En fråga som ställts många gånger under de tjugo månader det fullskaliga ryska angreppskriget mot Ukraina har pågått är hur stort motståndet mot kriget är inuti Ryssland, och vilka möjligheter detta motstånd har att påskynda en rysk kapitulation. Alla försök att besvara denna fråga strandar på att det saknas tillförlitliga faktaunderlag: i krigscensurens Ryssland är opinionsundersökningar notoriskt opålitliga och möjligheterna att bedriva oberoende sociologisk forskning starkt begränsade. I takt med att också journalisterna drivs ut ur (alternativt stängs ute från) landet blir också tillgången på rent anekdotisk evidens allt mindre. Föreliggande text är skriven i Moskva sommaren 2023. Den är ett försök att fixera dynamiken mellan repression och fredliga protester i den radikalt nya situation som råder i landet sedan februari 2022. Den rör inte vid mer militanta former av motstånd (som ryska frivilligbrigader på den ukrainska sidan eller inhemska sabotageaktioner). Vad den intresserar sig för är vilka motståndsuttryck som står till buds för den vanliga medborgaren – från symboliska gester till handfasta solidaritetsaktioner. Försöken att systematisera och konkludera till trots förblir också dessa observationer anekdotiska till sin karaktär, och lämnar en av de kritiska frågorna obesvarad – nämligen den om motståndets omfattning och möjligheter på sikt. Finns det under repressionen ett latent civilsamhälle, redo att manifestera sig den dag repressionen lättar, och inleda de processer som är nödvändiga för ett framtida fredligt Ryssland?

​

​

​

​

Jag vill inleda den här boken med en historia. Den femtiofemåriga Aleksej Moskaljov levde som ensamstående far med sin dotter Masja (som nu är fjorton) långt ute i den ryska provinsen, i en liten landsortsstad som heter Jefremov. Och båda var emot kriget i Ukraina. Det var kanske många runtom dem också, men de fann det för gott att tiga.

     I april 2022 ritade sjätteklassaren Masja en antikrigsteckning på bildlektionen. Lärarinnan sprang raka vägen till rektorn, som i sin tur tillkallade polisen. Nästa morgon greps Andrej och Masja av polis när de kom till skolan. Aleksej anklagades för »diskreditering av Ryska federationens väpnade styrkor« (formellt var det inte dotterns teckning som låg till grund för anklagelsen, utan ett inlägg hennes far hade skrivit på Odnoklassniki*). Rättegången ägde rum redan samma dag. Aleksej dömdes till böter. Dagen därpå väntade FSB på den då tolvåriga Masja i skolan, lärarna hade givit säkerhetstjänsten fria händer. Efter detta bestämde sig Aleksej för att ge dottern undervisning i hemmet, och i ett halvårs tid fick de vara ifred. I slutet av december 2022 kom polisen till dem på nytt. De genomförde en husrannsakan och konfiskerade datorer, telefoner och kontanter. Aleksej fördes till FSB. Under förhöret dunkade säkerhetspoliserna hans huvud i väggen och krävde att han skulle »erkänna att han arbetade för tredje person«. Den formella grunden var än en gång ett inlägg på Odnoklassniki som Aleksej påstods ha skrivit – själv hävdar han att hans sida hade blivit hackad. Familjen flyttade till en by långt utanför Jefremov, men inte heller det hjälpte i längden: i mars 2023 blev Aleksej gripen och satt i ­husarrest, medan Masja omhändertogs och placerades på barnhem. Sedan dess har Aleksej inte fått träffa henne, och under det första halvåret visste varken anhöriga, advokater eller människorättsaktivister någonting om flickans vidare öden. Den 28 mars fråntogs Aleksej vårdnaden och dömdes till två års fängelse. Samma dag som domen föll rymde han från husarresten, men blev gripen i Belarus och tagen i förvar. Den 3 juli fick han sitt straff skärpt, »med hänsyn tagen till att brottet begåtts under pågående väpnad konflikt« (vilket är ironiskt med tanke på att det i Ryssland, som bekant, är förbjudet att tala om »krig«, samtidigt som domstolarna alltså kan åberopa krigstida omständigheter i sina domar). I sitt slutord vid rättegången anhöll Aleksej att bli dömd till lagens strängaste straff, döden, eftersom han inte orkade leva skild från sin dotter.**

​

* »Klasskamrater«, den ryska motsvarigheten till classmates.com; en av världens femtio mest besökta sidor. – Red.

** Dödsstraffet ingår än idag i rysk lagstiftning, men är sedan 1996, då den sista avrättningen verkställdes, belagt med ett moratorium. Sedan den fullskaliga invasionen inleddes har detta moratorium ifrågasatts allt oftare av offentliga personer med band till regimen, från den förre presidenten Dmitrij Medvedev till dumaledamöter och ledande propagandister. – Red.

​

Dagen efter att den första domen fallit, den 29 mars, skrev Masja ett brev till sin far, som sedermera nådde honom via advokaterna. »Jag tror på att allt kommer att bli bra och att vi kommer att få vara tillsammans igen«, skrev hon. »Jag hoppas på det bästa och älskar dig väldigt mycket. Jag ber dig att aldrig ge upp. En dag ska vi sitta tillsammans vid köksbordet igen och tänka tillbaka på allt det här … Jag är stolt över min far. Det här antikrigstecknet [här hade hon ritat ett fredsmärke i brevet] vill jag ge som ett halssmycke åt den modigaste människan i hela världen! I love you, du är en hjälte. Min hjälte.«

     Aleksejs och Masjas historia har blivit en av de mest berömda antikrigshistorierna i Ryssland. Men det finns hundratals liknande historier, mindre kända och kanske inte lika demonstrativt brutala, men som alla handlar om fängelse, husrannsakningar, våld och människor som får sina liv förstörda. Putinregimen har tappat alla spärrar och skyr inga medel för att skapa en illusion av att det krig som den själv har utlöst åtnjuter ett kompakt folkligt stöd. De som försöker protestera mot kriget möts av våldsamma repressioner. 

     Detta häfte är en kortversion av min bok Fascisterna har ont om färg (som kom på ryska i augusti).* De handlar båda om den atmosfär av repressioner och angivelser som råder i dagens Ryssland, och om modet hos de hundra- och tusentals ryssar som är beredda att offra sin frihet, bekvämlighet och hälsa, i vissa fall rentav sitt liv, för att hejda detta skamliga krig. Eftersom jag inte kan räkna mig själv bland dessa hjältar nämner jag inte mitt namn (jag är kvar i Ryssland), men jag hoppas att jag ska kunna ge om så bara en ansats till svar på den i mina öron något naiva frågan varför protesterar inte ryssarna mot kriget?. Jag kallar den för »naiv« för att den ofta bottnar i okunskap. Dels om vilka faror det är förbundet med att försöka protestera mot kriget, dels om att olika slags protester och sympatiyttringar med Ukraina likväl är ganska utbredda i Ryssland, även om de ofta sker i det fördolda.

​

* U fasjistov malo kraski (Freedom letters, 2023). Titeln citerar en antikrigsgraffitti på en husvägg i Omsk, som fastighetsskötarna, ­komiskt nog, inte hade tillräckligt med färg för att måla över. – Red.

