GOTLANDSSAMTAL

En skriftserie ägnad det fria ordets ställning i Ryssland

Köp skrifterna

Kontakta oss

Upp

Häfte 7

Dmitrij Strotsev

BELARUS: MOTSTÅNDETS KONST

Läs hela texten som PDF-häfte

Köp den tryckta utgåvan

Kvinnorna i vitt: ett asymmetriskt svar på våldet

I augusti 2020 hade den belarusiska förbrytarregimen förberett en grandios hekatomb åt landets medborgare, fast förvissad om att det belarusiska samhället skulle låta sig nöja med att offra några tusen människor som gått ut på gatorna för att protestera mot det demonstrativa valfusket i presidentvalet. Landets säkerhetsorgan hade på förhand förberett sig på en massiv bestraffningsoperation – under flera veckors tid hölls förband ur spetsnaz och inrikestrupperna i beredskap i sina kaserner, där de genomgick fysisk och psykologisk träning, och i de belarusiska fängelserna tömdes hela block för att kunna ta emot tusentals fångar, renoveringsarbeten genomfördes och sängkläder köptes in.

Under de fyra dygn som följde på tillkännagivandet av det förfalskade valresultatet på kvällen den nionde augusti misshandlade säkerhetsstyrkor fredliga demonstranter över hela landet. Chockgranater sattes in mot obeväpnade människor, de besköts med gummikulor och blev slagna med batonger. Runt sju tusen personer blev brutalt arresterade och kastade i fängelse. Tack vare videobevis kunde morden på två belarusier styrkas så gott som omedelbart.

I april 2020 skrev jag en stor essä för tidskriften »Sädeskornet«.* Numrets tema var våld. Jag döpte min text till »Nåd och straff«, och i den reflekterade jag över hur belarusierna uppfattar våldet som någonting av godo. Min tanke var att människorna som bebor det territorium som utgör dagens Belarus, till följd av de katastrofala historiska omständigheterna, inte har kunnat utveckla ett stabilt moraliskt medvetande om motsatsen mellan gott och ont, utan istället upprätthåller och från generation till generation traderar en tilltro till våldet som universellt livskriterium – en tilltro av samma slag som präglar våldsamma familjekonstellationer. Styrka är någonting objektivt gott som man måste erkänna, och man måste aktivt delta i att omfördela och kanalisera våldet för att dess bestraffande kraft ska träffa sitt utvalda mål istället för att kasta ut hela folket i kaos.

* Tidskriften ges ut sedan 2019 av de belarusiska teologernas ekume niska förbund, en informell, interdisciplinär sammanslutning verksam sedan ett drygt decennium tillbaka. Ett av två huvudteman för förbundets arbete är frågan om reformer inom kyrkan: vad behöver förändras, hur kan det göras och vilken lärdom kan historien erbjuda? Det andra huvudtemat är frågan om kyrkan och våldet: å ena sidan hur teologiska koncept och religiösa praktiker kan förstärka våldets strukturer, å den andra hur kyrkan och kristendomen tvärtom kan hjälpa till att synliggöra och övervinna våldet. Idag deltar förbundet aktivt i Koordinationsrådets arbete inom ramen för gruppen »Det kristna synsättet«. (Ö.a.)

Myndigheternas våldsamma ingripande mot protesterna i augusti var ett medvetet försök att provocera samhället till ett aggressivt gensvar. De var övertygade om sin kolossala överlägsenhet och inställda på att demonstrera för hela världen hur man disciplinerat och högteknologiskt slår ner spontana oroligheter och människor beväpnade med armeringsjärn och Molotovcocktails. De var säkra på att samhället omedelbart skulle spjälkas upp: majoriteten skulle, precis som den hade i samband med kriserna 2006 och 2010, tigande bekräfta sin lojalitet mot den våldsamma familjefadern och distansera sig från gruppen av protesterande oppositionella, som skulle förbli en minoritet som lätt kunde offras.

