensam kille. Dra inte in snuten! Och framför allt, lipa inte när du får på käften. Annars är det fritt fram att hamra på så tänderna ryker.

 

(Paus.)

 

Det är nåt annat än han ni vet, med mustascherna … Okej, du vill visa att det är du som är starkast, okej, inga problem. Men kom ut och slåss då, din jävel, hederligt! Kom ner från tevetornet nån gång om du gillar att agitera! Och okej om du tvingar dina lakejer att sjunga lovsånger till dig, men ge dom andra en chans också! Så kan du drämma rösterna i bordet sen och säga till oppositionen att här har ni, era pedofiler och frimurare, räkna själva hur många som röstar på mig. Räkna själva och knip käft sen! Jag går i god för varenda röst! Men nejdå, han röjer undan folk istället. Knäpper dom, i bakhåll. Jävla råttan. Så fort nån är emot honom, så fort nån sticker upp huvudet snor dom ihop nåt och sätter dit dom. Det är knappt man kan hålla sig för skratt: på tjugosex år har inte en enda hederlig människa protesterat mot honom, utan bara … slödder. Gangsters, kriminella. Men nu har vi fått nog. Ärligt talat, vi har fått nog!

 

Tjugosex år … Det är precis lika länge som jag har levat. På dan. Så länge jag har levt har jag älskat fotboll. Och hatat det där … a-a-set.

 

Scen 4

 

DEN UNGE        Innan var jag helt fast i Counter Strike. Eller vadå fast. Egentligen fick jag inte sitta för länge och spela, men på natten tog jag med mig den bärbara under täcket och spelade. Men sen gick det över. Med Counter Strike alltså. Och då åkte jag dit på Dota. Men sen sa pappa åt dom att ta ifrån mig datorn. Va fan. Europas sista diktator, fan.

 

Alla vanliga ungar spelar utan att det gör nåt. Men han bara: Vill du bli som dom? Som dom där? Vad har du i ­huvet?

 

Fan … Pappa! Dom andra får ju!

 

Men då han kommer han dragande med sitt eviga gamla tjat om förritiden, då var det fason på ungdomen. Och om komsomol och arbetsbrigader, och om hur de älskade att marschera på led, hur de försvarade bergsbyarna i Afghanistan, hur de mjölkade kor, hur de drack mjölken spenvarm … Jag står inte ut med den där mjölken, den luktar hund och jag får bara diarré. Och jag står inte ut med hans berättelser heller längre. Om Sovjetunionen. Jag har ju inte levt en enda dag där! Jag är bara sexton! Och där fanns ingenting intressant. Inget internet! Inga smartphones! Inga surfplattor! Och inga vettiga filmer heller. Alla höll bara på att mjölka dom där korna, och så söp dom vodka.

 

Fast jag spelar dator i alla fall! Vasia har hjälpt mig att ordna en bärbar som jag kan spela på. I hemlighet. Vasia är min enda vän. Han fyller snart trettiotvå. Han kan träffa en kanin mitt i ögat med en kniv på tio meters håll. Han är cool. Han skyddar mig. Inte ens Råttan vet om det. Råttan, det är Larisa Nikolajevna, det är hon som ser till att jag inte missköter mina studier. Hon följer med mig till skolan och hämtar mig efteråt. Surkärring, tjallare, alltid ska hon lägga sig i. Jag vet att hon kollar min telefon och rapporterar allt till pappa. Jag måste visa henne mina läxor innan jag tar med dom till skolan. Och sen är det hon som säger åt lärarna vilka betyg dom ska sätta. Som om hon var lärare! Råttlarissa! En gång råkade jag höra när de pratade med varandra. Pappa säger, han behöver alltid ha en kvinna hos sig. Han menar att jag längtar efter mamma typ. Så du, Larisa, får ersätta henne i somliga frågor.

 

Men hur kan man ersätta mamma? Ibland undrar jag om jag älskar honom. Jag menar jag är ju hans son. Det är min plikt att älska honom … Min plikt. Han tycker förresten det är allas plikt. 

 

 

Scen 5

 

DEN FÖRLUPNE        Knullar gör hon sådär. Klart hon gör sitt bästa. Gnyr och ålar och har sig … Men hon får ändå inte till det. Ni skulle ha sett brudarna hemma i Luhansk – rena vilddjuren! Man var helt urkramad efteråt, dyngsur som om man precis kommit ut ur bastun. Man fick fan lägga på is efteråt! Läpparna tjocka som cykeldäck, såhär! Masjka är mer, vad ska jag säga … Hon är belarusiska. Dom är lite mer sådär … hämmade allihop. Känns alltid som om man var skyldig dom nåt. Men hon ser bra ut. Vita tänder. Prydlig.