​

I denna kortversion av min bok har jag försökt täcka in några av protesternas nyckelmetoder – från massdemonstrationer och ensamdemonstrationer till inlägg på sociala medier och anonyma antikrigsuttryck i de mest skilda former. I den fulla versionen av boken berättar jag också om andra, mindre spridda former. Hit hör till exempel konstnärligt gestaltad protest (framför allt gatukonst); protest i form av kläder, tatueringar och frisyrer; försök att på laglig väg kämpa mot kriget genom skrivelser till politiska ledamöter, öppna brev; men också uppmaningar till lagbrott. Separata kapitel handlar om barns och ungdomars protest, olika antikrigs­rörelser, motståndet mot mobiliseringen – och om ytterligheter som självmord, självbränning, självskador.

​

​

Vart tog gatuprotesterna vägen?

 

Varför protesterar inte ryssarna mot kriget? Ofta handlar den frågan om demonstrationer: varför förekommer det inga gatu­protester, varför ligger torgen tomma i Moskva och andra storstäder?

     Det har de nu inte alltid gjort. Under de senaste tio åren har manifestationer med hundratusentals deltagare ägt rum i protest mot Putins framväxande diktatur. De var en mardröm för regimen, och som ett led av krigsförberedelserna gjorde myndigheterna sig redo att krossa alla protester mot kriget. Först skulle massmötena slås ner, sedan alla andra protestyttringar, inklusive privata samtal på gatan, caféer eller affärer – idag kan man bli gripen för sådana också. 

     Från och med den 24 februari 2022, från dag ett av den fullskaliga invasionen av Ukraina, satte regimen in allt för att tömma torgen. Det tog dem inte mer än två veckor. 

     I slutet av 2021 deltog jag i min sista stora demonstration innan det fullskaliga kriget bröt ut. Tre dagar efter den fullskaliga invasionen deltog jag i en demonstration mot kriget. När jag kom upp ur tunnelbanan vid Pusjkintorget, Moskvas viktigaste »protesttorg«, söndagen den 27 februari 2022 såg jag kontrasten med egna ögon. Poliserna och kravallpoliserna (som på grund av sina visirförsedda hjälmar brukar kallas för »kosmonauter«) var dubbelt så många som demonstranterna. Torget var avspärrat och det var förbjudet att stå stilla: antingen gick man sin väg med en gång man kom upp ur tunnelbanan eller också fick man finna sig i att bli gripen och ivägsläpad till en arresteringsbuss. Något möte i klassisk mening handlade det alltså inte längre om. Vad som frapperade mig mest var hur de två miljöerna – demonstranternas och de vanliga stadsbornas – lyckades samexistera och liksom ömsesidigt släppa igenom varandra: det var fullt möjligt att gå rakt igenom denna ut­glesade demonstration med ett stenansikte och låtsas att man inte såg någonting. Eller också kunde man stanna upp. Det gjorde jag. Och blev gripen efter trettio sekunder. Efteråt skrev de samma sak i min dom som i alla andras, att jag hade ­»ropat ›Nej till kriget!‹ samt vägrat att lyda polisens order«. Men det är bara smicker – det hade jag aldrig vågat. 

     Inte desto mindre gick folk ut på torgen för att protestera. Det enda som kan ge oss en uppfattning om omfattningen är statistiken över anhållna. Mellan den 24 februari och den 13 mars greps 14 900 personer vid demonstrationer i 155 städer runtom i Ryssland. Bara i Moskva greps 1 080 personer på invasionens första dag. I Ryssland som helhet runt två tusen. Därefter greps runt 500 – 600 personer om dagen. Bäst avkastning gav den 6 mars, då antikrigsrörelsen Vesna gjorde ett sista försök att kalla till en protestaktion på nationell nivå. Den dagen blev fem tusen personer gripna.

     

*  »Våren« (jfr vesna.democrat), petersburgbaserad prodemokratisk ungdomsrörelse, grundad 2013, sedermera extremistförklarad. – Red.

​

Rapporterna från olika människorättsorganisationer visade att de gripna blev utsatta för ett brokigt spektrum av våld. Folk blev misshandlade, ibland med elbatonger, i samband med gripandena. Väl på polisstationerna tvingades de att visa sina mobilchattar, de hotades med åtal för fosterlandsförräderi och extremism. De blev slagna igen, de nekades att dricka och att gå på toaletten, de hotades att med våldtäkt. I Petersburg tvingades två flickor att klä av sig in på bara kroppen och sära på skinkorna. En ljudinspelning från den 6 mars från en polisstation i Bratejevo (Moskva) fick stor spridning på nätet: » – Tänker du svara, din fitta? – ­Paragraf 51. (Ljudet av slag, flickan stönar) – Tänker du svara, jävla nolla? Jag kan värre! – Paragraf 51. (Ljudet av slag)« Paragrafen i konstitutionen som den misshandlade flickan hänvisar till garanterar medborgarens rätt att inte vittna mot sig själv. På Donskojstationen (också det i Moskva) vred de om armarna på en gripen flicka för att med våld tvinga henne att lämna fingeravtryck, samtidigt som en kvinnlig polis frågade hur mycket hon fått betalt för att delta i mötet: »Inget alls? Menar du att du går igenom de här plågorna för inget alls?« Enligt uppgifter från OVD-info tillkallades ambulans till trettionio polisstationer i Moskva och Petersburg, och Agora dokumenterade våld mot mer än femtio gripna mellan den 24 och 27 februari.*

​

*  OVD-info (jfr ovd.info), oberoende mediaprojekt som syftar till för att hjälpa dem som blir utsatta för rättsliga åtgärder för att de utnyttjar sin konstitutionella rätt till mötesfrihet och andra grundläggande politiska rättigheter. För statistik över gripanden och rättsprocesser på politisk grund. Erbjuder juridisk hjälp, både i samband med gripanden och rättegångar. Organisationens jourtelefon gör det möjligt att bilda sig en uppfattning om omfattningen av repressionerna, också då denna information annars är otillgänglig. Projektet har klassats som »utländsk agent« och blockerats i Ryssland. – Agora är ett landsomfattande ryskt nätverk av advokater och människorättsjurister, som på ideell basis bistår vid fall av brott mot de mänskliga rättigheterna. I juni 2023 klassades Agora som en »icke önskvärd organisation« av den ryska riksåklagaren för att den gett juridisk hjälp »åt oppositionella med uttalad antirysk position«. – Red.

​

Jag blev själv inte vittne till något våld. Under de sex timmar som jag tillbringade på en polisstation i Moskva såg jag bara ett löpande band, bemannat av trötta människor som hade full tupp med att processa alla gripna. Förhörs­ledare som fyllde i papper, kriminalare som försökte »knäcka« oss för att komma åt våra politiska åsikter, kontakter och vilka telegramkanaler vi prenumererade på (mig frågade de länge och väl om jag har släktingar i Ukraina), civilanställda som tog våra foton och fingeravtryck … Det riktiga arbetet började sedan: för första gången under de ryska protesternas moderna historia blev samtliga gripna satta under ett slags specialkontroll efteråt. I en hel månad fick jag regelbundna besök av poliser som fyllde i olika slags befängda frågeformulär: de frågade om mitt kodnamn (vilket med tanke på att jag skriver under pseudonym kanske inte var så befängt som det kunde tyckas), hårfärg och ögonfärg (fast vad det senare beträffade bestämde sig en polis för att dubbelkolla, och nej, sade han, ni har inte alls grå ögon, utan blå, vi ändrar i formuläret). Framför allt delade de ut skriftliga varningar som hotade med åtal enligt brottsbalken om jag gick ut på torget igen.* Därtill förmanade de mig muntligen på tusen och ett sätt. Regimen var rädd att protesterna inte skulle upphöra. Här ska det nämnas att universiteten spelade en särskild roll i att skrämma till tystnad. Studenter hotades med relegering om de deltog i möten eller uttalade sig mot kriget. OVD-info har dokumenterat fall på Moskvauniversitetet och mer än trettio andra högskolor. Andra blev helt sonika relegerade, som tretton studenter vid Petersburguniversitetet, två studenter vid St Petersburgs pediatrisk-medicinska universitet och så vidare.

