Andrij Osavoljuk

PROCESSEN MOT OLEG SENTSOV

Processen mot »Krimterroristerna«

Rapport publicerad den 11 september 2015

 

 

1. Inledning

 

I Ryssland har den första stora politiska rättsprocessen mot ukrainska medborgare just avslutats. Som väntat dömdes Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko, som offentligt protesterat mot Rysslands annektering av Krim i mars 2014, till långa fängelsestraff, anklagade för terroristverksamhet.

Brottmålen mot dem är fabricerade. Den så kallade »terroristorganisationen« är konstgjord, skapad av utredarna själva, huvuddelen av »bevisen« har tillkommit antingen genom tortyr eller med olagliga metoder, och brottsrubriceringen står inte i proportion till de anklagelser som förts fram.

Världssamfundet har enhälligt fördömt domarna. [ … ]

 

Låt oss ta det från början. I maj 2014 arresterades de ukrainska medborgarna Gennadij Afanasiev, Aleksandr Koltjenko, Oleg Sentsov och Aleksej Tjirnij på Krim. De anklagades för brott som hade med »terrorism« att göra: en brand hade anlagts utanför dörren till kontoret för »Ryska samfundet på Krim«, en annan utanför fönstret till kontoret för partiet »Enade Ryssland«, därtill hade ett sprängattentat förberetts mot Leninstatyn och Den eviga flamman i halvöns huvudstad Simferopol. Den 23 maj 2014 fördes de till Moskva för fortsatt förundersökning och rättegång. Ukrainska diplomater nekades rätt att besöka fångarna, sedan den ryska sidan meddelat att den betraktade alla invånare på Krimhalvön som ryska medborgare. 

Två av de åtalade (Gennadij Afanasiev och Aleksej Tjirnij) gick efter tortyr med på att samarbeta med förundersökningen och förklarade sig skyldiga till alla anklagelser. Samtidigt avlade de falska vittnesmål mot Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko. Oleg Sentsov förklarade sig oskyldig. Aleksandr Koltjenko erkände sig indirekt delaktig i brand­attentatet mot »Enade Rysslands« kontor, men motsatte sig kategoriskt att brottet rubricerades som »terrorhandling«.

Bevismaterialet mot Sentsov och Koltjenko utgjordes huvudsakligen av Tjirnijs och Afanasievs vittnesmål. Från och med att dessa började samarbeta med förundersökningen behandlades deras mål separat från varandra. 

Den 17 december 2014 dömde Moskvas stadsdomstol Gennadij Afanasiev till ett sjuårigt fängelsestraff, att avtjänas i straffkoloni med sträng regim. Den 21 april 2015 dömdes det andra åklagarvittnet, Aleksej Tjirnij, på motsvarande åtalspunkter i en militärdomstol i Rostov-na-Donu till sju års frihetsberövande i straffkoloni med sträng regim.

Enligt förundersökningens fabricerade version hade en »terroristgrupp«, bestående av några få personer, opererat på Krim. Utöver de ovannämnda ingick i denna också Nikita Borkin, Ilja Zujkov, Enver Asanov och Stepan Tsiril, som nu är efterlysta. Denna grupp påstods ha stått under ledning av Oleg Sentsov, som var den som skulle ha gett order om att organisera såväl brandattentaten som bombdåden i Simferopol. Samtidigt skulle denna »ledning«, enligt förundersökningen, ha bestått i att Sentsov gav order till Afanasiev och Tjirnij, som i sin tur var de som direkt organiserade brotten.

Enligt förundersökningen ska »terroristgruppens« aktioner ha haft som mål att »destabilisera situationen på halvön och påverka myndigheterna att besluta om ›republikens‹ utträde ur den Ryska federationen«.

2. Rättegången

Så tidigt som i maj 2015 informerade [den tillfångatagna ukrainska stridsflygaren, red.] Nadezjda Savtjenkos advokat, Mark Feigin, Stiftelsen Öppen Dialog om att det beslutats på högsta statsnivå att rättegångarna mot de ukrainska aktivister som hölls fångna i Ryssland inte skulle hållas i huvudstaden, utan i regionstäder. »Jag vet via inofficiella källor att det fattats ett beslut om att i maximal utsträckning isolera från Moskva alla ukrainska fall som rönt stor publicitet. Sentsovs och Koltjenkos fall kommer att tas upp i Rostov-na-Donu, Karpjuks i Vladikavkaz och Savtjenkos i Voronezj«, meddelade advokaten. Detta tillvägagångssätt hade till syfte att göra det svårare för allmänheten att följa rättegångarna. Senare visade det sig att Sentsovs och Koltjenkos fall mycket riktigt skulle avgöras i Militärdomstolen för Norra Kaukasus i Voronezj. Rättegången började den 21 juli 2015.

Som förväntat var domstolen mer tillmötesgående mot åklagarsidans yrkanden än mot försvarets, som i de flesta fall avslogs. I synnerhet hade försvarsadvokaterna, med hänvisning till fallets komplexitet, anhållit om att rätten inte skulle sammanträda mer än två gånger i veckan. Ändå kallade domaren Sergej Michaljuk till förhandling varje vardag. Därför fick advokaterna inte den tid de behövde att förbereda sina klienters försvar.

Under rättegången förhördes en rad vittnen, som grovt kan delas in i tre grupper:

– Tidigare dömda vittnen.

– Vittnen som frivilligt valt att samarbeta med fsb, som från början varit kritiska mot Euromajdan och varit dess ideologiska motståndare.

– Hemliga vittnen (sannolikt fsb-anställda).

I samtliga tre fall kan vittnenas opartiskhet och objektivitet ifrågasättas.

Under rättegången har flera fakta framkommit, som vittnar om de åtalades oskuld:

 

– Den 31 juli 2015 vägrade ett av huvudvittnena i rättegången mot Sentsov och Koltjenko, Gennadij Afanasiev, på vars vittnesmål hela åtalet vilade, att vittna i rätten mot de åtalade. Han drog också tillbaka sitt tidigare vittnesmål, och förklarade att han hade pekat ut Sentsov och Koltjenko sedan han utsatts för tortyr.

Enligt förundersökningen hade Sentsov »organiserat« brandattacker mot de proryska organisationerna med hjälp av Afanasiev. »Den direkta organisatören av aktionerna i fråga var Afanasiev, som vid varje tillfälle inskärpte för deltagarna att han agerade på instruktioner från Sentsov«, heter det i åtalet. Då Afanasiev drog tillbaka sitt vittnesmål raserades åklagarsidans påstående att Sentsov var organisatören av brandattackerna. 

– En undersökning med lögndetektor kunde inte påvisa några som helst minnen hos Aleksej Tjirnij av att ha tagit emot några instruktioner från Sentsov. Detta talar för att Sentsov inte gett Tjirnij några order om att organisera några sprängattentat i Simferopol.