Den tolfte augusti var Minsk en stad vars mentala rum under de senaste dagarna svämmat över av skräck och lidande. Denna dag började kvinnor samlas på det lilla torget framför Kamarauskimarknaden, klädda i vitt och med blommor i händerna. De gick fram till trottoarkanten och lade ner blommorna på rad, precis framför en milisbil, som stod med påslagna blåljus, och en olycksbådande smutsgrön arrestbuss. Så gick de tillbaka och ställde sig i små grupper en bit bort från arrestbussen, ur vilken svartklädda milismän när som helst skulle kunna komma utstörtande och kasta sig över dem. Så fortsatte det en stund. Nya kvinnor med blommor sällade sig till dem, tills de med ens övervann sin rädsla och samfällt gick fram till blommorna på trottoaren, tog upp dem och stod kvar i en högtidlig symbolisk linje. Till sin stora förvåning fick kvinnorna – och alla som med oro följde skeendet – se hur milisbilen och arrestbussen satte sig i rörelse och körde sin väg. Med denna heroiska performance, som fick namnet »Kvinnorna i vitt«, inleddes de stora landsomfattande kvinnomarscherna, som snart skulle följas av mångtusenhövdade marscher med både kvinnliga och manliga deltagare. Detta inledde en ny fas av fredlig kreativ protest i Belarus, en fas som vilade på ett asymmetriskt och estetiskt finkalibrerat svar på myndigheternas brutala väpnade aggression.

Eva-lutionen och diskjockeys för förändring

Det som nu hände hade ingen förutsett: belarusierna valde att lämna sitt beroende av våldet som någonting gott. En betydelsefull majoritet av folket fick upp ögonen för den moraliska motsatsen mellan gott och ont och valde det goda framför det onda, framför den omänskliga egenmäktigheten hos det organiserade brottssyndikat som gripit makten i Belarus och nu höll sig kvar med hjälp av lögner, hot och våld. I själva samhället fanns det ingen splittring av det slag som funnits i Ukraina 2014 mellan dem som var för Majdan revolten och dem som var emot den. Under loppet av mer än fem månader har det belarusiska folket som helhet, företrätt av samtliga samhällsskikt, på det mest frapperande sätt bjudit fredligt motstånd mot det till numerären helt obetydliga, men tungt beväpnade brottssyndikat som företräder byråkratin och polisväsendet.

Det finns i Belarus politiska partier och rörelser som åtnjuter auktoritet, vi har Koordinationsrådet, som trots att det grundades så nyligen redan har flera tusen aktiva medlemmar; belarusierna hyser respekt för oppositionens institutioner och dem som företräder dem, de lyssnar till deras åsikter och hörsammar deras rekommendationer; men ingen av dessa krafter utgör någon ledare för den landsomfattande resningen. De belarusiska protesterna startade spontant och håller envist fast vid sin ledarlösa karaktär; samhället återskapar sig självt genom att upprätta nya basala horisontella band, och det är inte redo att ersätta denna fina, intuitiva process med inrättandet av vertikala organisatoriska strukturer. I detta läge blir protestkonsten en av de viktigaste stämgafflarna för att ge den breda samhälleliga resonansen rätt ton.

Den belarusiska konsten träder, liksom världskonsten, gradvis in i protestens mysterium med hela sin genrerikedom och i ett öppet historiskt perspektiv. Ibland ger den sig oväntat tillkänna och slår an en ren ton åt hela samhället i de mest kritiska och dramatiska ögonblick.

Redan före valet, när myndigheterna i mitten av juni 2020, mitt under pågående valkampanj, med demonstrativ brutalitet grep bankiren och mecenaten Viktar Babaryka, som i namninsamlingen gått om samtliga övriga presidentkandidater (inklusive Lukasjenka),* tog »Eva« plötsligt till orda. »Eva« är namnet på en målning av den berömda belarusiskbördiga konstnären och företrädaren för Parisskolan Chaim Soutine, en målning som blev tagen i beslag tillsammans med hela den konstsamling som tillhörde det av Babaryko tidigare ledda Belgazprombank. Soutines stillsamma kvinnoporträtt, så olikt Delacroix’ »Friheten på barrikaderna«, blev fort till en nationellt samlande protestsymbol, som trycktes på t-tröjor och accessoarer, som låg till grund för en rad konstaktioner, och som gav de belarusiska protesterna, som ännu bara börjat finna sin form, ett namn som fungerade likt en stämgaffel åt deras fredliga karaktär – »eva-lutionen«.