​

* Den så kallade administrativa strafflagen behandlar ringa förseelser, som inte anses utgöra någon fara för allmänheten. Vid upprepade förseelser kan straff istället utdömas enligt brottsbalken, vars straff­skalor är väsentligt strängare.  – Red.

​

Repressionens juridik

 

Samtidigt hade myndigheterna formellt begränsade möjligheter att rikta repressioner mot krigsmotståndarna. För det första kunde en mötesdeltagare inte dömas till mer än böter enligt den administrativa strafflagen (vilket i och för sig kunde vara nog så kännbart för den enskilde), ansvar enligt brottsbalken inträdde först om man blev gripen en fjärde gång (och inte redan efter den andra, här ljög alltså poliserna för mig). De brottmål som ändå väcktes omedelbart efter invasionens början grundade sig därför på »uppmaningar att delta i protester«. Enligt människorättsorganisationer väcktes 21 åtal och 259 administrativa ärenden på denna grund. För det andra har det alltid bara varit ett fåtal som varit beredda att gå ut på torgen – men nu bestod myndigheternas uppgift i att se till att den bredare massa som var emot kriget tystades. Många människor i Ryssland reagerade med fasa när invasionen inleddes. De skrev om det i sina sociala medier, de protesterade offentligt och anklagade öppet Putin. Och här handlade det inte om oppositionella politiker, aktivister och så vidare. Det handlade om miljontals människor som hade växt upp i en kulturell tradition (nämligen den sovjetiska), som i och för sig var militaristisk till sin natur, men som samtidigt inskärpte att ett anfallskrig var någonting oacceptabelt. Vad Sovjetunionen än gjorde sig skyldig till upprepades mantrat att landet »aldrig hade angripit någon«, och att allt skedde i namn av »kampen för freden«. I många familjer var också minnet av dem som stupat i andra världskriget fortfarande levande. Hur propagandan än försökte förklara varför Ryska federationen nu bombade Kyjiv, Charkiv och Lviv framstod det därför som groteskt till och med för många lojalt sinnade ryssar. Bara under de första dagarna och veckorna skrev mer än en miljon personer under öppna brev mot kriget. En petition som krävde att Ryssland omedelbart skulle dra ut sina trupper ur Ukraina samlade 1 200 000 namnunderskrifter, och 280 000 skrev under ett krav att ställa Putin inför riksrätt. Över hundra kollektiva brev från olika yrkesgrupper publicerades: från landets läkare (17 000 underskrifter), anställda inom IT-sektorn (14 000 underskrifter), studenter, doktorander och lärare vid landets högskolor (10 000 underskrifter) … Dessa dessa fritänkare måste regimen få bukt med.

     Om man följer nyhetsflödet i februari och mars 2022 kan man följa hur putinregimens jurister våndades i sin jakt på lösningar. Först extremistförklarades hela klustret Meta / Facebook / Instagram / WhatsApp. De sociala medierna är uppdelade efter tydliga klasslinjer i Ryssland. Facebook användes huvudsakligen av landets oppositionella och intellektuella, medan Instagram var småföretagarnas plattform. WhatsApp användes däremot av tämligen breda folklager. Nu fick folk till sin förvåning höra att om de blev stoppade på gatan av en patrull som kontrollerade innehållet på deras mobil (och detta slags kontroller genomfördes verkligen under de första dagarna efter invasionen), då kunde exempelvis WhatsApp ligga till grund för åtal för stöttande av extremism. Just WhatsApp blev snart tillåtet igen, liksom även YouTube och Wikipedia: det fanns för närvarande helt enkelt ingen adekvat, myndighetskontrollerad ersättning för dessa tjänster. Sedan försökte regimens jurister införa en paragraf som beivrade »uppmaning till sanktioner mot Ryssland«, men utan att kunna finna material till den. 

     Det fanns kort sagt inte mycket att spärra in eller bötfälla krigsmotståndare för, och det var ett problem för regimen. Till och med enmansdemonstrationer var formellt tillåtna enligt lag, även om de i praktiken alltid blev avbrutna.

​

​

Diskrediteringslagstiftningen

 

Det var mot denna bakgrund som lagstiftarna lanserade följande nya, »geniala« innovation. Den 4 mars 2022 klubbades ett lagpaket igenom med nya paragrafer, den ena absurdare än den andra, inom både den administrativa strafflagen och brottsbalken. En av dessa paragrafer riktar in sig mot »diskreditering av Ryska federationens väpnade styrkor«. Den tillämpas mot alla som, var och hur det vara må, kritiserar kriget eller bara regimen (till exempel blev den berömde musikern Jurij Sjevtjuk* dömd enligt den för orden »Fosterlandet är inte presidentens arsle«). Denna paragraf gör bokstavlig verklighet av devisen »Krig är fred« från Orwells 1984, för det är den som tillämpas mot dem som använder ordet »krig«. Enligt den officiella versionen pågår nu en »militär specialoperation«,** och den får inte kallas på något annat sätt. I ett klargörande slår riks­åklagarmyndigheten rentav fast att det inte kan vara tal om »krig«, då »en krigsförklaring [skulle] föra med sig en rad betydelsefulla konsekvenser, såsom mobilisering, införande av utegångsförbud och andra«. Lustigt nog tog det bara två månader sedan detta dokument skrivits innan myndigheterna mycket riktigt utlyste mobilisering (för första gången sedan andra världskriget), men inte ens det fick kriget att bli till ett »krig« i regimens ögon. Det finns flera komiska exempel på hur Putin och hans byråkrater glömmer sig och yttrar det förbjudna ordet – vilket fått antikrigsaktivister att polisanmäla dem, snarast som ett slags trolling och naturligtvis utan andra följder än att rättsliga åtgärder vidtagits mot dem själva.

​

* Sjevtjuk är inte bara en av grundarna till den legendariska rockgruppen DDT utan också högprofilerad oppositionell. Sedan inledningen av invasionen har han skänkt alla intäkter från sina konserter till hjälp till de ukrainska flyktingarna.  – Red.

** På ryska spetsialnaja vojennaja operatsija, ofta förkortat SVO.  
– Red.

​

Dagen efter att denna nya paragraf infördes i brottsbalken skrev jag av ren upprördhet ett inlägg på facebook, som utan kontext var helt meningslöst: »Krig är krig.« Jag var mycket nöjd med alla lajks jag fick till stöd och med mitt eget mod – men sedermera skulle det visa sig att repressionen på Facebook var tämligen slumpartad jämfört med den mer systematiska förföljelse som bedrevs på sociala medier som stod under de ryska myndigheternas kontroll (som VKontakte* och Odnoklassniki).

