I december 2016 greps Jurij Dmitrijev i Petrozavodsk. Dmitrijev är karelsk historiker och gulag-forskare; det var han som upptäckte lägergravarna vid Krasnyj bor, Sandarmoch och Sekirnaja gora på Solovkiöarna; han är redaktör och utgivare av sammanställningar över repressionens offer i Karelen.

​

Det har skrivits åtskilligt om den juridiska sidan av rättsfallet Dmitrijev och de fabricerade anklagelser som riktats mot honom. Men anklagelserna lär gudskelov dras tillbaka, Dmitrijev kommer att förklaras oskyldig och ges möjlighet att återgå till sin verkliga uppgift, som de juridiska förföljelserna har förhindrat honom att ägna sig åt.

​

Den här texten är ett försök att hitta ett språk för att tala om hur Jurij Dmitrijev arbetar med minnet, om Dmitrijev som fenomen, om hans intuition och forskningsmetoder, ja, om vad man skulle kunna kalla för hans skola – en skola utan kanon eller institutioner, spontant framvuxen under medverkan från hans kollegor och många andra människor, för vilka bekantskapen med Dmitrijev har öppnat en personlig ingång till det förflutna.

 

 

Gåvan

 

En del människor åstadkommer saker i sina liv som i förstone verkar helt enastående, men när man synar det hela lite närmare inser man att det där hade man nog själv kunnat ro i land.

​

Och så finns det människor som åstadkommer verkligt enastående saker – och det går inte att tänka sig att någon annan skulle ha kunnat åstadkomma samma sak.

​

Jurij Dmitrijev hör till den senare gruppen.

 

Journalister har beskrivit honom som ett slags snäll trollkarl, ibland har han till och med kallats för en Gandalf. I början var det kul och fyndigt, men efter ett tag började det kännas krystat, som om skribenterna egentligen inte visste hur de skulle sätta ord på honom, vilket fack de skulle placera honom i, hur han skulle betecknas.

 

Dmitrijev var förvisso god, och för all del hade han någonting övervärldsligt över sig – på foton från tiden före gripandet ser han ut ungefär som en trollkarl, sedermera snag­gad av fängelsevakter och likt Samson berövad sin kraft.

Men för mig har Dmitrijev alltid framstått som en rationell människa, fullt på det klara med vad som praktiskt behöver göras. Han är som den där chefen för en helikopterbas i republiken Komi som i alla år såg till att hålla den nerlagda flygplatsens landningsplatta i gott skick så att det fanns en plats att nödlanda på när ett passagerarplan en dag fick problem. Sådana människor är det inte gott om, och de gör sällan mycket väsen av sig, men utan dem skulle allting stanna upp. Framförallt är de helt befriade från all mystik och hokus-pokus; snarare utmärks de av ett skarpt förstånd i kombination med en ovanlig begåvning.

 

Prospektering – för alla som verkat i Norra Ryssland har ordet en särskild betydelse. Vid yrkeshögskolorna finns till och med prospekteringsinstitutioner, man lär ut det som en profession.

​

Att vara prospektör kräver både yrkeskunnande och begåvning; det rör sig om en legering av skicklighet, tur, sjätte sinne, den intuitiva vissheten om att en viss mineralförekomst inte bara finns där, det som finns är vägen dit − och bara den, den bokstavliga vägen, till fots över tajgan.

​

Jag känner igen det där sinnet för geologisk prospektering. Man söker efter mineraliseringsställen i skarvar mellan skilda berglager, och prospektörens viktigaste förmåga är att kunna ana sig fram till dessa kontaktytor i landskapet, som sticker ut bara vagt ur omgivningen.

​

En liknande, om än dystrare begåvning bör räddningstjänstens sökare ha – en förmåga att ana sig till var olyckan ägt rum och vilka skickelsedigra omständigheter som kan ha samverkat för att orsaka den.

​

Att ana, att gissa, att förutse precis var en grupp kan ha gått under, vad som dödat dem. Annars hittar man dem inte, tajgan är för stor.