* Den som vill registrera sig som presidentkandidat måste samla in minst 100 000 namnunderskrifter till stöd för kandidaturen och presentera dessa för Centrala valkommissionen. Den 18 juni meddelade Babarykas stab att de samlat in över 400 000 underskrifter. (Ö.a.)

Senare, när det kvinnliga triumviratet Tsichanouskaja, Kalesnikava och Tsapkala redan tagit form, och Svjatlana, Maryja och Veranika reste runt i landet och höll imponerande stora massmanifestationer till stöd för presidentkandidaten Svjatlana Tsichanouskaja, avbröt myndigheterna demonstrativt den sista demonstration som de utlyst den 6 augusti, tre dagar före valet, i Folkens vänskaps park i Minsk. På så vis ville Lukasjenka, som samtidigt inte ens lyckades förmå de vanligen så lojala statsanställda att demonstrera för honom, visa att han precis som tidigare förfogade över obegränsade administrativa resurser för att hålla situationen under kontroll, och att han hade för avsikt att tvinga belarusierna att erkänna honom hur det än gick. Och budskapet gick fram, belarusierna var villrådiga och visste inte hur de skulle besvara diktatorns utmaning.

Då uppmanade Tsichanouskaja alla som hade tänkt gå på hennes möte att istället samlas på en annan plats – i Kievparken, där en hushållningsutställning arrangerats enkom för att förhindra demonstrationer. Uppmaningen såg bortkastad ut, men människor hörsammade den och kom. Och mitt i den formella opersonliga uppvisningen hördes plötsligt Viktor Tsojs legendariska protestlåt från perestrojkaåren, »Förändring«: Våra hjärtan kräver förändring … Det var de två ljudteknikerna, två diskjockeys som hyrts in till utställningen, som brutit mot evenemangets ordning och satt på den låt som redan hunnit bli en protestsymbol också i Belarus 2020. De två unga männen stod sida vid sida med händerna höjda över huvudet. Den ene med knuten näve, den andre gjorde segertecknet med två fingrar. Här visade protestkonsten upp ännu en viktig egenskap – oräddheten, beredskapen att dela riskerna med det protesterande folket. De båda dj:erna blev gripna omgående, sedan fick de sparken, dömdes och och fick sina »dygn«.* Deras djärva performance mobiliserade proteströrelsen på nytt och blev till ännu en symbol för motståndet. Omedelbart tog någon fram en grafisk avbildning av »förändringarnas diskjockeys«, som snart dök upp som graffiti runtom i staden – till exempel på ventilationskuren på en av gårdarna på Tjarvjakovgatan i Minsk, som sedan blev känd som »Förändringarnas torg«, också det ett namn som anknyter till denna protestsymbol.

* Att »få dygn« har blivit ett stående uttryck, som avser de standardiserade fängelsestraff på i allmänhet en till ett par veckor som döms ut på löpande band av belarusiska domstolar i skenrättegångar. Ofta används paragraf 23.34 i den administrativa strafflagen, som beivrar ordningsförseelser i samband med massmanifestationer. Siffrorna 23.34 har blivit till en protestsymbol i sig; till exempel firade man vid nyåret 2020/21 inte in det nya året vid tolvslaget, utan prick fyra minuter över halv tolv. (Ö.a.)