​

* »I kontakt«, den ryska motsvarigheten till Facebook. – Red.

​

​

Fake-lagstiftningen

 

Nästa häpnadsväckande paragraf i brotts­balken av den 4 mars 2022 riktade sig mot »spridande av uppsåtligt lögnaktig information om Ryska federationens väpnade styrkor« – den som i allmänt tal kallas för »lagen om fejk« eller »lagen om militär censur«. Den har en högre straffskala (upp till tio års fängelse) och en lite annorlunda mekanism. Var och en som skriver om de ryska styrkornas krigsbrott (oavsett om det är på sociala medier, på ett plakat till en enmans­demonstration eller på ett pappersark) kan åtalas med hänvisning till att det ryska försvarsdepartementet har presenterat den »korrekta« versionen av de aktuella händelserna på sin officiella briefing. Denna paragraf har tillämpats mot dem som skrivit eller ­talat om illdåden i Butja, Irpen, det sönderbombade ­Mariupol och så vidare. Det är denna paragraf som legat till grund för merparten av de fängelsedomar som utdömts för antikrigsyttringar (som än så länge är relativt få jämfört med antalet böter). Här några exempel:

     – Viktorija Petrova, bosatt i St Petersburg, sitter sedan mer än ett år i häkte efter att ha fördömt kriget i några relativt neutrala inlägg på VKontakte.

     – Journalisten Marija Ponomarenko dömdes till sex års fängelse för ett Instagram-inlägg om bombningen av dramatiska teatern i Mariupol. Marija är diagnosticerad med psykiska besvär, klaustrofobin i cellen fick henne att tappa förståndet, hon skar upp venerna i häktet. På den psykiatriska kliniken där hon hamnade efteråt misshandlade vårdbiträdena henne när hon inte ville dricka upp sin choklad. 

     – Regissören Siova Koroljov spelade in en dokumentär om henne – och hamnade själv i häkte för samma paragraf.

     – En student vid Moskvauniversitetet, Dmitrij Ivanov, dömdes till åtta och ett halvt års fängelse för sina inlägg på en Telegramkanal. I sitt slutord inför domstolen sade han: »Ryssland – det är vi själva. Vad det kommer att bli för ett land beror bara på oss.«

     – Den cancersjuke Ivan Barysjnikov dömdes till sju och ett halvt års fängelse för sina inlägg om sänkningen av kryssaren Moskva och om att värnpliktiga soldater deltar i kriget (vilket sedermera bekräftades av myndigheterna själva). Han vårdade sin 97-åriga mor, som överlevt förintelsen och som domstolen nu beslöt att överlåta åt de sociala myndigheterna. Som tur var hann kvinnan dö innan detta skedde. 

     – Ledamoten av Moskvas stadsfullmäktige Aleksej Gorinov sade under ett sammanträdande att det var groteskt att diskutera en barnteckningstävling medan barn dödades varje dag i Ukraina under beskjutningarna. Sju års fängelse.

     – Oppositionspolitikern Ilja Jasjin fick åtta och ett halvt års fängelse för en video om krigsförbrytelserna i Butja.

​

​

Rättfärdigande av terrorism

 

Ett tredje »juridiskt initiativ« daterar sig till våren 2023: från och med nu börjar myndigheterna aktivt tillämpa en paragraf som beivrar »rättfärdigande av terrorism« mot krigsmotståndare. Den tillämpas mot dem som uttalar sig positivit om ukrainska militära framgångar, ryska nederlag, angrepp mot ryska mål och så vidare. Det är förresten precis den här paragrafen som ligger till grund för häktningen av dramatikern Svetlana Petrijstjuk och regissören (tillika författaren av en handfull krigsdikter) Zjenja Berkovitj. Hit hör också några närbesläktade paragrafer, som till exempel den som riktar sig mot »uppmaningar till verksamhet riktad mot statens säkerhet«. Det är den som ligger till grund för rättegången mot Artiom Kamardin, Jegor Sjtovba och Nikolaj Dajneko, som står åtalade i det så kallade »Majakovskij­fallet«. I september 2022 läste några unga poeter dikter mot mobiliseringen på torget vid Majakovskijstatyn i Moskva – med expressiva titlar som »Slå ihjäl mig då, separatist!« ­eller »Leve Kyjiv-rus, Novorossija suger!«. Nästa dag bröt sig specialstyrkor in i lägenheten där Artiom bodde. De körde upp en hantel i anus på honom och spelade in alltihop på video. De smorde in hans flickvän med superlim. Sedan tvingade de alla att be om ursäkt på video. Nu sitter de allihop i häkte sedan ett år tillbaka – för sina dikter.

​

​

Fosterlandsförräderi

 

Slutligen ett fjärde initiativ (allt eskalerar inför ögonen på oss): nu har en ny version av en av brottsbalkens strängaste paragrafer, den om »fosterlandsförräderi«, antagits. Under Stalin användes den i masskala som instrument för politisk terror. Under den sensovjetiska och postsovjetiska perioden fick den »vila«: antalet domar sjönk väsentligt, och delades i första hand ut för spionage. Men sommaren 2022 utvidgades paragrafen, så att den nu också omfattar bland annat ekonomiskt stöd åt fientligt sinnad armé, samarbete med utländska organisationer och så vidare. Säkerhetstjänsterna gick först ut med offentliga varningar till alla som donerat pengar till ukrainska armén – »varningsvideor« visades på teve. På våren inleddes så de första brottmålen, vars antal nu växer i geometrisk följd. Mycket lite är känt om dem eftersom förundersökningen är sekretessbelagd och rättegången sker bakom lyckta dörrar. Det var denna paragraf som låg till grund för den tjugofemåriga fängelsedomen mot oppositionspolitikern Vladimir ­Kara-Murza – ett fullkomligt stalinskt straff! Våren 2023 skärptes straffskalan, så att paragrafen nu kan ge upp till livstids fängelse.

​

​

Protestens former

​

​

Enmansdemonstrationer 

 

Också under dessa omständigheter vågar tusentals ryska medborgare stå upp för sina åsikter och protestera mot kriget med de medel som står till buds – låt vara att det nu inte är så många längre. 

     Enligt regimens egen information (uppgifter som läckt från Roskomnadzor*) utgjordes mer än hälften av protest­aktionerna i Ryssland 2022 av ensam­demonstrationer. Dessa aktioner kräver ett särskilt slags mod. När man deltar i en vanlig demonstrationer räknar man alltid med att kunna göra »samma sak som alla andra«. Man behöver aldrig vara ett ensamt subjekt, och risken att sluta i en arresteringsbuss är inte hundraprocentig – man har alltid en chans att försvinna i mängden. För att gå ut ensam med ett plakat, en mot alla, beredd att stå upp för sina åsikter trots att man nästan garanterat kommer att hamna hos polisen – då måste man ha ett annat slags mod. Ändå går somliga ut och ställer sig på torget gång efter gång. Som till exempel koreografen Ilmira Rachmatullina från Ufa. I mars, maj, juni och juli blev hon gripen med ett plakat, för varje gång blev straffet allt strängare, tills hon till sist blev överfallen av okända gärningsmän och såg sig tvungen att fly från landet. 

​

* Den federala myndigheten för övervakning av teleförbindelser, informationsteknologi och masskommunikation, som alltså utgör det främsta ryska censurorganet för massmedia och internet. – Red.