​

Och så finns Dmitrijevs begåvning, i vilken en arkivforskares bländande skicklighet förenas med en undersökningsledares envishet och en tajgainvånares känsliga väderkorn.

​

Denna begåvning gömmer ett kall till uppgiften, men också en tungsint prisgivenhet åt densamma; i någon mening är den för enkelspårig, för målinriktad, rentav betvingande − den går inte att stänga av, att sublimera, att göra om till något annat.

​

En sådan människa är som en levande, vandrande radar, inställd på bara en sak, på en viss frekvens, ett visst ämne, en viss sorts spår.

​

En sådan människa kan vara besvärlig att ha att göra med: begåvningen inte bara ger, den tar, den har ett pris. För en sådan människa är det viktiga oviktigt och det självklara obegripligt; hon kan inte hejda sig, kan inte portionera ut sina känslor och handlingar; hon är total, lika selektivt blind som selektivt seende (och därför i stånd att tänka flera led i förväg och komma till insikt långt före andra).

Dessa personer – Norra Rysslands levande legender, hjältarna i de berättelser som på avlägsna platser traderas under utdragna arbetspass – förmår hitta och förena denna vidsträckta landsändes små avskilda världar till någonting sammanhållet; prospektörerna, guiderna och fyndletarna – de är civilisationens agenter, pionjärer och vägdragare. Jurij Dmitrijev återupprättar civilisationen på platser dit den en gång kom i form av gulag:s sjuka anticivilisation, vars spår är de dolda såren efter namnlösa lägergravar.

 

​

Att märka ut landskapet

 

Under ett uppdrag i norra Uralbergen stötte vi en gång på ett helt ark av generalstabskartan, på vilket älvar och åar hade givits de märkligaste namn: Alfasjor, Betasjor, Gammasjor – och så vidare ända till Omegasjor. »Sjor« är mycket riktigt »flod« på komispråket. Men det grekiska alfabetet var ett påfund hos sovjetiska topografer − av allt att döma hade de tröttnat på att hitta på namn i stil med »Kraftfors« och »Långbäck«. Det slog mig då att det uppenbarligen hade varit möjligt att skopa upp hela denna vidd och pressa in den i något halvfyndigt skämt, en putslustig uppräkning på ett papper; man skriver vad som faller en in – och precis som pappret fogar sig vidderna, för urinnevånarna saknar makten att sammanställa kartor, deras toponymer och det långa minne som finns avlagrat i deras benämningar »klickar inte« med den stora historien, de förmår inte (eller tillåts inte) visa upp sig med hjälp av allmänt accepterade symboler för ett gemensamt minne.

​

Hur jag kom att tänka på det apropå Dmitrijev? Därför att han är en av dem som märker ut rummet. Men han utför inte bara olika handlingar för symbolvärdets skull; han arbetar som en demiurg direkt med varat, med kroppen hos det land som sovjetmakten döpte om på sina kartor, och han gör det inte så mycket genom att återinföra äldre toponymer som genom att skapa nya namn − tragiska kronotoper, där minnet bereds plats. En namnlös kilometerlång vägsträcka mellan Medvezjegorsk och Povenets var en av nkvd:s avrättningsplatser för lägerfångar, bara en oansenlig liten skog. Så kom Dmitrijev dit, upptäckte massgravarna, tog reda på vad trakten kallades – och med ens fanns det: Sandarmoch.

​

Den här berättelsen har en oerhörd betydelse. Alla läger i Norra Ryssland – i Karelen, på Kolahalvön, runt Vorkuta, Norilsk, Kolyma och på andra håll − och alla de transportnät som sakta expanderade i spåren av lägrens allt mer utvidgade råvaruutvinning, förlades med några få undantag i en blank geografi utanför historien. Historien kom dit i form av en lägerbarack, och under baracken fanns inga historiska kulturlager, utanför den fanns inga mänskliga landmärken som kunde ge fästpunkter åt minnet.