 

Så jag kommer inte att ställa till med trubbel. Här funkar allt som det ska. Numera …

 

Men ett tag var det nånting som var … fel. Ibland fick jag upp den, ibland inte. På grundträningen, ja, här i Belarus alltså, då hade vi en doktor … Han sa det var nerverna. Klart det var. Klart nerverna tog stryk då. Kiev tvåtusenfjorton. Vilken jävla pärs. Trodde det var ute med mej. Att jag skulle få skaka galler i tio år minst. Och varför? För att jag försvarat statens grundvalar! För att jag bekämpade det fascistiska kuppförsöket! Men som tur är lyckades vi slinka mellan fingrarna på dom och … ja, för att säga det på ren franska så gav vi kuken i alltihop och stack.

 

Vår pluton var rena vilddjuren. Hårdast i hela Berkut. ­Ljocha, Svampen, Gröngölingen, Pepparn, Nitsko … De flesta hamnade i Ryssland sen – Kemerovo, Vladikavkaz … Ett par av officerarna kom hela vägen till Moskva. Ja, och så var vi några som drog hit. Till Sovjetrepubliken Belorussia. Rena Europa. Här finns casinon. Det är rent på gatorna. Dom betalar hyfsat. Brudar … Och ideologi! Här fattar man med en gång vad som är bra och vad som är dåligt! Svart på vitt. Och det är så det ska vara. Visst finns det minusgrejer också. Men brudarna och det har jag redan berättat om.

 

(Paus.)

 

Jävla dum dag hon har valt åt bröllopet! Nionde augusti. Jag har visserligen ansökt om permission, men i mitt hjärta anar jag … Det kommer att bli pannkaka igen. Jag känner det i magen. Och då kommer den här, fan heter det, erektionen, att försvinna igen. Det har jag bara varit med om en enda gång, den där vintern … Kiev tvåtusenfjorton. Fan vad vi gick runt och mallade oss. Dom är redan på väg att ge upp sa alla. Nu är det slut på Banderafascisterna. Dom har gjort sitt. Vi plockar dom en och en … Och förstärkning är på väg från Ryssland … Tio plutoner. Putin lämnar inte sin Janukovytj i sticket. Men jag kände att vi sjöng på sista versen. Pannkaka okej, men här var nånting fetfel. Och nu är det samma grej här. Och jag har min jävla bröllopsnatt framför mig …

 

 

Scen 6

 

DEN NYA        För att färsbiffarna ska bli goda behövs det rejält med fett. För om man bara använder rött kött blir de torra. Så här brukar jag göra: jag tar grytbitar av nöt och grytbitar av fläsk, och så en rejäl bit ister. Ett par hekto kanske. Eller späck. Och så kör jag det genom köttkvarnen. Sen tar jag lök, vitlök, kryddor … Eller …  Eller lök och kryddor med en gång. Jag har inte gjort det på länge. Serjozja älskade mina färsbiffar. Han kunde äta tio tolv stycken, ett helt dussin, på en gång. Barnen också.

 

Siarhej … Han kunde komma hem från sina tjänsteresor, fly förbannad efter allt han hade filmat: all smutsen, vanskötseln, allt detta mänskliga lidande, han fick ju höra sanningen, som bloggare fick han höra hur det egentligen är, och nu var det min tur: »Hur länge ska det pågå!? Hur mycket lögn får det plats i ett enda land!? De ljuger och ljuger! Ljuger och ljuger! På teven visar de en sak, men i verkligheten är det något helt annat!« Fast när jag dukar fram biffarna, då kommer han på andra tankar.

 

Nu undrar jag ofta för mig själv … Jag kan sätta mig framför spegeln, stänga av telefonen för att de inte ska slita mig i stycken, än är det BBC, än CNN, än är det mina egna, alla möjliga, och jag blir sittande länge, länge och borstar håret, en hel evighet känns det som, och hela tiden har jag bara en enda fråga i huvudet. Vad är människor beredda att göra för kärlekens skull?

 

(Paus.)

 

Innan hade jag sagt: allt. Men det tror jag nog inte längre. Inte allt. 

 

Att gå i döden? Men ibland är det kanske det enklaste. När man är död finns man inte längre. Man har inget val längre. Man har gjort sitt offer. Gett sitt liv. Utfört sin ­uppgift.

 

Men om man vill leva?

 

(Paus.)

 

Leva för vems skull? För hans? För sin egen? För landets?

Barnen frågar ofta när de ska släppa pappa. Mamma, du är ju president nu, varför släpper inte du ut honom? Vad ska jag svara dem? Jag är president. Men jag har ingenting. Jag har inte makt över någonting. Inte ens mig själv.

/…/

Detta är ett utdrag. Klicka på ”Läs hela texten som PDF-häfte” i toppen av sidan för att läsa den fullständiga texten.

        Översättning till svenska av Mikael Nydahl

Den svenska översättningen är gjord för Dramaten i samarbete med Svenska Institutet. Texten hade svensk urpremiär på Elverket i form av en läsning den 27 oktober 2020.

bottom of page