Den politiska betydelsen av de unga ljudteknikernas spontana gest går inte att överskatta. På Förändringarnas torg inledde de boende en veritabel strid som varade i flera veckor mot myndigheterna för att bevara muralmålningen med »förändringarnas diskjockeys«. Myndigheterna skickade upprepade gånger ut kommunalanställd personal för att under milisens uppsikt skrubba bort färgen, senare hällde de tjära över den upproriska graffitin, och till sist ställde milisen rentav ut en vaktpatrull som dygnet runt höll uppsikt över väggen med den övertjärade bilden. Sedan den tionde augusti, när målningen dök upp första gången på ventilationskuren, har de boende på Förändringarnas torg restaurerat den mer än tio gånger. Flera av målningens försvarare har blivit arresterade och åtalade både för administrativa förseelser och rena brottsmål. Och på natten till den tolfte november fick den 31-årige konstnären Raman Bandarenka, som gått ut på Förändringarnas torg för att skydda det mot regimtrogna »engagerade medborgare«, betala med sitt liv för försvaret av torget.* På själva torget (som egentligen bara är den öppna platsen mellan några helt vanliga höghus) uppstod ett magnifikt minnesmärke över Raman Bandarenka. Människor som chockats av det råa myndighetssanktionerade våldet kom åkande från alla håll för att lägga ner blommor och tända ljuslyktor. Förändringarnas torg var bokstavligen talat täckt av blommor och i flera dygn oavbrutet fullt av människor, ända fram till dess att gården stormades och »rensades upp« i en exempellös straffoperation, i vilken mer än tusen soldater ur spetsnaz, inrikes och OMON-förband deltog. Dussintals av dem som försvarade den arresterades, minnesmärket förstördes, och blommorna och ljusen fraktades bort till en av Minsks kyrkogårdar.

* Sent på kvällen den 11 november anlände en grupp civilklädda män till gården på Tjarvjakovgatan för att riva ner de vit-röd-vita utsmyckningarna på »Förändringarnas torg«. När en av de boende på gården, Raman Bandarenka, gick ner för att hejda dem blev han först misshandlad på plats och därpå förd till en polisstation i centrala Minsk, där han misshandlades så svårt att hans liv inte gick att rädda då polisen kort efter midnatt överlämnade honom till sjukhus. Han dog på morgonen den 12 november, utan att ha återfått medvetandet. Filmklipp från tillfället ger, tillsammans med kartläggning av mobiltelefontrafik, starka belägg för att dödsmisshandeln inleddes av personer ur Lukasjenkas allra innersta krets, nämligen kampsportaren Dmitrij Sjakuta och ordföranden i det belarusiska ishockeyförbundet Dmitrij Baskov. Bandarenkas sista meddelande i gårdschatten, »Jag går ut!«, blev ett nytt ledord för demonstrationerna. Enligt myndigheternas version var det inte regimens utsända som deltog i dödsmisshandeln på torget, utan »engagerade medborgare«, som »agerade i självförsvar« då de »angreps« av »den berusade Bandarenka«. Då läkarna som under natten försökt rädda Bandarenkas liv offentliggjorde obduktionsprotokollet framgick det att han haft noll promille alkohol i blodet. Läkarna straffades, men formeln » 0‰ « blev ännu en protestsymbol, som använts framför allt under vårdpersonalens olika manifestationer. (Ö.a.)

Protestmarscherna

De belarusiska protesterna pågår i olika former. Politiker och intellektuella föreslår olika sätt att strukturera och kanalisera massenergin, men resningens själva spontanitet har redan funnit två grundläggande intuitiva manifestationsformer. Den folkliga olydnaden kommer till uttryck å ena sidan i marscher och manifestationer, och å den andra i utvecklande av direktdemokrati på gårdarnas republiker. Till dessa två huvudformer kan man lägga de så kallade »solidaritetskedjor« och »solidaritetsköer« som började dyka upp redan under valkampanjen, och som på olika sätt hänger samman både med marscherna och med aktiviteten på gårdarna.

Den första storslagna marschen ägde rum den första sön dagen efter valen, den sextonde augusti, när minst trehundra tusen personer samlades kring Stelen i Minsk. Också denna spontana sammankomst – av människor som inte kände var andra och inte organiserats av någon – var från första början estetiskt helgjuten och övertygande vacker. De viktigaste or ganisatoriska elementen i denna fritt flödande och andande komposition var de vit-röd-vita flaggorna. Människor kom gående mot Stelen från skilda håll, formerade i kolonner med utvecklade fanor och banderoller. På sina uppsträckta armar bar demonstranterna väldiga vit-röd-vita tygsjok, trettio eller fyrtio meter långa, ovanför sina huvuden, och dessa väldiga ytors sätt att flyta fram över människohavet, att gradvis strömma in mot kompositionens själva centrum vid Stelen, hade en kolossal estetisk inverkan. Överallt hörde man människor säga: »Så vacker den är, vår flagga.« Så gick det till när den vit-röd-vita flaggan antogs och erkändes som den viktigaste symbolen både för protesterna och för det nya Belarus som är på väg att pånyttfödas.