​

Och när lägren stängdes gick området tillbaka till naturen, till den ofrånkomliga minneslöshet som förintar allt som kan vittna: barackerna murknade, broarna spolades bort, vägarna slyade igen, jorden över avrättningsgroparna täcktes av mossa.

​

Detta landskap i norr, som saknar en genealogi före lägren, bjuder ett hårt motstånd mot alla försök att skriva dess historia; platserna återgår så lätt till sitt ursprungliga ingen­ting, till älvarnas och skogarnas slummer. Och Dmitrijev − om man nu verkligen ska tala allvar − skapar ett någonting av detta bokstavliga ingenting; han skapar de punkter, kring vilka minnet kan få fäste och kristalliseras.

​

 

Arkipelagens vandrare

 

En vecka efter att expeditionens helikopter återvänt till basen börjar minnena blekna − av staden, av det stora land som du lämnat bortom tajgan och bergen. Efter en månad tittar du förvånat på ditt pass – vad är det, vad ska man med det till? Efter ett halvår har du glömt eller sållar du bort alla intryck, ljud och lukter som inte behövs här och som inte får fäste i den värld du har omkring dig; en gång låg vi i tältet och försökte minnas hur apelsiner luktar – vi kunde inte; istället för doftbilden fanns bara dess tomma skal.

​

Det motsatta är för all del också riktigt: ofta har jag tänkt på att folk i landets centrala delar inte alls känner av eller tänker på dessa områden i norr som en del av sitt eget Ryssland. Det är bara någonting som finns där långt bort och som det sjungs om i gamla visor …

​

I Tyskland och Polen är nazisternas läger inkarvade, instansade i landet, det är rent geografiskt omöjligt att bli kvitt dem. De finns där helt nära − en timme med tåg, två med buss − utanför Berlin, nära München, ett stenkast från Weimar, Krakow, Warszawa.

​

Men Stalintidens läger är bekväma för den som vill glömma – de har antingen utplånats i 1960-talets stora stadsprojekt och industribyggen, eller så ligger de i ett obestämt »där borta«, tätt intill den helt abstrakta polcirkeln, lång från alla blickar, ogripbara för minnet.

​

De ändlösa vidderna i Norr, i Sibirien och i Kazachstan − de fungerade som en väldig säck där man kunde gömma undan miljontals människor som man ryckt upp från rötter och hem och från själva det traderade minnet. Det är ingen slump att man i norr talar om resten av landet som kontinenten; den som flyger om natten mot Magadan ser att det verkligen är fråga om en arkipelag, så som Solzjenitsyn beskrev det − en konturlös periferi, en vidd av mörker.

 

 

De döda och de begravda

 

Miljontals fångar mördades och gick under i lägren, långt bort från sina nära och kära – men det var inte allt. När döden kom sammanställdes dess statistiska uppgifter i läger­administrationens rapporter, men dessa fysiska dokument har efteråt aldrig förts samman till något som hade kunnat bli en nekropol för hela landet − ett fint, självspunnet nät av otaliga besjälade insatser för det historiska och personliga minnet, ett nät där de enskilda individernas minnesarbeten hade kunnat komplettera varandra och traderas tillsammans i en helhet som hade kunnat bära upp och genomsyra en minnets infrastruktur, med begravningsritualer, sorgdräkter, minneshögtider och inte minst begravningsplatser, gravar, de platser där de dödas värld symboliskt får röra vid de levandes.

​

I rysk folklig tradition finns en föreställning om »osaliga andar« – om människor som lidit en våldsam död, som blivit oskyldigt dödade, som inte fått en ordentlig begravning; de får ingen ro efter döden, de förmår inte dö fullt ut, de har fastnat mellan den andra sidan och de levandes värld, de är fortfarande kvar här och de kräver nu att få den begravning som traditionen fordrar av de levande, att deras själar ledsagas härifrån.