– Under sakframställan framkom det att det var Afanasiev och Tjirnij som svarat för »organisationen av brotten«. Enligt förundersökningen hade Sentsov bara angett vilka »brott« de skulle begå. Detta styrktes av Afanasievs och Tjirnijs vittnesmål. Men med tanke på att dessa gått med på att samarbeta med förundersökningen går deras vittnesmål inte att betrakta som objektiva. Därför finns det ingen bevisning som talar för att Sentsov var inblandad i organisationen av de brott han anklagas för.

– Sentsov var aldrig föremål för några operativa insatser (han var inte skuggad, till skillnad från de andra åtalade). I hans fall utfördes bara utredningsinsatser, under tillämpande av illegala påtryckningsmetoder (tortyr).

– »Krimterroristerna« utgjorde inte en stabil, hierarkiskt strukturerad grupp och opererade inte under en sammanhållen ledning. Var och en av de åtalade beslutade självständigt om han skulle delta i brandattackerna eller ej. 

– Inte ett enda av de vittnen som förhördes i rätten kunde berätta någonting om gruppens sammansättning eller struktur. Afanasiev tillkännagav i rätten att han inte kände Koltjenko, och att han visste vem Sentsov var bara för att han var en berömd regissör.

3. Domen

Den 25 augusti 2015 meddelade Militärdomstolen för Norra Kaukasus domen mot Sentsov och Koltjenko.

– Oleg Sentsov befanns skyldig på alla åtalspunkter: upprättande av terroristorganisation (paragraf 205.4, avsnitt 1 i Ryska federationens brottsbalk), utförande av två terroristdåd (paragraf 205, avsnitt 2, punkt »a«), förberedelse till två terroristdåd (paragraf 30, avsnitt 1 samt paragraf 205, avsnitt 2, punkt »a«) samt två fall av olaga hantering av vapen och sprängmedel (paragraf 222, avsnitt 3). Rätten beslöt att döma Oleg Sentsov till tjugo års frihetsberövande, att avtjänas i fångkoloni med sträng regim (ursprungligen hade statsåklagaren yrkat på 23 års frihetsberövande).

– Också Aleksandr Koltjenko befanns skyldig på alla åtalspunkter: medlemskap i terroristorganisation (paragraf 205.4, avsnitt 2 i Ryska federationens brottsbalk) och utförande av terroristdåd (paragraf 205, avsnitt 2, punkt »a«). Aleksandr Koltjenko dömdes till tio års frihetsberövande, att avtjänas i fångkoloni med sträng regim (ursprungligen hade statsåklagaren yrkat på tolv års frihetsberövande).

Det är värt att notera att både Sentsov och Koltjenko dömdes till precis de fängelsestraff som utredarna hade hotat med under förhören. Detta är ytterligare en omständighet som talar för att rätten och förundersökningen inte agerat objektivt och oberoende av varandra, utan att de snarare utfört order från regimen.

 

4. Fabricerandet av terrorismanklagelser

 

4.1 Provokationer från underrättelsetjänsten

 

Enligt förundersökningen beordrade Oleg Sentsov i april 2014 Tjirnij och Afanasiev att spränga Leninstatyn vid järnvägsstationen i Simferopol. För att organisera sprängdådet påstås Sentsov via Afanasiev ha överlämnat ett belopp på 200 hryvnia [runt 70 kronor, red.] till Tjirnij, för vilka denne skulle införskaffa de nödvändiga komponenterna till en hemmagjord bomb (en s.k. Improvised Explosive Device, ied). Därtill påstås Sentsov ha beordrat att spränga Den eviga flamman den nionde maj [det vill säga den sovjetiska Segerdagen, red.]. Tjirnij bad i sin tur en kemist han kände, Aleksandr Prigov, att tillverka denna ied. Några dagar före utsatt datum tog Tjirnij vid två tillfällen emot ett detonatorliknande föremål av Prigov, tillverkat av en elektronisk klocka. Båda attrapperna tog han med sig hem. 

Som det senare framkom hade Prigov från första början opererat under kontroll från fsb, och bombattrapperna hade överlämnats till Tjirnij som en del av »de operativa kriminaltekniska aktiviteterna«.

Sentsovs förvarare, Dmitrij Dinze, anser att fsb:s agerande genom Prigov utgör en brottsprovokation. Särskild uppmärksamhet förtjänar de instruktioner specialtjänsten gav Prigov att han »måste försöka överlämna attrappen via en upphämtningsplats«.

Vidare visade handlingarna i målet att säkerhetstjänsten så tidigt som den 11 april 2014 hade känt till att Tjirnij hade för avsikt att den 14 respektive 18 april 2014 utföra brand­attentat vid kontoren till »Ryska samfundet på Krim« och partiet »Enade Ryssland«, men inte gjort någonting för att förhindra dem. »Man underlät med avsikt att avvärja handlingarna ifråga, för att kunna ge sken av att det existerade en terroristorganisation på Krim«, hävdade Aleksandr Koltjenkos försvarare, Svetlana Sidorkina, i rätten.

Under domstolsförhandlingen påminde försvarsadvokat Dmitrij Dinze det utlåtande från 2012, i vilket Ryska federationens Högsta domstol slår fast att »intervention eller utnyttjande i en rättsprocess av bevismaterial, som erhållits till följd av provokationer från polisens sida, strider mot principen om rättvisa rättegångar«.

4.2 Tortyren av de misstänkta för att framtvinga erkännande

Genom att utsätta dem för brutal tortyr tvingade man två av de misstänkta (Afanasiev och Tjirnij) att »erkänna« sig skyldiga och att inleda ett samarbete med förundersökningen. Också Sentsov och Koltjenko utsattes för tortyr, men vägrade att erkänna de brott de anklagades för. 

Tortyren av Gennadij Afanasiev

Att Afanasiev drog tillbaka sitt tidigare vittnesmål och i rätten tillkännagav att han utsatts för tortyr var ett allvarligt bakslag för åklagarsidan, eftersom större delen av »bevisningen« mot Sentsov vilade på just Afanasievs vittnesmål. 