​

     Under de mer än arton månader det fullskaliga kriget har pågått har det, enligt människorättsorganisationer, inte gått en dag utan att åtminstone någon har gått ut på gatan med ett plakat. Vissa dagar är de fler, andra färre. Mellan den 5 och den 8 mars 2022, det vill säga de tre första dagarna som de nya lagarna var giltiga, polisanmäldes 144 ensamdemonstranter, och den 24 februari 2023, på årsdagen av den fullskaliga invasionen, greps 54 personer i fjorton olika ryska städer (uppgifterna kommer från OVD-info). Denna statistik är helt säkert ofullständig. 

     Dessutom har polisen ofta agerat underligt, särskilt under den första tiden. Journalisten Darja Kutjerenko beskriver detaljerat atmosfären under dessa motsägelsefulla dygn. På dagen blev hon gripen i samband en ensamdemonstration och avkrävd en skriftlig förklaring, samtidigt som poliserna uppträdde ytterst artigt och släppte henne utan att upprätta någon anmälan. Men redan samma natt kom andra poliser hem till henne och förde henne till stationen för att »upprätta en ny anmälan«. De hotade henne hela natten, av någon anledning gjorde de alkoholtest och undersökte om hon varit inblandad i ett lägenhetsinbrott … En annan kvinna, som också hon genomfört en ensamdemonstration i Moskva, släpptes sedan hon skrivit en förklaring, men bara för att redan nästa dag bli avtvingad från sitt flygplan till Sotji och förd till samma polisstation för att upprätta en anmälan.

     När den oppositionella pressen »i det förra livet« skrev om demonstrationerna uppmanade den ofta läsaren att se på »alla dessa fantastiska ansikten« (när jag själv väl hamnade i en arresteringsbuss hade också jag en känsla av att det var landets bästa människorna som satt samlade här). På samma sätt skulle jag, på tal om ensamdemonstrationer, vilja upp­mana läsaren att se på alla dessa fantastiska texter. Vanligast var förstås det klassiska slagordet »Nej till kriget!« och olika uttryck för stöd till Ukraina, plakat i de ukrainska färgerna och så vidare, men det fanns också mer kreativa varianter:

     »Krig är fred, frihet är slaveri« (en vinkning åt de ryska myndigheternas orwellska hållning)

     »Jag vill att pappa ska få leva«

     »Kriget betalas ur din ficka«

     »Ärligt talat hade jag större tur än Ryssland. Mig kröp han ner från frivilligt. Ljudmila Putina« (plakat undertecknat å vägnar av Putins exhustru, som efter skilsmässan 2013 försvann helt från offentligheten)

     »Allt går enligt planen. Vi går mot paradiset«

     »Min man blev tvingad att åka och skjuta på min brorson. Hejda detta vansinne«

     »Sitt stilla i båten, vår råtta är sjösjuk« (uppmaningen att »sitta stilla i båten« har varit en stående refräng i propagandan)

     »1984. Vi kan göra om det« (»Vi kan göra om det« är en annan av propagandisternas refränger, anspelar på segern 1945, här kombinerad med Orwell)

     »Alla som försvarar denna blodspillan måste vara beredda att spilla sitt eget«

     »Putin, det här är din sista födelsedag. Fira, ditt kräk« (plakat på Putins sjuttioårsdag i oktober 2022)

     »Ge mig en kram om du är för fred« (och människor på gatan kom verkligen fram och kramade om demonstranten), samt dess ironiska variant:

     »Grip mig om du är emot kriget« (polisen såg sig likväl tvungen att gripa personen ifråga)

​

Som många säkert redan har hört kan man som ensamdemonstrant i Ryssland bli gripen också för ett tomt pappersark eller för ett plakat med en rad asterisker på ( * * *  * * * * * – så lyder chiffret för orden Net vojne, »Nej till kriget«). Utan­för Kreml blev Moskvabon Konstantin Goldman gripen för att han höll Lev Tolstojs Krig och fred i händerna. Man skulle kunna tro att folk väljer att demonstrera på det här sättet för att undkomma ansvar i domstolen, för att sedan kunna säga: försök bara att bevisa att mitt tomma papper var en protest mot kriget! Så är det i själva verket inte alls. De som går ut med ett tomt ark, eller med texten  * * *  * * * * * , vet utmärkt väl att de kommer att bli gripna och bötfällda för att deras tomma papper »diskrediterar landets väpnade styrkor«. Snarare är det ett uttryck för bitter ironi, ett försök att påvisa och förstärka det absurda både i repressionerna och hos det orwellska nyspråket. Redan i och med de första gripandena förvandlades denna protestform till ett slags egenartat maraton, vars kreativa lösningar syftade till att få poliser och domare att framstå som så stora idioter som möjligt.

     Till exempel finns det en hel serie ensamdemonstrationer som bygger på ordet mir, »fred«. »Mir« är till exempel namnet på det ryska betalsystem som lanserats som ett inhemskt alternativ till Visa och MasterCard, och i Moskvas tunnelbana blev en man gripen för att ha stått och hållit upp sitt Mir-kort ovanför huvudet. Därefter blev en annan ensamdemonstrant gripen för att ha hållit upp en korv av det kända märket »Miratorg«, men med de sista fem bokstäverna överstrukna. I Kazan anspelade en demonstrant på det faktum att asteriskerna i vissa typsnitt ser ut som snöflingor och skrev »Nej till  * * * * * ! Upp till kamp mot snön!« Många stök en eller flera bokstäver ur ordet vojna, »krig«, och förklarade sedan i domstolen att de hade menat till exempel vodka. Det mest kända fallet ägde rum i Tiumen, där en ung kvinna vid namn Alisa skrev »Nej till vo * * a!« med krita på asfalten och i domstolen förklarade att hon menade fisken mört, vobla, och att detta var föranlett av »det obehag hon kände inför sagda fisk«. Men det sensationella var inte hennes förklaring, utan att domstolen godtog den och till och med gav tillbaka asken med kritor till henne. När denna historia blev känd utlöste den allmän uppståndelse i antikrigskretsar – överallt på gatorna ritades överkryssade mörtar, man hittade på mörtskämt och mörtsånger, och många drog slutsatsen att mörten från och med nu gick att använda som ett slags laglig metafor för kriget. Men denna »mört« blev inte långlivad: så fort detta ståhej uppstod togs fallet upp till omprövning, och det hela slutade med att Alisa likväl fick böter – för »diskreditering«.

     I Petersburg ställde sig en viss Artur Dmitrijev på gatan med ett plakat som löd: »Kriget har vållat så stort elände att det är omöjligt att glömma. Det finns ingen förlåtelse för dem som än en gång smider aggressiva planer.« Han blev förstås dömd, och det var inte förrän han fick domslutet som slår fast att dessa ord »diskrediterar de väpnade styrkorna« i sin hand som Artur avslöjade att det var Putins egna ord: han hade yttrat dem 2021 på paraden i samband med firandet av årsdagen av segern i andra världskriget. 