​

Det finns oräkneligt med osaliga andar bland gulag:s alla döda, av vilka många till och med finns kvar rent fysiskt eftersom permafrosten skyddat dem från förruttnelsen. Man berövade dem inte bara deras liv utan också deras död – den död som sker i kulturen, i riten, och som är ett uttryck för varje människas individuella värde, för idén om själens odödlighet, den död som utgör minnets grund.

​

Döden som uteblivit, döden som någon blivit bestulen på − det är vad Jurij Dmitrijev arbetar med.

​

Och det är mycket viktigt hur han gör det. För om sanningen ska fram så är alltihop – alla böcker, filmer och minnesmärken – förgäves, så länge gravarna inte verkligen får vara gravar, så länge de döda inte återfått sina namn.

 

Människor – det är sådana som begraver sina döda. Och om den normen har upphört att gälla så har vi regredierat, inte bara till forntiden, utan till urtiden, till den förhistoria då kroppen inte betraktades som själens behållare och inte fordrande någon särskild, rituell behandling efter döden.

​

Och vi har inte begravt våra döda. Vi har lämnat dem ute på tajgan, på tundran, på stäppen, i ödemarken, på de platser där gulag haft sina läger.

Jag ska inte gå närmare in på den börda som lagts på vårt land i och med denna brytning med (för att inte säga förräderi mot) den kulturella och moraliska plikten, eller hur det har fördärvat och förvrängt vårt öde. Som jag ser det är vår skuld omätlig.

​

Det Jurij Dmitrijev gör med en sådan intuitiv precision är att han renar, lyser upp och lindrar – vårt öde, livet efter döden, själva landets karma (ett ord som jag använder med stark gardering).

​

Man skulle kunna tro att det inte är så mycket mer än att man hittar något ställe där en människa blivit dödat och att det liksom inte är någonting, bara skog och myr. Skog och myr kan man alltid föreställa sig, de är i princip utbytbara. Men nej – detta avtäckningsarbete gäller inte de biografiska detaljerna, även om de också är viktiga. Det är inte enbart fråga om att dra fram det enskilda ödet eller att rättvisan ska segra (och vad skulle det förresten vara för rättvisa utan vedergällning?); men någonting är det likafullt som fullbordas: värdigheten återvänder.

​

För man kastade ju bara ner dem i gropar som hundar, just för att ingen skulle hitta dem, för att stryka ut deras namn, för att de skulle försvinna som om de aldrig funnits. Och det måste någonstans prövas enligt en högre skala, som står över våra vardagliga liv. 

​

Om det finns något som verkligen påverkar vårt gemensamma öde så är det personer som Dmitrijev.

​

 

Det gudagivna beviset

 

Norra Ryssland och Sibirien är de perfekta platserna för att begå brott. Man känner av det när man är där, ute på tajgan: under en vandring inser man plötsligt att ingen skulle hitta en om man bröt benet; eller – ett häftigt gräl, en plötslig nyck – och ingen ser, inga vittnen finns det, och tajgan gömmer allt.

Tajgan gömmer allt …

​

Varje detektivroman är uppbyggd kring den mördades kropp. Kroppen är central, det gudagivna beviset. Svår att gömma, stor och tung, multnar inte bort på länge. Men om kroppen aldrig blir funnen, då är det som om inget brott har begåtts och det inte finns någon brottsling.

​

Nazisterna byggde krematorier i sina läger. gulag behövde aldrig några: lägerimperiets vidder var så väldiga att man kunde gömma och förinta miljontals kroppar och ändå ha plats kvar.

​

Därför är Dmitrijevs metod så viktig: han söker kropparna, han söker gravarna. Och han nöjer sig inte med symboliska skengravar, minnesmärken och museiutställningar. Endast kropparna, endast det skri som stiger ur avrättningsgroparna kan vittna om dessa förbrytelser, dessa excesser i våld; och man anar att det är just därför som Dmitrijev blir så obekväm och farlig för våra makthavare, som för all del kan tänka sig att resa ett allmänt minnesmärke vid Sacharov-prospektet i Moskva och att erkänna repressionens offer, om så i omskrivningar; men i deras erkännande är offren alltid avskilda och abstraherade från de brott de utsatts för. Dmitrijev visar däremot kompromisslöst på att Stalinregimen var just en förbrytarregim, att sovjetstyret i sig var kriminellt; han bokstavligen bevisar det genom att lägga fram skeletten och skallarna med kulhål i nacken.