Den 3 augusti 2015 bekräftade Afanasiev för sin advokat, Aleksandr Popkov, som besökte honom i häktet, att han hade pekat ut Sentsov och Koltjenko under tortyr. Afanasiev meddelade advokaten att det hade varit »ett genomtänkt val att i domstolen slå fast att det aldrig hade existerat några terroristgrupper. De hade fantiserats ihop av förundersökningen, och han hade skrivit under sitt vittnesmål utan att ens läsa det … «

Advokat Aleksandr Popkov berättade om några detaljer i tortyren som hans klient utsatts för. Gennadij Afanasiev hade arresterats på en gata i Simferopol den 9 maj 2014. Några okända maskerade män hade gripit honom, delat ut flera slag, trätt en säck över huvudet på honom och sedan länge kört runt med honom genom staden i en bil, samtidigt som de misshandlade honom och krävde att han skulle uppge namnen på de aktivister i »Högra sektorn« som han hade kontakt med. Därefter hade de fört Afansiev till hans lägenhet, där en husrannsakan redan pågick. Efter husrannsakan blev han förd till den ryska säkerhetstjänsten fsb:s byggnad i Simferopol, där man torterade honom och krävde att han skulle erkänna sin »terroristverksamhet« (förberedelser att spränga Leninstatyn och Den eviga flamman).

Man trädde en gasmask över huvudet på Afanasiev och strypte lufttillförseln, så att han började kvävas. Då han var på väg att förlora medvetandet släppte förhörsledarna på lufttillförseln igen, gläntade på gasmasken och sprutade in något slags gas under den. Denna gas triggade Afanasievs kräkreflex, och han började kvävas av sina egna spyor. De lät honom inte andas, utan slog honom. De hotade att våldta honom, klädde av honom naken, hettade upp en lödkolv och förde den över hans kropp samtidigt som de förklarade vad som skulle hända om de förde in den i hans analöppning. De torterade honom också med elektricitet. De fäste nakna elkablar vid hans könsorgan. Till en följd av detta började Afansiev vittna och pekade ut Sentsov och Koltjenko. Sedan började förhörsledarna hitta på den ena episoden efter den andra, vilka han erkände och pekade ut Sentsov och Koltjenko för. Under tortyren pekade han ut ytterligare några personer, vars namn han inte mindes. Enligt Afanasiev var det förundersökningsledaren från fsb, Aleksandr Burdin, som gav order om att tillämpa tortyr mot honom. 

Dagen före rättsförhandlingarna den 31 juli 2015 hade förundersökningsledarna från fsb varnat Afanasiev och krävt att han skulle avstå från att vittna i rätten, men att han samtidigt skulle intyga att alla de vittnesmål han avgett under förundersökningen var sanna. Denna åtgärd tillgrep de för att Sentsovs och Koltjenkos advokater inte skulle kunna ställa några »obekväma« frågor till honom. Inte desto mindre bestämde sig Afansiev för att bryta samarbetet med förundersökningen, och under rättegångsförhandlingen drog han tillbaka de vittnesmål han tidigare avgivit under tortyr.

Den 12 augusti 2015 besökte Aleksandr Popkov Afanasiev i häktet, och fick då veta att denne den 6 augusti 2015 fått besök i häktet av en förundersökningsledare från fsb. Denne hade i sin tur krävt att Afanasiev skulle erkänna vem det var som tvingade honom att dra tillbaka sina vittnesmål mot Sentsov. Afanasiev vägrade att tala med honom, och bad tyst böner för sig själv. Detta gjorde förundersökningsledaren så ursinnig att han gav Afanasiev en hård spark mot baksidan av låret.

Den 19 augusti 2015 tillkännagav den ryska människo­rättsorganisationen »Memorial« att den betraktar Gennadij Afanasiev som politisk fånge. 

Tortyren av Aleksej Tjirnij

Också det andra nyckelvittnet i åtalet mot »Krimterroristerna«, Aleksej Tjirnij, utsattes för tortyr.

I augusti 2014 satt Tjirnij på det psykiatriska sjukhuset vid Butyrkafängelsets häkte i Moskva. De exakta datumen för hans vistelse där är inte kända, eftersom den ryska sidan hemlighåller dessa uppgifter. Tjirnij är den ende av alla åtalade som suttit på psykiatriskt sjukhus. Det går inte att utesluta att han också där utsatts för olagliga påtryckningsmetoder.

Den 3 februari 2015 ägde ett möte rum mellan Aleksej Tjirnij och den ukrainska konsuln Gennadij Breskalenko i Lefortovofängelsets häkte. Detta var Tjirnijs första möte med en ukrainsk diplomat sedan han i maj 2014 blivit arresterad på Krim. Under mötet meddelade Tjirnij konsuln att han efter arresteringen hade utsatts för tortyr. Man hade delat ut slag mot huvudet och andra kroppsdelar, han hade blivit utsatt för hot och andra psykologiska påtryckningsmetoder, allt i syfte att förmå honom att avlägga falska vittnesmål i de anklagelser som riktades mot honom.

Under rättegången mot Tjirnij yrkade dennes advokat, Ilja Novikov, i april 2015 på att åtalet skulle läggas ner och förundersökningen göras om, eftersom Tjirnij hade vittnat mot sig själv och eftersom han blivit torterad. Tjirnij förklarade sig oenig med sin advokat och bad att rättegången skulle fortsätta. Efter denna incident skilde domstolen advokat Novikov från uppdraget som Tjirnijs försvarare, med hänvisning till »oenighet mellan advokat och svarande«, och hans tidigare yrkande avslogs. Det ska anmärkas att Novikovs och Tjirnijs handlande var uppgjort på förhand: de hade kommit överens om att advokaten skulle göra sitt yrkande och att Tjirnij skulle förklara sig oenig. Detta drag skulle å ena sidan göra det möjligt för Tjirnij att inte bryta sin överenskommelse med förundersökningen, och å den andra att i domstolen berätta om den tortyr han blivit utsatt för.

Aleksej Tjirnij dömdes till sju års frihetsberövande.

Tortyren av Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko

Att Oleg Sentsov utsatts för tortyr meddelade hans advokat redan i juni 2014.

Den 6 augusti 2015, under rättsförhandlingarna, berättade Oleg Sentsov mer detaljerat om tortyren som han hade fått gå igenom. »Den 10 maj [2014, red.] blev jag arresterad utanför porten till mitt eget hem. Jag blev inkastad i en buss med en säck över huvudet, och i handklovar förd till sbu:s [den ukrainska underrättelsetjänsten, red.] byggnad, som vid det laget redan tagits över av fsb. De satte mig på en stol och började förhöra mig tämligen hårdhänt. De frågade om jag kände Tjirnij och Afanasiev. De började misshandla mig, med knytnävarna, med fötterna, med specialmetoder. Stående, liggande, sittande. Det är svårt att sitta kvar på en stol när man blir slagen med batong. De kvävde mig med en plastpåse. När jag har sett det på film har jag aldrig förstått varför folk bryter ihop. Det är mycket hemskt. Fyra gånger fick jag gå igenom det. De hotade att våldta mig med batongen på olika perverterade sätt. Detta pågick i tre–fyra timmar. När de tröttnade förde de mig till husrannsakan, och det var inte förrän då jag fick reda på att de var fsb-medarbetare«, berättade Sentsov i rätten. 