Folkhavet firade länge och väl kring Stelen innan det med ens satte sig i rörelse i en bestämd riktning – en bred ström av människor rörde sig från Stelen in mot stadens centrum längs Segrarnas prospekt. Varken milis eller militär syntes till – de var borta. När den storslagna processionen kom fram till Självständighetsprospektet vek den av till höger och fortsatte till Självständighetstorget, som fylldes till brädden av människor, ändå fick alla inte plats. Först därpå började folk skingras. Så föddes den första belarusiska söndagsmarschen.

För varje söndag som gick genomgick det estetiska uttrycket en intensiv utveckling, marschernas kropp mättades med hela tiden nya konstnärliga element, intill karnevaliseringens gräns. Plakat, banderoller, kostymer, talkörer, dans och musik – allt lika frapperande i sin osedvanliga kreativitet och variation. Konstens språk framstod nästan som protestens viktigaste språk. På den tredje eller fjärde söndagsmarschen dök det upp flaggor för olika stadsdelar, som ofta definierats och namngivits fritt av invånarna själva och inte följde den gängse administrativa indelningen av Minsk.

Sedan vaknade myndigheterna till liv och började angripa marscherna. Hundratals soldater ur spetsnaz, inrikestrupperna och kravallpolisen OMON sattes in, beväpnade med chockgranater och eldvapen, specialfordon och vattenkanoner. Människor möttes av vatten, chockgranater och gas, de blev svårt misshandlade och arresterade. Vid två tillfällen greps över tusen personer på en enda dag. Och i takt med att marscherna blev hastigare och mer manöverinriktade till sitt förlopp trädde estetiken i bakgrunden.

Det är viktigt att påpeka att de protesterande i och med Kvinnorna i vittaktionen och marscherna som följde på den omedelbart hade skaffat sig ett »estetiskt övertag«. De belarusiska säkerhetsstyrkornas så kallade »kosmonauter« uppträdde i den modernaste soldatmundering man kan tänka sig och intog väldresserat den ena geometriska formeringen efter den andra, men väckte ändå inte samma folkliga sympati som den lätta, konstnärliga och oavbrutet föränderliga strömmen av alver som muntert porlade fram över gator och torg i det upproriska Belarus. Detsamma gällde de imitationer till marscher som Lukasjenkas anhängare anordnade under röd-gröna flaggor och bemannade med pensionerade officerare och lojala statsanställda – deras uppenbarelse var i själva verket så tröstlös att de kort och gott kom att kallas för »begravningsföljen«.

Gårdsrepublikerna

Inledningsvis var det de mäktiga mångtusenhövdade marscherna som tilldrog sig all uppmärksamhet, medan de gårdschattar som börjat dyka upp den ena efter den andra på Telegram bara tycktes spela en underordnad och kompletterande roll, som instrument för att samla människor till marscherna eller för att organisera solidaritetskedjor i det egna bostadsområdet. Men plötsligt visade sig detta fenomen i sin fulla transformerande vidd, som ett nytt språk för det nyfödda demokratiska Belarus.

Innergårdarna i de belarusiska sovstäderna har alltid varit platser av alienation, rum som det gällt att ta sig förbi så snabbt som möjligt på väg hem eller till arbetet. De enda som träffades där var pensionärerna på den obligatoriska bänken utanför trappuppgången, unga föräldrar som passade barnen på lekplatsen, och så hundägarna, som var så illa tvungna att hälsa på varandra eftersom nu deras skyddslingar gjorde det. Bilägare kunde gräla om en parkeringsplats på de trånga parkeringarna vid husen.

Men den nionde augusti träffade folk plötsligt sina »okända« grannar på vallokalerna i en ny egenskap: de var nu meningsfränder, klädda i kläder med »politisk färg«, med vita armband runt handleden, och alla vek de valsedlarna till dragspel. Det visade sig att alla röstade på Tsichanouskaja, för ett land utan Lukasjenka, ett »land för livet«.* När sedan de officiella, förfalskade valresultaten publicerades gick de ut på gatan i sina städer, till en början närmast en och en, och fick sitt första dop i blod, och i ett ensamt utbrott av beslutsamhet hängde de upp en vit-röd-vit flagga på balkongen eller i fönstret till sin lägenhet. Och först nu, när de fick syn på hur deras hus och gårdar dekorerats med protestsymboler uppifrån och ner, hur de ropade ut civil olydnad vart de än vände blicken, gick de ut på gårdarna och träffade varandra.