 

 

De dödas tystnad

 

Allt vi känner till om gulag vet vi genom vittnesmål från de levande, från överlevare. Men det fanns också människor som aldrig fick chansen att berätta något, människor vars liv inte räckte till en berättelse; de dog – och sedan var det slut.

​

Kanske är det endast under Norra Rysslands olustiga skyar som man så tydligt kan känna att det saknas något i vår förståelse av historien – en osynlig, stum sida. Också de döda har sin sanning, sanningen om alla som inte överlevde, och den är ännu fruktansvärdare än överlevarnas berättelser.

​

Denna sanning ifrågasätter rentav i någon mening överlevarnas sanning. De döda fick aldrig och får aldrig någon möjlighet att minnas, skriva och reflektera; för alla dem som inte klarade sig är världen för alltid begränsad till detta: gulag. De lämnar aldrig lägret, de sitter kvar där än.

​

Tiden är bruten. Och sprickan läker – om den alls kan läkas – endast i den utsträckning som de människor, vilka genom blodet är förpliktigade att minnas, är beredda att ta på sig denna plikt och att inte skjuta över den åt muséernas allmänna minnesform, att själva utföra de grundläggande, enkla handlingarna, att söka rätt på platserna, att ställa upp sina egna minnesmärken, att minnas, att skapa traditioner inom familjen eller en och en, för att på så vis återupprätta tidens brustna konjugation, förbindelsen i de samfällda ödenas historia.

I detta har Jurij Dmitrijevs arbete ännu en stor förtjänst: han utför detta oumbärliga, definitivt personliga arbete, men inte för andras räkning, han föreslår inga färdiga metoder för minnesarbetet, utan han förmår människorna att göra sina in­­satser personligen; och han gör det inte genom att vara en före­­bild eller genom uppmaningar utan genom själva upp­byggnaden, logiken i de minnesplatser som han ser och skapar.

 

 

Sandarmoch

 

Den första tanke man slås av är: Tjernobyl. Där – en osynlig död som bärs med vinden och strilar ner med regnet. Här − samma osynliga, immateriella död, existerande bara som ett blänk, en skugga.

​

Innan Semjon Lipkin skrev sin dikt »Ett spetstyg av taggtråd« måste han ha uppfattat denna skiftning, denna isande nyans som präglar Sandarmoch, även om han skrev dikten om andra platser: »ingen schamanistisk mystik kan lugna ditt hjärta på den plats där varje blad, varje fågelläte är så ohyggligt«.

​

Där varje fågelläte är ohyggligt. Det gäller Sandarmoch. Åren 1937–1938 avrättades här mer än niotusen människor.

​

Ingen död den andra lik. I Sandarmoch var döden sådan, plågorna sådana – med hopbundna handlovar, hopbuntade, dumpade på varandra, skyfflade ner i groparna − att platsen måste ha framstått som en öppning ner i underjorden. Skapelsen borde ha ett blödande sår här, inte små tallar, backar, sena höstlingon som sätter sina röda prickar i grålaven.

​

Men det är en helvetets plats på jorden.

​

Fasan som präglat den är så obestridlig att kulturen inte har något sätt att hantera den. Och på så vis är det bara uppriktigt att platsen saknar museum, fotografier, minnesföremål: där finns bara gravstenar och kors och en enkel klockstapel.

​

Att bli till museum är något som ännu ligger framför Sandarmoch; de grundläggande händelserna har fortfarande inte ägt rum här, kaos har inte blivit kosmos, ännu har inte något skapats ur intet.