I oktober 2014 beslöt Rysslands Förundersökningskommitté att inte väcka åtal för tortyren. I beslutet kan man läsa


att Sentsov var intresserad av sadomasochism, och att skadorna på hans rygg hade tillfogats av en kvinnlig sexpartner kort före hans arrestering. 

Också Aleksandr Koltjenko berättade att han utsatts för tortyr: »På det inledande förhöret efter arresteringen, vid vilket inget protokoll fördes, slog man mig i ansiktet och på kroppen … Jag bekräftar inte de uppgifter som jag lämnade i mitt vittnesmål [under förundersökningen, red.]. Min dåvarande advokat förde mig bakom ljuset vad beträffar vilka paragrafer jag anklagades för. Jag anmälde inte våldet mot mig, för när jag fick reda på vad de utsatt Oleg för tyckte jag inte att de påtryckningar som jag hade utsatts för var något att tala om eller att anmäla.«

4.3 Disproportion mellan anklagelserna och brottsrubriceringen

Ett viktigt element i processen mot »Krimterroristerna« utgör bristen på proportion mellan anklagelserna som fördes fram mot de åtalade och rubriceringen av deras brott. Tre av de åtalade (Tjirnij, Afanasiev, Koltjenko) har erkänt sig delaktiga i brandattentatet mot »Enade Rysslands« kontor (som före annekteringen av Krim tillhörde »Regionpartiet« [den i slutet av ­februari 2014 avsatte ukrainske presidenten Viktor Janukovytjs parti, red.]). Vidare har Tjirnij och Afanasiev erkänt att de deltog i brandattentatet mot »Ryska samfundet på Krim« i Simferopol. Oleg Sentsov har inte erkänt sig skyldig till någotdera. Koltjenko har förklarat att han inte anser sin gärning vara en terrorhandling, utan vandalism. Tjirnij och Afanasiev har erkänt sig skyldiga, men protesterat mot att deras gärningar rubriceras som terrorism.

Vid »Ryska samfundet på Krims« kontor brandskadades en dörr – skadan värderas till cirka 400 euro. Vid »Enade Rysslands« kontor brandskadades ett fönster – skadan värderas till cirka 2 600 euro. Den fråga som infinner sig är huruvida en anlagd brand som inte lett till några allvarliga konsekvenser kan rubriceras som en terrorhandling?

Enligt förundersökningen anlades bränderna i avsikt att »skrämma befolkningen och påverka myndigheternas beslut«. Just denna formulering gjorde det möjligt att anklaga de åtalade för terrorverksamhet. Åklagarsidan lade stor vikt vid att brandattentaten i båda fallen riktats mot organisationer i vars namn orden »rysk« eller »Ryssland« förekom och vid vars kontor ryska flaggor hängde. Det ska emellertid påpekas att det i april 2014 de jure inte existerade något »Enade Ryssland« på Krims territorium, utan kontoret som brandattentatet riktade sig mot tillhörde det ukrainska »Regionpartiet«. »›Enade Ryssland‹ har ingenting med detta kontor att göra, på denna adress ligger Regionpartiets före detta Simferopol-kontor«, uttalade sig efter brandattentatet Konstantin Mazurevskij, vice ordföranden i »Enade Rysslands« centrala verkställande kommitté.

Det finns i Rysslands moderna historia gott om exempel på brandattentat som utförts av politiska motiv, men bara en enda gång före åtalet mot »Krimterroristerna« har det rubricerats som en terrorhandling, nämligen år 2012, då en grupp unga personer, enligt åtalet medlemmar i en så kallad »Autonom terroristisk kamporganisation«, dömdes för en rad ideologiskt motiverade brandattentat. Anmärkningsvärd är en annan händelse, som ägde rum hösten 2008 i Karatjajevo-Tjerkessiska republiken i Ryska federationen. Vid detta tillfälle försökte en grupp rebeller med hjälp av en brandfarlig blandning tända eld på en regional administrationsbyggnad. Av skäl som låg utanför deras kontroll fattade byggnaden inte eld. Gärningen rubricerades som »uppsåtlig ödeläggelse eller skadande av egendom« (paragraf 167 i Ryska federationens brottsbalk). Enligt åklagarsidan hade dådet planerats »i syfte att destabilisera den samhälleliga och politiska situationen i regionen och att skrämma befolkningen«. Samma formulering finner vi i åtalet mot »Krimterroristerna«, som inte desto mindre åtalades enligt en helt annan paragraf – terrorism.

Också vad beträffar rubricerandet av förberedelserna att spränga Leninstatyn och Den eviga flamman som »förberedelse till terrorhandling« har liknande händelser tolkats annorlunda vid tidigare tillfällen. När Leninstatyn utanför Finska stationen i Sankt Petersburg sprängdes 2009 väcktes till exempel åtal enligt artikel 167 i brottsbalken – »uppsåtlig ödeläggelse eller skadande av egendom«.

Appendix

Ur rapport publicerad den 26 december 2014

 

5. Om Oleg Sentsovs medborgarskap

De ryska förundersökningsorganen har inte erkänt Sentsovs, Koltjenkos, Tjirnijs eller Afanasievs ukrainska medborgarskap, utan hävdat att de åtalade automatiskt erhöll ryskt medborgarskap i och med annekteringen av Krim. Under denna förevändning har förundersökningsledarna vägrat dem att träffa ukrainska diplomater. De åtalade själva anser sig vara ukrainska medborgare och har inte accepterat något ryskt medborgarskap.

Den 13 oktober 2014 lämnade Aleksandr Koltjenkos advokat, Svetlana Sidorkina, in en ansökan till en stadsdelsdomstol i Simferopol, i vilken hon kräver att Aleksandrs rätt att behålla sitt ukrainska medborgarskap ska respekteras. I sin anmälan hänvisar hon till lagen »Om medborgarskap i Ryska federationen«. I lagen heter det att »i den händelse att Ryska federationens statsgränser förändras … har personer, bosatta på det territorium vars statstillhörighet förändrats, rätt att välja medborgarskap (optatio) enigt den procedur och inom de tidsramar, som anges i tillämpliga internationella avtal som Ryska federationen ingått«. Dock lyder inte Krim under internationell rätt [efter Rysslands folkrättsstridiga annektering av halvön, red.], och kan därför inte ingå några internationella avtal. Ett sådant avtal kan undertecknas bara mellan Ryssland och Ukraina, men om något sådant har det inte varit tal. Följaktligen är det inte möjligt att på något lagligt sätt ensidigt dela ut medborgarskap. [ … ]