* Under själva valdagen tillämpade oppositionen flera metoder för att försvåra det förväntade valfusket. Dessa metoder syftade alla till att göra de oppositionella stämningarna synliga, i ordets bokstavliga mening. De vita armbanden, som varit ett oppositionsattribut under hela valkampanjen, var en. En annan var att inte bara vika valsedeln på mitten, utan ett par gånger till, så att den blev dragspelsformad, innan man lade den i de genomskinliga valurnorna. Människor kunde också fotografera sina ifyllda valsedlar innan de vek ihop dem, och ladda upp fotona till särskilda plattformar. Allt detta syftade till att göra det svårare för myndigheterna att smussla undan de faktiska val resultaten bakom valhemligheten. – »Ett land för livet« är namnet på den oppositionella blogg som drevs av Tsichanouskajas man, Siarhej Tsichanouski, fram till dess att han greps i maj 2020. (Ö.a.)

Det som skedde var en omedelbar transformation av det belarusiska samhället, en förändring på »kemisk«, »molekylär« nivå. Grannar började tala med varandra på lidandets, indignationens och solidaritetens nya – och för alla ytterst begripliga – språk. När myndigheterna förvägrade samhället en vertikal representativ demokrati gav de samtidigt en kraftfull impuls till den spontana uppkomsten av en horisontell direktdemokrati som omfattade alla gårdar, alla trappuppgångar och våningsplan i hela Belarus.

Idag är innergårdarna inte längre bara gårdar, utan små republiker; bara i Minsk räknas de i flera hundra. Myndigheterna har tvingats erkänna deras existens genom att ge ut en särskild karta över Minsk, där staden är indelat i sektorer, som mer eller mindre behärskas av gårdsrepublikernas olydnad. Mot de upproriska gårdarna och stadsdelarna organiseras storskaliga bestraffningsoperationer, i vilka hundratals poliser och kommunanställda medverkar. De senare målar över protestgraffiti, skär ner vit-röd-vita band, tar ner flaggor från hus och från vajrar som spänts mellan höghusen, ibland lika stora som hela fasaden – allt under hot om avsked och administrativ arrest. OMON och spetsnaz bryter sig in i lägenheter, anställer illegala husundersökningar och kidnappar aktivister. I november företogs en grotesk insats mot ett helt bostadsområde, Novaja Borovaja – under flera dagar stängdes först vattnet av, sedan också uppvärmningen. Så såg myndigheternas desperata hämnd mot områdets frihetliga anda och envisa olydnad ut. Men angreppet på den upproriska republiken ledde inte till den förväntade framgången, utan framkallade istället en mäktig solidaritetsreaktion från staden som helhet. Invånarna i Novaja Borovaja fick vatten på flaska, dubbelt så mycket som de kunde behöva, och detsamma gällde uppvärmningselement och varma kläder.

Konst finns på gårdsrepublikerna i olika form. Det är körsång, folkmusik, klassisk musik, jazz och rock. Det är teateruppsättningar och program för barn. Det är litterära aftnar och föreläsningar. Det är workshops och konstskolor under bar himmel. Det är danskurser. Det kan handla om att ta fram symboler för gården och stadsdelen, och att ge dessa symboler folkligt godkännande. Om att sy och hänga upp flaggor och band. Om att måla graffiti och att sätta upp affischer. Det är ett språk som är statt i oavbruten utveckling och som ingen kan ta ifrån dem som talar det.

Det finns flera hundra gårdar. Musiker, konstnärer och föreläsare går åt som smör i solsken. Trots att hela planeringen sker på konspirativt och partisanmässigt vis lyckas man samla stora publiker, och man lyckas ordna utmärkt ljud och belysning. Framträdanden och möten slutar alltid med att man dricker te tillsammans, med kakor och allsköns godsaker, prysmaki, för det är nära till det egna köket och lätt att hämta ut något nylagat.