     Utöver trolling av detta slag har många plakat präglats av någonting som man kanske kunde kalla för ett sökande efter normalitet – ett försök att bevara och försvara grundläggande moraliska principer. Här finns citat ur Konstitutionen, ur Bibeln (»Du skall icke dräpa«) … Så har flera personer blivit dömda för citat ur litterära klassiker. I ett fall, när Moskvabon Aleksej Nikitin ställde sig vid Kristi Frälsarekatedralen med ett citat av Lev Tolstoj, formade sig polisanmälan till en veritabel litteraturvetenskaplig traktat: »Det är allmänt känt att den styrande regimen i Lev Tolstojs verk blir föremål för svidande kritik, i synnerhet för dess legitimering av våld i samband med sociala oroligheter. Detta ger anledning att tolka Nikitins ensamdemonstration som en maning att störta den sittande makten, samt att följa Tolstojs ideologi.« Den berömda ryska översättaren Ljubov Summ (i vars översättningar Salman Rushdie, Plutarchos och Franciskus av Assisi kommit ut på ryska) ställde sig på Pusjkintorget i Moskva med ett citat ur Nikolaj Nekrasovs dikt »Lyssnande till krigets fasor« – en artonhundratalsklassiker som ingår i läroplanen för grundskolan. Domstolen drog sig inte för att i domslutet slå fast att denna humanistiska klassiker »erbjuder ideologiskt stöd för idén att störta makten samt kritiserar den sittande regimen för dess legitimering av våld … På så vis är Ljubov Summs val av agitationsmedel ämnat att skapa en negativ inställning till den militära operation som den Ryska federationens väpnade styrkor genomför«.

​

​

Mitt hem är min borg

 

Ett särskilt slags mod krävs också för att göra verklighet av principen »mitt hem är min borg«. Våren 2022 började folk hänga upp slagord mot kriget i fönstren på sina lägenheter eller bilar. På en av de översta våningarna i mitt höghus har någon tejpat upp bokstäverna »Krig är ondska« på sitt fönster. Jag såg det inte med en gång på mina promenader med hunden, men sedan förvånade det mig att vederbörande inte har fått besök av polisen. Det var i och för sig svårt att få syn på texten nerifrån gatan, så det är fullt möjligt att polisen aldrig fick såg dem och att ingen av de förbipassarande angav honom – bokstäverna hängde kvar i nästan ett halvår. 

     I Naberezjnyje Tjelny hängde en viss Albina Ardachanova ut en banderoll med texten »Nej till kriget« på sin balkong – och fick omgående besök av polisen. Först ville hon inte släppa in dem i lägenheten, men när de började hota henne blev Albina rädd och lät dem först gå ut på balkongen och sedan föra henne med sig till polisstationen. I Novo­sibirsk hängde en pensionär vid namn Ljudmila upp den ukrainska flaggan på balkongen – och vägrade att släppa in polisen. Hon bodde på översta våningen. När personal från räddningstjänsten tog sig upp på taket och rev ner flaggan skaffade sig Ljudmila en ny och hängde upp igen, den här gången på insidan av inglasningen. Samma sak gjorde ägarna av en lägenhet i Krasnojarsk, men där tog sig fastighetsskötarna upp på fjärde våningen med hjälp av en kranbil och målade helt sonika över fönstret med vit färg.

     Några gånger, låt vara inte så många, har jag sett bilar parkerade på gårdarna i Moskva med nummerplåtar där den ryska trikolorens röda färg har målats över med vitt (den vit-blå-vit flaggan är vid det här laget vedertagen som antikrigsvariant av den ryska flaggan). Det var min son som först gjorde mig uppmärksam på det: »Vad är det där för en flagga pappa?« – »Eh, det är … det är också Ryssland.«

     Det finns över huvud taget gott om historier om antikrigstexter och -märken på bilar. En av dem handlar om en Moskvabo vid namn Daniil Tichomirov, som dömdes till ett och ett halvt års fängelse för att ha slagit till trafikpolisen som upprättade en anmälan mot honom. Och för de vitblå flaggorna på nummerplåtarna kan man bli stoppad på gatan. I Zelenograd berättas det om hur en kvinna blev stoppad och ombedd att vara vittne vid upprättande av en sådan anmälan. Först då såg polisen att också hon hade den vit-blå-vita trikoloren på nummerskyltetn – och dömde ut böter åt henne också.

     Människor försöker utnyttja de mest olika medel för att protestera. De lyssnar på antikrigsspellistor som sätts samman av oppositionella Telegramkanaler i bilen. Till och med så oväntade medel som en löpartur eller en cykeltur kan förvandlas till en protestaktion: om man följer en rutt som bildar till exempel orden »Stop War« och spårar den med någon app kan man sedan lägga ut resultatet på sociala medier.

​

​

Flygblad, klotter och klistermärken

 

Ett annat, mer anonymt sätt att protestera är i form av flygblad och annan visuell agitation. Under hela 2022 har jag följt det hemliga motståndet här i min trappuppgång i Moskva. Först dök klottret upp i mars: på den ljusgrå informationstavlan nere i barnvagnsutrymmet hade någon skrivit »Det är krig« med svart spritpenna. Intonationen är häpnadsväckande exakt: inte ens »Nej till kriget«, utan ett torrt konstaterande av faktum, en protest mot att samhället har fått tungan avskuren och mot att det är förbjudet att kalla saker vid deras rätta namn. Efter några dagar tvättades det bort. Så dök det upp på nytt. Denna katt-och-råttalek har fortsatt i ett helt år – ibland har den tagit paus i några veckor, bara för att sedan återupptas dagligen. Framemot hösten blev fastighetsskötarna aktivare, likaså den okände aktivisten. På morgonen går man med barnet till skolan och får syn på ett pinfärskt klotter – hur hinner han, vår käre Banksy? Efter tjugo trettio minuter kommer man tillbaka – då står det en delegation fastighetsskötare och trampar nervöst, klottret är borta, de sneglar misstänksamt efter en. Ännu oftare händer det att man inte ens hinner bli vittne till den korta skärmytslingen – när man går förbi känner man en stark lukt av aceton i trapphuset. Därefter började de måla om tavlan. Först avverkade de femtio nyanser av grått och nu är tavlan svart.

     Liknande lekar verkar pågå lite varstans. På ett fotografi ser man hur en fastighetsskötare i Jekaterinburg målar över en flera meter lång inskrift: »Kriget kan du inte måla över!« Och så finns »Historien om en vägg« – ett projekt av den feministiska antikrigsrörelsen FAM*  som består av en serie på tjugo foton av en och samma vägg från våren, sommaren, hösten och vintern 2022: lager efter lager av färg, ett av dem för att täcka inskriften »Kriget kan du inte tvätta bort«. Och i Omsk (det låter som en anekdot, men är sant) tog färgen faktiskt slut när fastighetsskötarna skulle måla över inskriften »Fascisterna har ont om färg«. 

​

*  »Feministiska antikrigsmotståndsrörelsen« (på ryska Feministskoje
antivojennoje soprotivlenije, förkortat FAS, och i engelskspråkiga sammanhang känt som »Feminist Anti-War Resistance«, FAR eller FAWR), är en av de viktigaste motståndsstrukturerna i och utanför Ryssland. Grundades dagen efter den fullskaliga invasionen och presenteras utförligt i Gotlandssamtal 12, Kriget börjar i hemmet, som utkommer parallellt med detta häfte. – Red.