Förundersökningen och domstolen står fast vid sin uppfattning att de arresterade är medborgare i Ryska federationen. Det ryska Generalåklagarämbetet, däremot, erkände först de arresterade som ukrainska medborgare. Detta omnämns i det svar Generalåklagarämbetet gav den 21 oktober 2014 på en förfrågan från den ukrainske folkdeputaten Aleksandr Briginets, en förfrågan som förberetts i samarbete med Stiftelsen Öppen Dialog. »Det viktigaste i detta svar«, kommenterade Briginets, »är att Ryska federationen erkänner att våra pojkar verkligen är ukrainska medborgare, vilket jag hoppas ska hjälpa deras advokater att vända saken till deras fördel. I allt annat har Generalåklagarämbetet undvikit att i sak beakta eller besvara mina frågor.«

Svaret från Generalåklagarämbetet väckte stor uppmärksamhet i massmedia, och snart skiftade ämbetsverket sin uppfattning vad beträffar ukrainarnas medborgarskap. I ett brev daterat den 28 november 2014 meddelar det Stiftelsen Öppen Dialog att den ende som ännu är ukrainsk medborgare är Aleksej Tjirnij, eftersom han inkommit med den obligatoriska anmälan om bibehållande av ukrainskt medborgarskap, medan de övriga åtalade inte inkommit med någon sådan, varför de automatiskt blivit medborgare i Ryska federationen efter annekteringen av Krim.*

Uppdatering, juli 2018

– De ryska myndigheterna vidhåller att Sentsov och Koltjenko automatiskt erhöll ryskt medborgarskap i och med »anslutningen« av Krim. Därför nekas ukrainska konsulära representanter att träffa dem. Ukraina har officiellt vänt sig till Ryssland och anhållit om att Sentsov och Koltjenko ska få avtjäna sina straff i Ukraina. Också de dömda själva har ansökt om detta. I januari 2017 svarade det ryska utrikesministeriet att de båda fångarna inte kunde lämnas ut till Ukraina eftersom de är ryska medborgare. – I Tjirnijs fall är situationen mer motsägelsefull. Efter General­åklagarämbetets erkännande av hans ukrainska medborgarskap gavs också ukrainska diplomater möjlighet att träffa honom. I juli 2017 tillkännagav emellertid ledningen för kolonin där han avtjänar sitt straff att man betraktar honom som rysk medborgare. – Afanasiev benådades den 14 juni 2016 av den ryska presidenten och utlämnades till Ukraina i en fångutväxling mellan länderna. – De senare två exemplen visar hur det påtvingade ryska medborgarskapet utgör ett element i påtryckningarna mot Sentsov och Koltjenko. – Red.

6. Ryska myndigheter ämnar inte frige Sentsov som krigsfånge

Ett tag spekulerades det i ryska och ukrainska massmedia om att Oleg Sentsov, tillsammans med en annan berömd ukrainsk fånge, Nadezjda Savtjenko, skulle kunna utväxlas mot ryska militärer som tagits till fånga av den ukrainska armén under strider i östra Ukraina.

De första att föra en sådan utväxling på tal var Sentsovs och Koltjenkos advokater. Den 12 augusti 2014 publicerade massmedia ett öppet brev från dessa till Vladimir Putin och Petr Porosjenko, i vilket de föreslog att utväxla de ukrainska medborgare som hölls fångna i Ryssland mot de ryska medborgare som utgjorde krigsfångar i Ukraina.

Samtal om en möjlig utväxling inleddes sedan Minskprotokollet om reglering av konflikten i östra Ukraina skrivits under den 5 september 2014. Protokollet undertecknades av företrädare för Ukraina, Ryssland, osse, liksom även av ledarna för de självutropade folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. En av punkterna i protokollet handlade om frigivandet av alla personer som hölls gisslan eller olagligt fångna.

Den 10 september 2014 meddelade chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten sbu, Valentin Nalivajtjenko, att Sentsov och Savtjenko inkluderats på den lista som Ukraina överlämnat till ledningen för de självutropade republikerna, och att den ukrainska sidan nu räknade med att de ­skulle friges i enlighet med överenskommelserna i Minskprotokollet.

Redan den 11 september 2014 tillkännagav dock en företrädaren för det ryska utrikesdepartementet, Aleksandr Lukasj­evitj, att Sentsov och Savtjenko omöjligt kunde utväxlas som krigsfångar. Enligt Lukasj­evitjs uttalande omfattade Minsk­protokollet bara krigsfångar som tagits till fånga i strid, vilket, enligt den ryska sidan, alltså inte var fallet varken med Sentsov eller Savtjenko.

Man bör härvid lägga märke till att Ukraina däremot utväxlade den ryska medborgaren och sabotören Marija Koleda mot ukrainska krigsfångar, trots att hon inte hade tagits till fånga i strid. Koleda hade på ukrainskt territorium organiserat och stött proryska demonstrationer, och i april 2014 arresterats av sbu. Hon åtalades för att ha organiserat kravaller och för olaga vapeninnehav. Efter fem månader i häkte i Kiev blev hon den 15 september 2014 utväxlad mot ukrainska krigsfångar tillsammans med tillfångatagna rebeller. Liksom Sentsov och Savtjenko hade också Marija Koledas fall fått stor uppmärksamhet i massmedia.*

Ryssland hävdar fortsatt att landet inte deltar i den väpnade konflikten i Ukraina, samtidigt som antalet ukrainska medborgare, som med tvång förs ut till Ryssland och åtalas för brott, fortsätter att växa.

*Uppdatering, juli 2018

– Savtjenko dömdes i mars 2016 till tjugotvå års fängelse, men frigavs bara två månader senare, den 25 maj, i en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. – Red.

        Översättning till svenska av Mikael Nydahl

 

Mikael Nydahl

BAKGRUND I FALLET OLEG SENTSOV

Det här häftet går i tryck fredagen den trettonde juli 2018. Det råkar vara den ukrainske filmregissören Oleg Sentsovs fyrtioandra födelsedag. Det är hans femte födelsedag i rysk fångenskap, och hans första i Rysslands nordligaste fängelse – fångkolonin i Labytnangi vid Norra Ishavet, dit han fördes i oktober 2017. Det riskerar också att bli hans sista: sedan den fjortonde maj i år hungerstrejkar han. Hans krav för att bryta hungerstrejken är att sextiofyra namngivna ukrainska fångar släpps ur ryska fängelser. Sitt eget namn har han inte tagit med på listan. Han har inte intagit någon fast föda på sextio dagar. Pålitlig information om hans hälsoläge saknas, och en lösning på situationen ter sig avlägsen. För varje dag som går växer risken att Sentsovs aktion slutar i tragedi.