Antiterrorns realism

Romantiken på artonhundratalet medförde en smärre etisk revolution som kom att få stora historiska konsekvenser. Den kristna världsåskådningen, med sin strikta åtskillnad mellan gott och ont och sitt kategoriska tillbakavisande av all nytta med människooffer, befann sig i kris. Mot bakgrund av denna kris kunde romantikens tänkare häva det tabu som dittills rått mot att döda en människa eller en utvald grupp för det stora flertalets bästa. Det blev legitimt att subjektivt kanalisera våldet, vilket tog sig uttryck i otaliga terrordåd, och i att mördarna, terroristerna, omedelbart förvandlades till hjältar i ögonen på tusentals revolutionärt sinnade människor. Mordets arkaiska magi hade de facto återuppstått som ett samhälleligt universalinstrument. Artonhundratalets personliga terror återföddes på nittonhundratalet i de auktoritära och totalitära regimernas statsterror, och har dessvärre bibehållit sin revolutionära lockelse ända in i det begynnande tjugohundratalet.

Den belarusiska protestkonsten solidariserar sig med det obeväpnade protesterande folket på alla nivåer – den bemöter inte myndigheternas militära övervåld med krigisk romantik, den mytologiserar inte motståndet, utan vittnar istället på det mest realistiska sätt om protesternas fredliga karaktär och om den oproportionerliga brutalitet med vilken strafftrupperna slår ner dem, och den håller benhårt fast vid den moraliska motsatsen mellan gott och ont.

Den belarusiska protestkonsten delar samhällets alla risker. Konstutövare gör personliga och kollektiva uttalanden, de spelar in videouttalanden mot våldet, mot att människor blir fängslade på politiska grunder, de säger upp sina anställningskontrakt med organisationer som stödjer den brottsliga makten. (Så handlade till exempel skådespelarna på Janka Kupala-teatern i Minsk, som nästan mangrant lämnade teatern tillsammans med dess chef Pavel Latusjka.) Musikgrupper och körer, författare och teatertrupper deltar i partisankonserter på gårdar och i parker, varigenom de utsätter sig för risken att bli gripna, och dessvärre ofta också blir det. Den svårfångade »Fria kören« uppenbarar sig plötsligt i vita och röda balaklavor i lobbyn på en shoppinggalleria, på en tunnelbanestation, på trappan till den belarusiska statliga cirkusen. De sjunger »O mäktige Gud«, som blivit till det protesterande folkets inofficiella nationalsång, och andra »Värdiga sånger«*, för att sedan upplösas i folkmassan. Poeter och författare publicerar protestverk på sociala medier, musiker spelar in videor och lägger ut dem på YouTube. Dokumentärfotografer och dokumentärfilmare presenterar skeendena i all deras tragiska nakenhet.

* Titeln på den skiva som Fria kören släppte i november 2020. (Ö.a.)

Den belarusiska protesten har en folklig och spontan karaktär. Konstnären talar ur protestens själva kropp och ger den röst.

Den belarusiska protesten har en intuitiv och partisanmässig karaktär. Likt vatten byter den oavlåtligt form och riktning. Konsten blir detta vattens dagbok, en loggbok över protestens hela föränderlighet och kreativitet.

Den belarusiska protesten är en transformation av samhällets själva natur. Det som igår var vatten är idag vin. Kulturen glömmer sig själv, upplöses i protesten för att ha en chans att utkristalliseras i en ny verklighet, istället för i en illusion om sig själv.

Den belarusiska protesten förnekar konstens karaktär av »projekt« – den lever i nuet, en enda dag eller till och med bara ett enda ögonblick, vänd mot framtiden. Symboler flammar upp i spontana handlingar och får omedelbart gränslös kulturell resonans. Allt som inte kan ta sig igenom protestens nålsöga förblir museum.

Verkligheten i dagens Belarus skänker oss det bästa kritiska kriterium som tänkas kan – risken. Med detta kriterium vänder vi oss till oss själva och till verkligheten. Genom antiterrorns realism vandrar vi mot morgondagen.

Översättning till svenska av Mikael Nydahl

Akt 1