​

Oftast verkar det vara människor utan tidigare konspiratorisk erfarenhet, men med en ärlig vilja att protestera, som står bakom dessa flygblad och inskrifter. Därför hamnar de ofta i polisens händer. Särskilt ofta stöter man på pensionärer i nyheter som dessa. Så fick till exempel den pensionerade före detta polisanställda (sic!) Tatiana Savinkina från Petro­zavodsk böta tre gånger för att hon varje vecka klistrade upp flygblad i trappuppgången och på busshållplatsen. Hon gjorde inte mycket för att gömma sig för de förbipasserande, och dessa tillkallade polisen. Den 72-åriga Moskva­bon Galina Borisova hängde upp en skylt med texten »No bellum« (»Nej till kriget« på latin) i den romerskkatolska S:t Louis-kyrkan i Moskva, vars församling hon tillhör. Pensionären Irina Tsybaneva lade följande lapp på Putins föräldrars grav på Serafimovskoje-kyrkogården i Petersburg: »Ni är föräldrar till en galning, kom och hämta honom, han har förorsakat så mycket smärta och död. Hela världen ber att han ska dö. Död åt Putin, ni har uppfostrat ett missfoster och en mördare.« Irina blev gripen och satt i husarrest, i rättegången som följde dömdes hon till två år villkorligt, trots att advokaterna försökte övertyga rätten om att lappen »var hemlig till sin karaktär och aldrig avsedd att bli offentlig«. Mest av allt ser detta ut som ett själens skrik. Det är inte en slump att det pytteplakat med orden »Nej till kriget« som några journalister hittade i en glipa under Solovetskstenen* påminner om bönelapparna som judarna sticker in i Klagomuren i Jerusalem. Under stenen var det ingen som tittade, och därför hade det lilla plakatet förmodligen legat där länge. Efter att det blev upptäckt låg det kvar i fyra veckor till: journalisterna skrev inte omedelbart om sitt fynd. 

​

* Solovetskstenen är minnesmärket över offren för stalinrepressionerna mitt i centrum av Moskva, alldeles bredvid FSB:s byggnad på Lubjanka. – Red.

​

     Också klassiska antikrigsflygblad har blivit relativt vanliga. Det är som om vi hade hamnat i en tidsmaskin – precis som den antifascistiska motståndsrörelsen under andra världskriget klistrar vi upp flygblad med ordet »Fred!« på nätterna. Jag kom att tänka på det när jag läste följande, för våren 2022 fullkomligt alldagliga nyhet från Ufa: på väg hem från arbetet på natten fick en polis syn på en ung man som klistrade upp pappersark på husväggarna. Han greps, och 180 antikrigsflygblad beslagtogs. Det känns som hämtat från 1942.

     När dramatiska teatern i Mariupol bombades var det någon som skrev ordet »Barn!«* på asfalten utanför barn- och ungdomsteatern i Petersburg.

​

* Dramatiska teatern i Mariupol bombades i mars 2022. Utanför teaterbyggnaden stod ordet »barn« skrivet på ryska med stora bokstäver för att de ryska trupperna skulle veta att civila, och bland dem många barn, hade sökt skydd i teatern och inte bomba den – Red.

​

     Och på gatorna runtom i ryska städer började folk i hemlighet knyta upp gröna band – man kan fortfarande stöta på dem här och där, på undanskymda platser, där poliserna och fastighetsskötarna inte har fått syn på dem. Varför just det gröna bandet blev en symbol för krigsmotståndet har jag ingen aning om (kanske är det för att man får grönt om man blandar den ukrainska flaggans färger), men det har till och med givit namn åt en av antikrigsrörelserna.

     Ja, till och med höstlöv har antikrigsaktivisterna använt som agitationmaterial – genom att skriva slagord mot kriget på dem och kasta ut dem på gatorna. Hösten 2022 karakteriserade aktivisterna det som en förhållandevis ofarlig form av protest (visserligen också, i mina ögon, föga effektiv, för det är väl ingen som ser noga efter under var de sätter fötterna). 

     Ännu en form är skriva på sedlarna – också det ett slags »tidsmaskin«, som knyter an till den antisovjetiska propagandan från andra halvan av 1900-talet. Av allt att döma är metoden ganska populär – och den har sina regler: påskriften får inte täcka mer än 40 % av sedeln (annars tas den ur cirkulation), man får bara betala med den på platser som saknar videoövervakning, och så vidare. En invånare i Sverdlovsklänet som bröt mot den sista regeln åkte fast: han blev gripen efter att ha betalat med sedlarna i en betalautomat. Och snickaren Sergej Filenko från Petrozavodsk gjorde inte sina påskrifter anonymt, utan som ett offentligt statement. Sedan han dömts till trettio tusen rubel i böter för sina ensamdemonstrationer mot kriget skrev han på sex femtusenrubelssedlar: »Inte en kopek till kriget och Putin. Jag ger härmed min tillåtelse att spendera dessa pengar på goda ting.« »Jag märkte sedlarna«, förklarade Sergej, »på samma sätt som polisen på filmer märker pengar som de betalar ut till terrorister och rånare.«

     Allt detta är exempel på hemgjorda aktioner, utförda av privatpersoner. Men det finns också mer »professionella«, som inte bara ligger på en annan typografisk nivå, utan också har en mer ansvarsfull attityd till säkerhet. Jag har nämnt lappen på graven till Putins föräldrar – där fanns också ett annat budskap, ett fantastiskt litet plakat, utskrivet på ett plastark. Det imiterade en sida ur en kontaktbok från grundskolan, och på den stod det: »Bästa föräldrar! Er son beter sig förfärligt! Han skolkar från historielektionerna, slåss med sin bänkkamrat och hotar att spränga hela skolan! Vidtag åtgärder!« Det var en högst äventyrlig aktion, vars upphovsmän förblivit på fri fot, trots att graven står under bevakning dygnet runt.

     De olika antikrigsrörelserna distribuerar professionella mallar till flygblad och klistermärken som är tämligen enkla att printa ut. De ger exempel på både högkvalitativa design­lösningar och kreativa grepp. Så finns det till exempel fejkade tunnelbanekartor som har klistrats upp i Moskvas tunnelbanevagnar: vid ett närmare påseende visar det sig att de inte visar Moskvas tunnelbanelinjer, utan tunnelbanan i Kyjiv eller Charkiv, med följande text under: »På grund av beskjutningen är tiotusentals civila tvungna att varje natt söka skydd i tunnelbanan.« Ett annat exempel är en serie klistermärken med rubriken »Detta är ett militärt objekt«. På väggarna till ett vanligt bostadshus kan rubriken följas av texten: »VAPENFÖRRÅD. Mot ett ukrainskt hus som detta avfyrade ryska trupper den 10 oktober en raket.« Eller på ett köpcentrum: »BAS FÖR BANDERITER.* Mot ett köpcentrum som detta avfyrade ryska trupper … «

​

* Begreppet »banderiter« (banderovtsy) betecknade i den sovjetiska propagandan den underjordiska ukrainska nationalistiska rörelsen under och efter andra världskriget. Begreppet har idag övertagits av den ryska propagandan för att påskina att kriget förs mot en radikal nationalistisk regering och inte mot hela det ukrainska folket. Refererar till Stepan Bandera (1909–1959), ledare för den militanta ukrainska nationalistiska organisationen OUN i västra Ukraina på fyrtiotalet. – Red.