En aktion som Sentsovs har alltid två addressater. Å ena sidan riktar den sig till regimen som håller honom fången, å den andra till allmänheten, omvärlden – oss. De ryska myndigheterna har i stort sett reagerat med tystnad, medan en rad framstående ryska kulturpersonligheter och människo­rättsförsvarare har uttalat sig till Sentsovs försvar och krävt hans frigivning. Men det ryska civilsamhället är hårt kringskuret, och möjligheterna till opinions­arbete är begränsade. En av aktivisterna för frigivningen av Sentsov, författaren Alisa Ganijeva (som också är medredaktör för denna serie), ger i ett appendix till detta efterord en inblick i förutsättningarna för detta ­arbete i dagens Ryssland.

 

*

Senast en politisk fånge dog i sviterna av en hungerstrejk i Ryssland var den åttonde december 1986. Då hade den fängslade dissidenten Anatolij Martjenko just hävt en etthundrasjutton dagar lång hungerstrejk. Hans krav var än mer långtgående än Sentsovs – han krävde att samtliga politiska fångar i Sovjetunionen skulle friges. Men hur utopiska Martjenkos krav än var tycks det som om hans död verkligen blev en utlösande (eller åtminstone påskyndande) faktor bakom avvecklandet av Gulag: i februari 1987 inleddes frigivandet av fångar som dömts för antisovjetisk propaganda. Detta var under perestrojkan, och tiden var mogen. Redan månaderna före Martjenkos död hade i all tysthet alla arresteringar för antisovjetisk propaganda upphört, och det var, som människorättshistoriker påpekat, bara en tidsfråga innan Gorbatjov också skulle börja frige dem som redan satt fängslade för antisovjetiska brott.

Martjenko är en centralgestalt i sjuttio- och åttiotalens dissidentmiljöer. Hans skildringar från det sovjetiska lägersystemet efter tövädret spelade en helt avgörande roll i framväxten av sjuttiotalets medborgarrättsrörelse. Men idag är hans böcker om livet utanför murarna minst lika intressanta: skildringen av vad man kan kalla för den sovjetiska repressionens vardagsmekanismer – från skuggningen till de ändlösa administrativa och byråkratiska trakasserierna – ger en mer konkret bild av vad livet i en polisstat vill säga. Dissident hade Martjenko blivit närmast av en slump: han var en vanlig sibirisk arbetargrabb som av misstag dömdes till ett mångårigt fängelsestraff för ett knivslagsmål han inte deltagit i, men som i lägret kom i kontakt med den nya våg av politiska fångar som fyllde på lägren mot mitten av sextiotalet. När han kom ut ur lägret hösten 1966 var han en beläst man med en tydlig medborgerlig ståndpunkt. Det var hans vägran att kompromissa med denna ståndpunkt som gång på gång förde honom tillbaka till fängelset – och till sist kostade honom livet.

I ljuset av de politiska omständigheterna kring fallet Sentsov är det en episod i Martjenkos biografi som framstår med särskilf relief – nämligen det öppna brev för vilket han fängslades på nytt för första gången efter frigivandet 1966. Sommaren 1968 följde de sovjetiska oliktänkande, så gott det lät sig göras, skeendena i Dubčeks Tjeckoslovakien med spänning: efter Pragvåren skulle en socialism med mänskligt ansikte byggas, med eller utan Moskvas godkännande. Hos många väckte det ett hopp om att förändring skulle vara möjlig också i Sovjetunionen, men Martjenko anade tidigt att Kreml inte skulle låta det ske. Den 22 juli, en månad före inmarschen, skriver han ett öppet brev till en rad sovjetiska, tjeckiska och europeiska tidningar, där han fördömer det sovjetiska invasionshotet och uttrycker sitt stöd för demokratiseringsprocessen i Tjeckoslovakien. När de sovjetiska pansarvagnarna rullade in i Prag den 21 augusti satt Martjenko redan fängslad igen; men hans hustru, Larisa Bogoraz, var en av de legendariska sju som gick ut på Röda torget för att protestera. Slagordet på deras handtextade banderoll löd kort och gott: »För er och vår frihet.« De arresterades förstås omedelbart, men när nu femtioårsminnet av deras aktion närmar sig har deras slagord på nytt tagits i bruk i en helt ny kontext. 

*

I november 2013 inleddes stora protester mot den dåvarande presidenten i Ukraina, Viktor Janukovytj. De kom att kallas för Euromajdan – »majdan« efter Självständighetstorget i centrala Kiev där de ägde rum, Majdan nezalezjnosti; »euro« för att de hade utlösts av presidentens beslut att inte ratificera det samarbetsavtal som förhandlats fram med eu. När demonstrationerna spred sig och växte – som mest hade de flera hundratusen deltagare bara i Kiev – stod det alltmer klart att de var på god väg att utvecklas till en ny »orange revolution« (så kallades de fredliga folkliga protester som 2004 hade berövat samme Janukovytj segern i det riggade presidentvalet). Energin i protesterna kom ur ett brett missnöje med den styrande elitens korruption och maktfullkomlighet; och eftersom den sittande presidenten, med goda skäl, betraktades som en garant för Moskvas fortsatta inflytande över den ukrainska politiken fick de också en proukrainsk och antiryssländsk udd. Janukovytjs maktbas utgjordes av det så kallade »Regionpartiet«, som i sin tur hade sin främsta bas i de östra, ännu starkt sovjetiska och i hög grad ryskspråkiga delarna av landet – samt på Krimhalvön. Under januari skiftade protesterna karaktär, och övergick först i sammandrabbningar mellan demonstranterna och den ukrainska specialpolisen Berkut, sedan i regelrätta gatustrider. De första dödsoffren skördades den 22 januari, och kulmen nåddes en månad senare: den 20 februari, det blodigaste dygnet, dödades över femtio personer i centrala Kiev, nästan alla av specialpolisens krypskyttar. Två dagar senare avsattes Janukovytj, och flydde undan riksrätt till Ryssland. Berkut upplöstes, och landet stod inför uppgiften att skapa en ny politisk ledning. Hur den än skulle se ut var dess mandat tydligt: den skulle förvalta den önskan om fortsatt europeisering, grundlig avsovjetisering och brott med korruptionskulturen som de folkliga protesterna hade formulerat. Den ukrainska nationalismen är en viktig (och tvetydig) komponent, både under Euromajdan och i den ukrainska politiken sedan inledningen av den ryska militära aggressionen mot landet – men i grunden handlade Euromajdan om längtan efter en ny politisk kultur, och efter rätten att själv få avgöra sin framtid. Protesterna kallades också för »värdighetens revolution«.