​

En annan plats gör sig genast påmind, som ett rim i minnet, då man ser gravarna i Sandarmoch och deras ofta konstlösa, smaklösa begravningskitsch (man väntar bara på ett plumpt helkroppsfoto på den döde med uppknäppt kavaj). Precis sådana minnesmärken står nu i utkanten av massgraven på Mamajev Kurgan i Volgograd. De håller sig till den sovjetiska stilen, de bryter inte mot den, men de stirrar liksom rakt igenom den. Föreningar, lokala kommittéer och delrepubliker har på olika sätt försökt att luckra upp den armerade betong som allting gjutits i och som egentligen inte godtar några individuella drag, endast helheten hos det storslagna sovjetiska minnesmärket (som Vysotskij sjöng: här finns inga personliga öden, alla öden är gjutna i ett); men dessa minnesmärken utgör ändå försök att karva loss enstaka minnesransoner åt de grupper med efterlevande som kommer dit, ransoner som kanske kan mätta det individuella minnet.

​

Det kloka och precisa i Dmitrijevs och hans efterföljares metod består i att det inte finns något gemensamt minnesmärke i Sandarmoch, ingenting som kan dra åt sig blickarna och riskera att bli föremål för okritisk tillbedjan.

​

Som minnesplats är Sandarmoch avsiktligt splittrad − vid en första blick kan man tycka att det faktiskt borde finnas ett centralt, gemensamt monument. Men efterhand förstår man att det är just frånvaron av ett sådant som är det viktiga.

Sandarmoch utvecklas och växer i betydelse som summan av alla enskilda minneshandlingar, ur det enskilda sökandet, jag skulle nästan säga att Sandarmoch mognar, att det långsamt får ett självmedvetande, inser sin betydelse, renar sig, som genom bön, genom summan av alla enskilda ansträngningar hos de levande ättlingar som inrättat sina minnesplatser här, på den plats där det fruktansvärda brottet blev begånget och ingen annanstans, utan just här, bakom skogsdungen, runt kröken, på andra sidan tallen, vid det mossbevuxna stenblocket.

​

Så uppstår i Sandarmoch ett slags gemenskap för alla som minns och deltar och där ingen har monopol på minnet (vilket man kan känna till exempel vid skjutfältet i Butovo, där massgraven förvaltas av den ryska kyrkan, som har förvandlat platsen till en kultplats för sina egna nymartyrer).

​

Egentligen borde platsens historia (och dess utveckling framöver) kunna fungera som modell för hela Ryssland: överallt behöver vi förnya våra gemenskaper eller nätet av gemenskaper för anhöriga till repressionens offer, för de människor som kan ta på sig ansvaret för minnesplatserna och, i vidare bemärkelse, för minnespolitiken i alla dess uttryck; fast den frågan ska inte lämpas över på Jurij Dmitrijev, den tillhör alla oss som följer den väg han trampat upp.

​

… Avrättningsgroparna i Sandarmoch är utmärkta, markerade med plastblommor. Och plötsligt inser du att det finns två sätt att uppfatta dessa blommor: som minnestecken, men också som röda vimplar, markeringar: farlig plats, fallgrop, rasrisk, varning!

​

Och när du tänker på Sandarmoch och Dmitrijev så kommer du ofrivilligt att tänka på de så kallade likvidatorerna i Tjernobyl, de som gick in för att »släcka« reaktorhärden, rakt in i den starkaste strålningen.

​

Det finns radioaktiva element, vars halveringstid är kort, och andra, vars halveringstid sträcker sig över århundraden och årtusenden.

​

På de platser som förvrängts av gulag och som ännu har kvar dess strålning är det bara vi som kan gå in och bryta ner dess element och göra platserna livsdugliga igen.

 

​

P. S.

 

Jag står och röker vid Leningradstationen. Tåget till Petrozavodsk går om en halvtimme. Ännu ett led i processen mot Dmitrijev påbörjades igår.

 

En stressad kvinna springer fram till mig:

 

− Ursäkta, ni skulle inte vilja jobba lite extra som väktare?