​

Det har rentav förekommit fabrikstillverkade banderoller. Var de har tillverkats och av vem vet jag inte, men antagligen finns det folk på tryckerierna som är beredda att hjälpa krigsmotståndarna. De har tryckt upp stora banderoller av tyg, som sedan har hängts från broar eller på kajer. De har synts i Sotji, Ufa, Petropavlovsk-Kamtjatsk, Angarsk och många andra städer, och den mest effektfulla var nog den som hängdes upp alldeles under det ryska försvarsdepartementets byggnad: den 12 juni 2022, på den så kallade »Rysslandsdagen«, hade någon vecklat ut en banner lika hög som kajbanken ner till Moskvafloden, med texten »Det här är inte min dag«.

​

​

I gränslandet mot gatukonst

 

Vad flygbladsgenren har gemensamt med gatukonsten är det kreativa draget: båda söker efter nya former. Tyvärr faller den egentliga gatukonsten utanför detta häftes ramar – men den finns, i flera storstäder är anonyma gatukonstnärer verksamma, ett slags efterföljare till Banksy, som under det ett och ett halvt år som gått har skapat många slående verk (som myndigheterna så gott som undantagslöst har förstört omedelbart, men fotografier finns kvar). Det som jag ska nämna här är kanske inte riktigt gatukonst, men det är inte heller »bara ett yttrande«. 

     – Kors på innergårdar. Våren 2022 spreds de kusliga fotona från Mariupol av hur människor blev begravda alldeles utanför sina egna hus. FAS uppmanade sina anhängare att resa likadana kors på gårdarna mellan höghusen i Ryssland och förse dem med en text om Mariupol. Mer än 350 sådana kors restes i fyrtio ryska städer (enligt information från FAS). På dem nämndes inte bara Mariupol, utan också ­Butja, och efter varje nyhet om andra beskjutningar, bombardemang och krigsbrott dök det upp nya kors.

     – Blodiga, stympade leksaker som antikrigsaktivister placerade ut på lekplatser, innergårdar och offentliga platser.

     – »Blod« i vatten, snö eller is. I flera aktioner har aktivister hällt ut färg i fontäner eller skrivit med färg på frusna floder. Den kanske mest effektfulla var på Gribojedovkanalen i Petersburg, där det uthällda »blodet« täckte en yta av flera dussin kvadratmeter. I en annan hackades texten »Nej till kriget« in i isen på Neva och fylldes med röd färg, så att gatukontoret blev tvungna att täcka isen med snö.

     – Gula och blå ballonger som stiger mot himlen ovanför stadskärnorna i de större städerna. Också dessa aktioner har varit vanliga – aktivisterna har lockats av att de är enkla att genomföra. Ballongerna kan släppas från en avsides bakgård och ändå synas från de centrala torgen redan i nästa sekund. Det viktigaste är att antingen köra dem dit i bil eller att komma gående med de blå och gula separat. 

     – Prislappar med antikrigsbudskap. Klistermärken som ser ut som vanliga prislappar på de stora livsmedelsaffärerna – bara med ett annat innehåll. Kundens uppmärksamhet fångas av priset (skrivet med stora siffror), sedan kan han eller hon läsa det finstilta budskapet. Till exempel: »20. De ryska trupperna har förstört mer än 20 medicinska institutioner«, eller: »0. Ryssland använder sig av mobila krematorier, den här gången kommer det att komma hem 0 zinkkistor med våra söners lik.« I början av maj 2022 hade sex personer blivit gripna för att ha klistrat sådana prislappar i affärer, och denna protestform hade kunnat förbli tämligen lokal om det inte hade varit för den spridning som Aleksandra Skotjilenkos historia fick.

     Aleksandra är konstnär och journalist från Petersburg. Från häktet skriver hon om sig själv: »Det har inte råkat sig bättre än att jag representerar allt som putinregimen är så intolerant mot: konstnärlighet, pacifism, hbtq, psykologisk folkbildning, feminism, humanism och kärlek till allt som är färgstarkt, mångtydigt, ovanligt.« Redan före kriget var hon känd för sina böcker, sina seriealbum (det mest berömda av dem, Boken om depression, har översatts till flera språk), sina folkbildande program och musikprojekt. Den 11 april 2022 genomfördes en husrannsakan i hennes lägenhet, och själv blev hon arresterad för att hon den 31 mars hade bytt ut fem prislappar på en av livsmedelskedjan Perekrjostoks affärer. Hon hade inte ens skrivit dem själv utan använt en mall från internet. Sedan dess – i ett och ett halvt år – befinner Aleksandra sig i häktet för »spridande av medvetet lögnaktig information om Ryska federationens väpnade styrkor«, driven härtill »av politiskt hat«. Aleksandra är svårt sjuk, fängelset tar långsamt livet av henne, men varken petitioner till hennes försvar (som skrivits under av 169 000 personer) eller interventioner från västerländska diplomater som troget besöker hennes rättegångssessioner eller världspressens uppmärksamhet (BBC har tagit upp henne på listan över världens »mest inspirerande kvinnor«) har dessvärre kunna ändra på något. I mitten av november 2023 dömdes hon till sju års fängelse.

 

 

Avslutning

 

Jag inledde med den fjortonåriga Marija Moskaljovas öde och avslutar med den trettiotvååriga Aleksandra Skotjilenkos. De är så olika, och samtidigt så nära varandra. Mellan dem finns tusentals andra öden. Bara under 2022 inkom 5 600 administrativa ärenden enligt paragrafen om »diskreditering« till domstolarna, och minst 503 personer har blivit åtalade enligt brottsbalken. Och även om deras anspråks­lösa bedrifter nästan inte påverkar detta monstruösa krig över huvud taget bör världen känna till att de finns, och att de fortsätter att kämpa. 

     Den viktigaste källan till information om protesterna mot kriget är och förblir de telegramkanaler som handlar specifikt om tematiken (som till exempel »Vakna!«, »Arresteringsbussen LIVE«, »FAS«, »Den synliga protesten« och ytterligare några, var och en med någon handfull tusen följare)* tillsammans med de oavhängiga massmedier som nu ges ut utanför Ryssland (som till exempel »Ekot«, »7 x 7«, »Cellen«, »Papper« och andra).** I lagliga ryska massmedier framställs antikrigsrörelsen som marginaliserad och brottslig. Det korrelerar med den officiella sociologins påstående att 70–80 % av ryssarna stöder kriget. Från oberoende sociologer (som till exempel »Krönikor«, Jelena Koneva och andra)*** får man en något annorlunda bild: i det ryska samhället finns det en distinkt pol som är för kriget och en som är emot det, var och en ungefär 20–25 % stor. Majoriteten (50–60 %) är på det stora hela tämligen likgiltig inför kriget, av hävd lojal med makten och rädd för repressioner (också det av hävd). Men också i denna stiger nivån av oro. Framtiden kommer i hög grad att vara beroende av i vilken grad den aktiva minoritetens klart och tydligt uttryckta antikrigsåsikter smälter samman med den stigande graden av oro, missnöje och trötthet hos den passiva majoriteten.

​

* Jfr Otjnis! (@wakeup_russia), Avtozak LIVE (@avtozaklive), 

Feministskoje antivojennoje soprotivlenije (@femagainstwar), 

Vidimyj protest (@nowarmetro) på plattformen Telegram. – Red.

** Jfr Echo (echofm.online), 7 x 7 (semnasem.org), Sota 

(sotavision.world), Bumaga (paperpaper.io). – Red.

*** Jfr Chroniki (chronicles.media); Jelena Koneva är grundare till det oberoende forskningsinitiativet ExtremeScan (extremescan.eu). – Red.

​