I slutet av februari – vinter-os i Sotji hade knappt hunnit ta slut – inledde ryska styrkor operationer på Krimhalvön. Ukrainska truppförband blockerades och myndighetsbyggnader togs över av maskerade soldater utan nations- och gradbeteckningar – »artiga gröna små män«, som de kom att kallas i ryska regimlojala massmedia. Den 11 mars deklarerade Krims nytillsatta parlament halvön självständig från Ukraina, den 16 mars hölls i all hast en folkomröstning om republikens framtida statstillhörighet, och redan den 18 mars skrev Vladimir Putin och representanter för Krim under det avtal som förvandlade halvön till en republik i Ryska federationen. Det linjetal han höll inför duman i samband med undertecknandet markerar på flera sätt starten för en ny era, inte bara för Krims vidkommande, utan också för Rysslands. 

Parallellerna med händelserna i Tjeckoslovakien nära femtio år tidigare ska inte överdrivas, men flera viktiga komponenter förenar de båda skeendena. I båda fallen rör det sig om länder som försöker genomföra en demokratisering av sin egen politiska kultur och lösgöra sig från Moskvas politiska inflytande. I båda fallen försöker Moskva ingripa i situationen, först genom hot, sedan genom militär intervention. Och i båda fallen spelar de utrikespolitiska skeendena en avgörande roll för den inrikespolitiska situationen i Ryssland: i fruktan för en spridning av de demokratiska tendenserna utlöser den sittande regimen – då under Brezjnev, nu under Putin – en politisk reaktion, riktad mot civilsamhället. Sovjetunionen och dagens Ryska federation är två radikalt olika politiska system, men de delar några fundamentala drag med varandra. Ett är att makten inte är utbytbar, ett annat den imperiala själv- och världsbilden.

Annekteringen av Krim och den ryska militära aggressionen i östra Ukraina som följde väckte protester också i Ryssland. Det var nu det femtio år gamla slagordet »För er och vår frihet« dök upp igen bredvid de rena fredsappellerna. Det är ett slagord som betonar att Ukrainakriget inte är en fråga om »geopolitiska« intressen, eller en »nationell« konflikt. Det handlar i grund och botten om en politisk fråga: den om maktens utbytbarhet.

 

*

Den folkrättsvidriga ryska annekteringen av Krim utgör den direkta politiska kontexten till den skenprocess, som i april öppnades mot den ryskspråkige filmregissören Oleg Sentsov, född 1976 på Krim, där han också bott och verkat fram till sitt gripande. Själva processen har redan skildrats i detalj av Andrij Osavoljuk; här i efterordet ska vi ställa den fråga som faller utanför Osavoljuks rapporter – nämligen varför just Sentsov fängslades.

Oleg Sentsov hörde till dem som öppet stödde Majdanrevolten. Han deltog i protesterna i Kiev, och under den ryska annekteringen av Krim stödde han rörelsen »för ett sammanhållet Ukraina«. Han köpte livsmedel och andra förnödenheter till de ukrainska soldater som satt omringade på sina baser av de ryska styrkorna. Han hörde, kort sagt, till det ideologiska fiendelägret för de nya ryska myndigheterna. Och när han greps, i maj 2014, var den ryska regimen, paradoxalt nog, i stort behov av fiender. 

Den övergripande berättelse som vid denna tid skulle etableras löd att det var en »fascistisk junta« som genom en »statskupp« tagit makten i Kiev, och att den ryska interventionen i Ukraina (som ryska myndigheter och regimlojala massmedia hela tiden på en och samma gång förnekat officiellt och försvart inofficiellt) skedde som ett »försvar mot fascismen«. Detta »försvar« legitimerade både annekteringen av Krim och den krigföring man samtidigt var på väg att inleda i Donetsk och Lugansk. Berättelsen hade som främsta funktion att inför den ryska hemma­publiken kalkera och reaktivera minnet av Andra världskriget. En nyckelroll i denna berättelse tilldelades de högerradikala, ukrainsknationalistiska grupperingar som de facto deltog i Euromajdan, och som i takt med att konflikten militariserades fick en mer och mer framträdande roll. De gick under samlingsnamnet »Högra sektorn«.

Sentsov var en av fyra åtalade i processen mot de så kallade »Krimterroristerna« – en påstådd terrorcell under just »Högra sektorn«. De andra tre hade direkt eller indirekt genomfört två attentat mot proryska institutioner och planerat attentat mot två sovjetiska (sic!) minnesmärken i Simferopol. Sentsov, den ende som inte gjort sig skyldig till någonting alls, utmålades av åklagarsidan som ledare för terroristcellen. 

Man kan tänka sig flera skäl till att just han valdes. Ett av dem är pragmatiskt. Ingen av de övriga åtalade i processen kunde axla rollen som »organisatör« av en »terrorcell« – åtalet behövde hitta en mer karismatisk och driftig person. Det hade de hittat i Sentsov. Ett annat är mer strategiskt: myndigheterna ville statuera exempel. Sentsov är en välkänd kulturpersonlighet. Listan över internationella politiker och berömdheter inom filmvärlden som trätt fram till Sentsovs stöd kan göras lång, och på Krim var han något av en lokal celebritet, känd för många också utanför filmvärlden. Genom att under så pass spektakulära former gripa och döma en så känd person kunde man visa att ingen går säker. Och den läxan var inte avsedd för eventuella aktivister på Krim, utan för hela det ryska kulturlivet.

*

Nu är det juli 2018. Fotbolls-vm går mot sitt slut, och hoppet börjar rinna ut om att den massiva närvaron av internationella massmedia skulle skänka fallet Sentsov den uppmärksamhet som hade behövts för att förmå ryska myndigheter att agera. Hoppet står nu till det ryska civilsamhället och det internationella samfundet. Martjenkos liv gick inte att rädda. Det gör fortfarande Sentsovs. 

 

 

Mikael Nydahl i juli 2018

Knopparp

 

Alisa Ganijeva

APPENDIX. MOSKVA 2018.