 

− Nej tack, säger jag, nej.

 

Hon ställer samma fråga till några andra samtidigt som hon pratar i telefon:

 

− Nej, nej … Han har börjat dricka igen. Det är nytt skift i morgon och vi har ingen att skicka dit, vi har ingen, nej, den jäveln har ju börjat supa igen …

 

Med ens fylls jag av en märklig tacksamhet till denna för mig helt okända människa som har dragit sig undan för att dricka istället för att inställa sig på sin post och öppna och fälla ner bommen och kontrollera passerkort.

​

De har blivit alldeles för många – väktarna, övervakarna.

​

Dmitrijevs uppdagande av massgravarna vid Sandarmoch 1997 inträffade i tid, vilket var ett rent under. Platsen hade bara en viss mängd år på sig att framträda, inträffa, erkännas – och nu är det för sent att stryka ut den.

​

Vilket gör det desto mer häpnadsväckande när man betänker vilka ansträngningar som görs för att gömma undan Jurij Dmitrijev i fängelse. Det har satts in resurser och falska bevis på en skala som om det inte vore fråga om en kampanj mot en historiker och gulag-forskare utan ett drev mot en journalist eller aktivist som kommit någon färsk förbrytelse på spåren. Som om brottet inte alls skedde för åttio år sedan utan för bara fem eller tio år sedan, som om de skyldiga är samma personer som satt Dmitrijev bakom galler.

​

Detta är den kanske kusligaste delen av fallet Dmitrijev: det visar hur nära, hur nästan fysiskt nära de gamla massmorden ändå är − plötsligt krymper tidsavståndet mellan 1937 och 2017; och det visar sig att 1937 befinner sig i ett ständigt aktuellt, oavslutat, olöst tillstånd, i en tidlös häng­snara; och precis som de anhöriga, vars släktingar gick under i lägren, är också de nuvarande ryska makthavarna i allt väsentligt med blod förbundna med Stalinerans bödlar och mördare och kan inte avsvära sig dem i kraft av detta förvrida, monstruösa släktskap.

​

Överallt i fallet Dmitrijev anar man avtrycken från en byrå känd under en förkortning på tre bokstäver, vilket inte är någon tillfällighet. Det var samma myndighet som placerade narkotika hemma hos dissidenter och fabricerade falska anklagelser om våldtäkter och valutaspekulation. Med den östtyska säkerhetstjänsten Stasis terminologi kallades detta för Zersetzung – i betydelsen »demoralisering«, »splittring«. Stasis hemliga metoder är idag välkända. Så till exempel grunderna i Ministeriet för statssäkerhets specialdirektiv Nr. 1/76 av den 1/1 1976, som innehåller en uppräkning av de ur Stasis synvinkel effektivaste metoderna för Zersetzung. Bland dem:

 

– att systematiskt misskreditera personens rykte, värdighet och anseende i offentligheten genom en kombination av sannfärdig information, som tål granskning och kan inverka menligt på personens rykte, och falska men sanningsartade och svårbestridliga uppgifter, likaså diskrediterande;

​

– att systematisk undergräva de övertygelser som är förbundna med vissa ideal, förebilder osv., och förmå personen att ifrågasätta den egna övertygelsen;

​

– att inympa misstro och misstänksamhet i berörda grupper, sammanslutningar och organisationer;

​

– att använda anonyma eller under antaget namn författade brev och telegram, telefonsamtal, komprometterande fotografier, exempelvis på möten som ägt rum spontant eller blivit iscensatta;

​

– att använda sig av ryktesspridning riktad mot specifika personer i ifrågavarande grupp, sammanslutning eller organisation.

​

Detta är, som jag ser det, en tämligen precis beskrivning av vad som ligger bakom fallet Jurij Dmitrijev.

 

 

Sergej Lebedev i oktober 2017

Moskva – Petrozavodsk − Medvezjegorsk

​

Översättning till svenska av Nils Håkansson