» … när jag fick höra talas om manifestationen #SaveOlegSentsov, som arrangerades i över trettio städer världen över, ville jag organisera en i Moskva också. Det var på hungerstrejkens tjugonde dag, och hittills hade enskilda aktivister i Ryssland vid åtskilliga tillfällen genomfört enmansdemonstrationer. Från och med den 25 maj skärptes genom en särskild presidentförordning reglerna för genomförande av offentliga evenemang i de städer där vm i fotboll hålls, och man började anhålla människor och dela ut stränga böter. I Moskva krävs det nu tillstånd från stadens myndigheter till och med för enmansdemonstrationer. Den andra juni planerade vi att genomföra en gruppdemonstration. I ansökan till myndigheterna angav jag medvetet ett lågt deltagarantal, för att underlätta beviljandet – inalles femtio personer. Likväl fick vi avslag med hänvisning till att vår demonstration skulle ha en negativ inverkan på framkomligheten för medborgarna i centrala Moskva. Någon alternativ plats föreslog de inte, vilket utgör ett brott mot den federala lagen »Om möten, demonstrationer, manifestationer, marscher och enmansdemonstrationer« av den 19.06.2004. Naturligtvis lämnade jag omedelbart in en anmälan till åklagarmyndigheten i Moskvas Centrala administrativa krets. På stadsdelsnivå förlorade jag förutsägbart nog målet. Jag överklagade. Därpå förlorade jag, lika förutsägbart det, i nästa instans – Moskvas stadsdomstol. Dessutom hade domaren fräckheten att påstå att jag borde ha ansökt om tillstånd hos fsb, »och det har ni inte gjort«. Men det står ingenstans att en medborgare är förpliktigad att ansöka om demonstrationstillstånd hos fsb. Jag tappade målföret av häpnad, men kommer att driva ärendet ända till Europadomstolen för mänskliga rättigheter om så behövs, för nu är det en fråga om medborgerliga principer. 

Alltnog – aktionen den andra juni genomförde vi i alla fall, men i ett format som inte kräver några tillstånd: i form av intervjuer. Dessvärre fick vi avstå från idén att skapa en facebookgrupp, annars hade polisen väntat på oss på platsen. Vi samlades inkognito. Jag skrev ett inlägg om att aktionen skulle bli av trots allt, och att man skulle skriva till mig privat för att få information om var och när vi skulle samlas. Också några journalister från oberoende massmedia tog kontakt med mig, och tevekanaler från Ukraina och Tyskland anslöt sig. Varken jag eller de andra som deltog i aktionen var egentligen rädda att bli gripna, satta i administrativ arrest eller bötfällda (några av oss har redan blivit det) – saken gäller ju liv, död och frihet för Oleg Sentsov och flera dussin andra politiska fångar. Vår försiktighet handlade istället om att vi inte skulle hinna uttala oss om de sydde in oss med en gång. Och det var ju vår grundidé – att göra oss hörda för utländska massmedia, och via dem nå de internationella aktörer som i sin tur har reella möjligheter att påveka Sentsovs öde. Dessvärre är det ett syfte som inte går att uppnå genom en enkel manifestation i Ryssland – för Putin bryr sig föga om vad de egna medborgarna anser, i synnerhet efter valet. Men den allmänna opinionen i Väst inför ett stundande fotbolls-vm är en helt annan sak. 

Vi var inte så många på aktionen, kanske ett tjugotal personer, men i gengäld fick den maximal mediabevakning, vilket var det viktigaste. Vi var författare, översättare, forskare, regissörer: Alina Vituchnovskaja, Sjota Gamisonija, Boris Chlebnikov och andra. Vi kom med plakat, slagord, i t-tröjor med Sentsovs porträtt. Vi pratade inte bara om Sentsov, utan om alla de ukrainska politiska fångar för vars skull han nu hungerstrejkar. Efter att ha blivit intervjuade av journalisterna begav sig några av oss till Taras Sjevtjenko-statyn, andra till Bulat Okudzjava-statyn, och åter andra (bland dem jag) gick runt i Moskvas centrum och delade ut flygblad som berättade om vem Sentsov är och varför han hålls fängslad. Skådespelerskan Marija Tjuprinskaja och hennes kolleger från Teater.doc har delat ut sådana flygblad varje dag sedan regissören inledde sin hungestrejk, och nyligen [den 4 juli, red.] blev hon till och med arresterad för detta tillsammans med några av kollegerna – men inte i samband med att de delade ut flygbladen, utan medan de promenerade på boulevarderna i centrala Moskva. Poliser tillsammans med några civilklädda medarbetare vid Center »E« [inrikesministeriets särskilda avdelning för bekämpande av extremism, red.] visade upp fotografier av dem från sociala media där de demonstrerar sitt stöd för Oleg Sentsov och sade att de visste vem varenda en av deltagarna i dessa manifestationer var, de försökte skrämma dem och hotade med att plantera narkotika hos dem. 

Det är förresten inte bara skådespelare som delar ut flygbladen, utan också forskare och journalister, men vi är inte så många … Sorgligt nog är det många som inte vill ta emot flygbladen, de gömmer sina händer och kallar Sentsov för terrorist; men det finns också sådana som studerar flygblad­en med intresse, och ibland till och med tackar och avslöjar att de känner till fallet Sentsov. När vi (några författare från Associationen Det fria ordet) till exempel i maj genomförde enmansdemonstrationer vid Pusjkinstatyn i Moskva var det rentav en främmande förbipasserande som gjorde gemensam sak med oss. Nu genomförs liknande enmansdemonstrationer i olika städer runtom i Ryssland. Demonstranterna blir gripna och bötfällda med upp till 20 000 rubel [nära tretusen kronor, red.]. Den tionde juni genomfördes på Sacharovprospektet i Moskva en stor demonstration, godkänd av myndigheterna, mot repressionen i Ryssland, som samlade runt tretusen deltagare. Många demonstrerade för att utlämna Sentsov och de andra ukrainska politiska fångarna till Ukraina. Dessa krav framfördes också från scenen. 

Sentsovs hungerstrejk är nu inne på sin andra månad. Tillsammans med honom hungerstrejkar flera andra ukrainska politiska fångar, och till dem har även ryska politiska fångar anslutit sig – liksom även personer i det fria som sympatiserar med deras sak. Vårt stöd är inte så högljutt som vi hade velat – vi skriver under kollektiva brev och petitioner, vi hänger upp Sentsovs namn på de stora broarna i Moskva, vi klistrar upp klistermärken, sätter upp plakat med regissörens porträtt på statyer på Moskvas gator. Och nu står vi inför en ny våg av aktioner – den 13 juli är det Oleg Sentsovs födelsedag, den 14 juli har det gått två månader sedan han inledde sin hungerstrejk, den 15 juli avslutas fotbolls-vm och den 16 juli träffas Trump och Putin. Nu funderar vi i vår lilla grupp på hur vi ska kunna arrangera en manifestation i Moskva i samband med dessa datum utan att riskera deltagarnas frihet alltför mycket, men så att den ändå får resonans. Detta är naturligtvis i sig alldeles för lite. Samtal om en utväxling av politiska fångar mellan Ryssland och Ukraina förs sedan veckor tillbaka, utan att saken rör sig ur fläcken. Men vi vill gärna tro att detta, låt vara inte särskilt högljudda, men enträgna tryck från kollektiva appeller, tillsammans med uppmärksamheten från internationella ledare, ska spela sin roll och att alla som dömts i strid med lagen ska friges. Att Oleg Sentsov ska få leva och att han ska spela in många filmer till.«

 

 

Alisa Ganijeva, 5 juli 2018

Moskva